De mer använda systemen är i fetstil.
Likström Likström 180 V: Siemens spårvagn Berlin 1881-1891 Likström 220 V: Flera tidiga industribanor, till exempel Boxholms bruk Likström 500-550 V: (enstaka spårvägar) Likström 600-750 V Strömförsörjning med kontaktledning: praktiskt taget alla spårvägar inkl snabbspårvägar, exempelvis i Tyskland Stuttgart, Köln-Bonn, Frankfurt am Main, med flera, spårvägarna i Göteborg, Stockholm, Norrköping, Lund Strömförsörjning med strömskena: Metro North Railroad Co (Hudson & Harlem Line, USA), järnvägar i södra England, ett flertal lokala pendeltåg Praktiskt taget alla tunnelbanor med strömskena inkl Stockholm Likström 800-1 000 V Strömförsörjning med kontaktledning: Några mindre banor i Österrike och i Schweiz. Saltsjöbanan har 900 V, en tid 750 V, innan dess 1 500 V, beroende på vilka vagntyper man kört Strömförsörjning med strömskena: Pendeltågen (S-Bahn) i Berlin Likström 1 200-1 350 V Strömförsörjning med kontaktledning: till 1985 KBE, Kuba (FdeC), Spanien (Mallorca). Domodossola-Locarno (1 350 V). Förr på Grubenbahn i kolgruvorna i Niederlausitz Strömförsörjning med strömskena: Pendeltågen (S-Bahn) i Hamburg Likström 1 500 V: Detta är en vanlig spänningsnivå för många järnvägar och finns i bland annat Nederländerna, Frankrike, Spanien, Danmark (endast S-tåg runt Köpenhamn), Indien, Irland, Japan, Schweiz (några smalspårsbanor), Spanien, USA (banor runt Chicago), Australien samt på Roslagsbanan. Även på Saltsjöbanan fram till 1976 (då ändrat till 750 V, ursprungligen 1 350 V) Likström 2400 V: Arbetsbana för Lausitz brun-kol AG, Chur-Arosa Bahn (Schweiz) fram till 1997 Likström 3 000 V: En vanlig spänningsnivå i Polen, Belgien, Italien (förutom Sardinien), Brasilien, Chile, Nordkorea, Ryssland, Slovenien, Slovakien, Spanien, Sydafrika, Tjeckien, Ukraina. Konvertering till 25 000 V 50 Hz har gjorts på många håll, och mer är planerat.
Växelström Trefas Växelström 750 volt, 50 Hz: Gornergratbahn (Schweiz) (dubbel kontaktledning) Trefas Växelström 1 125 volt, 50 Hz: Jungfraubahn (Schweiz) (dubbel kontaktledning) Trefas Växelström 3 600 V, 16 ⅔ Hz: mellan 1912 och 1976 i norra Italien (dubbel kontaktledning) Enfas Växelström 6 250 V, 50 Hz: Industrijärnväg för Rheinbraun AG Enfas Växelström 6 300 V, 25 Hz: Mariazeller Bahn (smalspårsbana i Österrike) Enfas Växelström 11 000 V, 16 ⅔ Hz: Smalspårsbanor i Schweiz Enfas Växelström 11 000 V, 60 Hz: Metro North Railroad CO i USA Enfas Växelström 12 000 V, 25 Hz: Några banor runt New York i USA Enfas Växelström 12 000 V, 60 Hz: New Jersey i USA Trefas Växelström 10 000 V, 50 Hz: Provdrift mellan Zossen och Marienfelde 1901-1904 (trippel kontaktledning) Enfas Växelström 15 000 V, 16 ⅔ Hz eller 16,7 Hz: sedan 1912 är detta standardkontaktledningsspänningen i Sverige, Tyskland, Österrike, Norge och Schweiz (Tyskland, Österrike och Schweiz bytte från 16 ⅔ Hz till 16,7 Hz år 1995, medan Sverige och Norge behöll 16 ⅔ Hz) Enfas Växelström 20 000 V, 50 Hz: Höllentalbahn, Tyskland, mellan 1933 och 1960, och vissa sträckor i Japan Enfas Växelström 20 000 V, 60 Hz: vissa sträckor i Japan Enfas Växelström 25 000 V, 50 Hz: Detta är en standard som ökar. De flesta nybyggen av huvudlinjer får denna spänning och en del likströmsbanor byggs om till denna: Australien (har fortfarande mest diesel), Bosnien och Hercegovina, Bulgarien, Danmark, Grekland, Finland, Frankrike, Indien, Iran, Japan (Shinkansen i östra Japan), Kina, Kroatien, Luxemburg, Nederländerna (nya huvudbanor), Nordmakedonien, Nya Zeeland, Portugal, Rumänien, Ryssland, Serbien, Slovakien, Storbritannien, Spanien, Sydkorea, Sydafrika, Tjeckien, Turkiet, Ukraina, Ungern Enfas Växelström 25 000 V, 60 Hz: New Jersey i USA, Japan (Shinkansen i västra Japan) Enfas Växelström 50 000 V, 50 Hz: Sishen - Saldanha i Sydafrika (22 000 tons tåg med järnmalm) Enfas Växelström 50 000 V, 60 Hz: Lake Powell, Arizona, USA (koltransport)
Se även Elektrifierad järnväg Ellok
Kategori:Järnväg Järnvägarnas elsystem Järnvägarnas elsystem