West Side Story är en amerikansk musikal i två akter från 1957 med musik av Leonard Bernstein, sångtexter av Stephen Sondheim, manus av Arthur Laurents och med dramatisering och koreografi av Jerome Robbins.
Bakgrund Initiativtagare till musikalen var Jerome Robbins, som fick idén i slutet av 1940-talet, när en vän frågat honom om hur han skulle tänka sig en nytolkning av just Romeo och Julia. Han tog kontakt med Laurents och Bernstein, som han arbetat med på skilda håll förut, men projektet fick ställas in på grund av tidsbrist. Ursprungligen hade tanken varit att placera musikalen på Manhattans östra sida, men också så fick även vuxna familjemedlemmar involveras i denna konflikt, som skulle vara mellan judar och katoliker. Femtiotalets växande problem med ungdomsgäng fick dock upphovsmännen att tänka om – och börja om arbetet igen.
West Side Story är berömd för sin omfattande användning av dans som berättande element, och det tragiska slutet, som skiljer den från de flesta amerikanska pjäser och filmer från samma tid. Handlingen en fri omtolkning av Shakespeares Romeo och Julia, placerad i gängmiljö i det samtida New York. Titeln syftar på västra sidan av Manhattan.
En ambition som genomsyrar musikalen var att återinföra den lyriska teatern till BroadwayArtikel av Laurents i NY Herald Tribune 1957, från officiella hemsidan igen .Tanken var att försöka utnyttja musikteaterns tekniker till sin fördel för att berätta en dramatisk historia emotionellt snarare än realistiskt. Detta sker genom suggestioner: Stadskulisserna fick förvrängda, "sönderryckta" former, och flyttas in och ut mitt under pågående scener för att markera känsloskiftningar hos karaktärerna. Musiken ger associationer till dåtida dansmusik, latinska rytmer och jazz, men är i grunden symfonisk, och avbryts ständigt av intrikata passager. Den innehåller en cynisk travesti på ett vaudevillenummer (Officer Krupke), jämte en operadimensionerad kvintett i slutet av första akten – där huvudtemat låter som en jazzballad (Tonight). Alla stunt- och slagsmålssekvenser är koreograferade till musiken, och kan sägas uttrycka våldet snarare än att visa det. "Gatuspråket", som inkluderar en mängd slanguttryck är påhittat, för att inte dra fokus från karaktär till miljö, och dessutom en anledning till att musikalen har kunnat spelas så länge utan att föråldras.
Historia Den uruppfördes på Broadway 26 september 1957, och spelades i sitt ursprungliga skick 732 gånger. Framgångarna ledde inom några år till nya produktioner i London, en landsturné i USA, och en prisad filmversion från 1961. Den har sedan dess satts upp i otaliga produktioner världen över och bland annat översatts till tolv språk.Musikalens officiella hemsida , utg. The Leonard Bernstein Office. den 11/6 2006
Svenska uppsättningar Sverigepremiären av musikalen ägde rum på Oscarsteatern den 2 maj West Side Story, DN, 1962-05-02 /dn.se (läst 26 sep 2026) 1962, i översättning av veteranimportören Gösta Rybrant. Sedan dess har den spelats ett antal gånger i Sverige, bland annat 1989 på Chinateatern i Stockholm och i nyproduktioner på Oscarsteatern 1991 och 1997. Den senare var scendebut för Martin Stenmarck i rollen som Tony och hade även Karl Dyall (Bernardo), Petra Nielsen (Anita) och Richard Herrey (också regi) i rollistan.
Regissören Elisabeth Fricks prisade uppsättning 1993 av West Side Story för Musikteatergruppen Oktober i Södertälje erhöll Svenska regeringens barn- och ungdomsteaterpris 1993 samt Prix d' ASSITEJ 1994. Maria spelades av Åsa Bergh och Tony av Johan Paulsen, Bernardo av Gorki Glaser-Müller och Anita av Catherine Hansson. Rollen Tony övertogs senare av Conny Vakare och rollen Anita av Katarina Werner, därefter av Anita Nyman. I föreställningen medverkade även Marika Holmström i rollen som Anybody.
Musikalen sattes upp hösten 1996 på privatteaterscenen Slagthuset i Malmö med Gordon Marsh som regissör och koreograf och med Ylva Nordin och Nicklas Andersson som Maria och Tony.
Inför Göteborgsoperans uppsättning med premiär den 24 april 1999 nyöversattes musikalen av Erik Fägerborn. För regin svarade Staffan Aspegren. Den blev väldigt uppmärksammad eftersom polismordet, Malexandermorden, precis skett. Orsaken till vissa reaktioner kan ha varit för att Jets slog ihjäl Konstapel Krupke i denna version. Därefter sjöng de glatt "Konstapel Krupke", samtidigt som de lekte med liket.
En annan uppmärksammad tolkning gjordes av regissören Ronny Danielsson på Malmö musikteater 2003, där de två gängen substituerades med ett invandrargäng och ett skinnskallegäng i svensk miljö – kritiker menar dock att denna uppsättning stigmatiserarade det ena gänget, snarare än att göra båda till offer för omständigheterna.
Inför musikalens 50-årsjubileum gjorde producenten Oskar Bly en Jubileumsuppsättning på Dalhalla 2006. Uppsättningen bestod bland andra av honom själv som Tony, Myrra Malmberg (Maria), Johannes Brost (Doc), Ted Åström (Shrank), Johan Samuelsson (Riff) och Malena Laszlo (Anita).
Föreställningen sattes samma höst upp på China-teatern. Den stora förändringen var att Samuel Fröler då gjorde Doc och Regina Lund Anybody. Samt att Philip Zandén hjälpte till med regi.
Hösten 2018 ger Malmö Opera West Side Story. För regin står den danske regissören Kasper Holten och i rollerna som Tony och Maria syns musikalartisten Anton Zetterholm respektive sopranen Frida Johansson.
Personer och deras motsvarigheter i Romeo och Julia
Jets Riff, ledare för Jets som han grundade tillsammans med Tony. Beskrivs som eggande, ömsint och intelligent, aningen oförutsägbar. Motsvarar en sammansättning av rollfigurerna Mercutio och Benvolio. Sångläge: Baryton (stora Bb - ettstrukna F) Tony, Riffs bäste vän. Grundare och ledare av Jets tillsammans med Riff fram tills en månad innan musikalen utspelar sig. Han jobbar nu som hjälpreda på Docs Drugstore. Drömmer om något större i livet, men vet inte vad. Motsvarar Romeo. Sångläge: Tenor (lilla D - ettstrukna Bb) Action, den mest aggressiva i gänget. Action tar över ledarrollen i Jets efter Riffs död. A-rab, en skämtare som alltid är entusiastisk men sällan seriös. Bäste vän med Baby John. Baby John, gängets yngste medlem som är fascinerad av allt, inklusive att vara en Jet, försöker uppträda som en man. Diesel, Riffs andreman; storväxt, långsam och stadig. Gängets bästa fighter. Snowboy, gängets självutnämnde allvetare. Big Deal, Tiger, m fl.
Sharks Bernardo, grundare och ledare för Sharks. Han är stolt och elegant, men besviken på det ogästvänliga mottagandet han fått i Amerika. Han är mycket beskyddande gentemot sin familj, och vill gifta bort Maria med sin gode vän Chino. Kallas Nardo av Maria och Anita. Motsvarar Tybalt. Sångläge: Baryton/Bas (stora H - ettstrukna E) Pepe, Bernardos andreman. Chino, blyg och lite torr, arbetar (enligt honom själv) som butiksbiträde. Han är en lojal vän, och Bernardo har utsett honom som Marias tilltänkte. Motsvarar Greve Paris Indio, Anxious, Nibble, m fl
Jets-tjejerna Velma Riffs flickvän. En ung, kaxig tjej som älskar Jive. Graziella bästa kompis till Velma. Orädd och gillar att håna Anybodys. Minnie Baby Johns flickvän. Vän till Velma och Graziella. Anybodys, en pojkflicka som kämpar hårt för att få vara med i Jets. Intelligent, hetsig och snabb. Motsvarar "kören" eller "berättaren"
Sharks-tjejerna Maria, Bernardos lillasyster som flyttat till Amerika på hans bevåg en månad innan musikalen utspelar sig, eftersom hon ska gifta sig med Chino. Maria är dock inte intresserad, hon håller just på att utvecklas till en självständig kvinna. Hon är liksom Bernardo temperamentsfull, och kan säga emot sin bror när det behövs. Motsvarar Julia. Sångläge: Sopran (ettstrukna C - trestrukna C) Anita, Bernardos flickvän och god vän till Maria. Hon är en intelligent, stark och reflekterande person som gärna säger sin åsikt till både Maria och Bernardo. Hon älskar att bo i det fria Amerika och är dödstrött på Bernardos och Rosalias tjat om hur bra det är hemma i Puerto Rico. Till skillnad från Maria försöker hon att inte lägga sig i gängkonflikten. Motsvarar en sammanslagning av rollfigurerna Amman, Julias mor och Julias far, en på engelska kallad "Composed character". Sångläge: Mezzo/Alt (lilla F - tvåstrukna G) Consuelo, bästa kompis till Anita, vän till Maria och Pepes flickvän Rosalia, vän till Maria. Konservativ, naiv och envis. Vill tillbaka till Puerto Rico. Fransisca, Teresita, m.fl.
Vuxna Schrank, en beräknande polisinspektör, motsvarar fursten. Krupke, en grovhuggen konstapel Doc, en medelålders affärsinnehavare, motsvarar Fader Laurence. Gladhand, en överdrivet munter volontär, har vissa drag gemensamt med Capulet d.ä..
Handling Musikalen utspelar sig i New York på 1950-talet. Akt 1 Musikalen öppnar med en danssekvens, som presenterar de två tonårsgängen Jets och Sharks, och ger en snabb resumé av början på deras fiendskap och sammandrabbningar under de senaste månaderna (Prologue). Man får en första inblick i ungdomarnas känslor av otillräcklighet, rastlöshet och uppgivenhet gentemot vuxenvärlden, men ser också hur de passionerat hänger sig åt gemenskapen och stoltheten i gänget. Sharks är nyanlända invandrare från Puerto Rico, medan Jets är självproklamerade amerikaner – själva barn till invandrare av blandad nationalitet. Sharks är besvikna på det fördomsfulla mottagandet de fått i USA, och avundas Jets för deras anpassade livsstil och premierade position i samhället, som Jets i sin tur är rädda att förlora. De kanaliserar också den rasism de själva utsatts för mot nästa generation invandrare.
I början är Jets ensamma på sitt "område", och kör utan problem bort Bernardo och hans vänner när de visar sig; men Sharks blir fler och fler, och Jets överläge börjar hotas. Till slut bryter ett stort gatuslagsmål mellan de två gängen. Polisen griper in, och Schrank kör bort Sharks för att försöka ställa in sig hos Jets, och därmed avstyra kommande bråk. När det inte lyckas hotar han dem med fängelse och förklarar innan han går att han inte vill se något mera trubbel i sitt distrikt. Jets låter sig inte skrämmas, utan beslutar att Sharks måste utmanas i en "avgörande strid", där det ska avgöras vem som äger "området". Riff beslutar att framföra utmaningen på dansen samma kväll, eftersom den ska äga rum på "neutral" mark, i sporthallen (Jet Song).
I nästa scen ser man Tony, som har tappat intresset för gänget, och är måttligt intresserad av att följa med på dansen. Riff är besviken och undrar om deras vänskap är hotad, men Tony förklarar att han bara vill vara med om någonting nytt. Han berättar att han har känt på sig att någonting otroligt och omvälvande ska hända, han vet bara inte vad än (Something's Comin').
Direkt efter ser man Maria och Anita i bröllopsbutiken där de arbetar. Maria har tråkigt och är sur på sin bror för att hon aldrig får gå ut. Anita förklarar att Bernardo vill försöka få henne gift med Chino, men Maria är inte kär i honom. Anita hjälper Maria att göra i ordning en klänning för dansen.
Under dansen håller sig gängen strikt åtskilda (Blues), tills en av arrangörerna försöker dra med alla i en naiv "lära-känna-varandra-dans". Gängen gör narr av honom och påbörjar dansen (Promenade), men den utvecklas istället till en vild tävling mellan de två gängens ledarpar (Mambo). Samtidigt får Tony och Maria syn på varandra, och vi ser hur alla andra tycks försvinna i skuggorna, medan de går mot varandra, utan blick för något annat (Cha-cha). Till slut kommer Bernardo på dem, och skickar rasande hem Maria med Chino (Jump). Riff utnyttjar situationen för att framföra sin utmaning, och Bernardo hinner aldrig göra verklighet av sin föresats att läxa upp Tony. Man bestämmer att mötas senare på kvällen för ett krigsråd, och utsikten verkar få Bernardo att glömma bort honom – samtidigt har scenen blivit mörk och följt Tony till Marias hus (Maria).