miniatyr|Transsymbolen kombinerar tecknen för man, kvinna samt en kombinerad form av dessa på en rosa triangel. Symbolen står för stolthet och kamp för lika rättigheter för alla transpersoner. 250 px|miniatyr|Georgina Beyer, transkvinna och världens första transsexuella parlamentsledamot (Nya Zeeland) talar på den Internationella konferensen om mänskliga rättigheter för HBT-personer i Montréal 2006.
Transsexualism eller könsinkongruens är när en persons könsidentitet inte överensstämmer med det kön som en person tilldelats vid födseln. Om man mår psykiskt dåligt av könsinkongruensen kallas det för könsdysfori. En person som är transsexuell benämns som transperson. Att vara trans rör sig om könsidentitet och könsuttryck, det är inte en sexuell läggning.
Transsexualism har även förekommit som medicinsk diagnos i ICD-10. I ICD-11 ersattes diagnosen med "könsinkongruens hos barn", samt "könsinkongruens hos tonåringar och vuxna". Diagnoserna flyttades även från kapitlet med psykiatriska diagnoser till ett nytt kapitel med tillstånd relaterade till sexuell hälsa. I Sverige räknas den medicinska diagnosen "transsexualism" in under diagnoser relaterade till könsdysfori.
Hormonbehandling, samtalsbehandling och könsbekräftande kirurgi är några av de behandlingar som erbjuds patienter som diagnosticerats med könsdysfori. Könsbekräftande behandling omfattar bland annat hormonbehandling, kirurgiska ingrepp och för transkvinnor även hårborttagning och röstträning med hjälp av logoped. Psykoterapi och psykofarmaka har visat sig vara ineffektivt som behandling mot könsdysfori, men kan vara av nytta i samband med könsbekräftande behandling. Kunskapen om den könsbekräftande vårdens resultat är bristfällig.
Ett närliggande begrepp är ickebinär, som ibland sorteras in under paraplybegreppet transperson. Alla icke-binära ser sig dock inte som transpersoner eller transsexuella.
Etymologi Trans- som prefix betyder över, bortom, att gå bortom, från latinets trans-, som preposition över, gå över, bortom, det troliga ursprunget är från trare-, som betyder att korsa (se igenom).Etymonline, uppslagsord trans Cis- som prefix från samma ursprung beskriver personer som föds med samma könsidentitet och biologiska kön. Motsats mot trans.
Transsexualismens historia År 1886 publicerade läkaren Richard von Krafft-Ebing sin studie Psychopathia Sexualis där han använde termen metamorphis sexualis paranoia för att beskriva det fenomen som idag skulle diagnostiseras som transsexualism eller könsdysfori. Enligt Krafft-Ebing rörde det sig om en form av paranoia, vilket han ansåg vara en mental avvikelse som kunde avhjälpas genom psykiatrisk intervention.
Själv termen transsexualism (Transsexualismus) användes för första gången av Magnus Hirschfeld kring 1923. Hirschfelds definition av begreppet var inte den som används idag, utan avsåg snarare hermafroditism eller störningar i könsutvecklingen. Hirschfeld kallade den kategori människor som under 2000-talet kallats transsexuella för homosexuella transvestiter.
Den första kända kirurgiska könskorrigeringen av en transkvinna utfördes 1931 då Dora R genomgick en genitalierekonstruktion. Samma år utfördes en liknande operation på Lili Elbe som under många år levt och framställt sig som kvinna, och som redan påbörjat en serie könskorrigerande operationer år 1930. Elbe avled i september 1931, i sviterna av en livmodertransplantation som utförts i samband med genitalierekonstruktionen tre månader tidigare.
Begreppet transsexualism användes i sin nuvarande betydelse av David O. Cauldwell i en publikation år 1949. Innan dess användes beteckningar som morfaditer, eonister, homosexuella och transvestiter för att beskriva könsdysfori. Gatuslang gav därtill upphov till en rad benämningar med skiftande nyanser, något som pekar på en bred könsvarians – alltså en graderad skala av upplevd könstillhörighet – som någonting påtagligt långt innan fenomenet blev föremål för akademisk diskussion.
År 1951 genomgick den amerikanska soldaten Christine Jorgensen ett antal könskorrigerande operationer, i Köpenhamn. Både Jorgensen och hennes fall fick betydande uppmärksamhet i massmedia, något som inledde en bredare diskussion kring transsexualism och könsdysfori, hos forskare såväl som allmänheten i stort.
Inom vetenskapen präglades 1950- och 60-talen av en debatt mellan en konstruktivistisk och en biologisk förståelsemodell. Särskilt psykoanalytiker var benägna att betrakta transsexualism som symptom på störningar och perversioner; således var könsdysfori betraktat som ett tillstånd att bli frisk ifrån. Trots att det inte fanns något konsensus kring diagnosen transsexualism eller någon entydig definition av begreppet så vände sig under 1960-talet allt fler till sjukvården för könskorrigering.
Den första lyckade könskorrigerande operationen i Sverige genomfördes 1968 på en transman. 1972 blev Sverige det första landet i världen som lagreglerade könskorrigeringen. Detta innebar att en person som genomgått könskorrigering även fick möjlighet att byta juridiskt kön. Det krävdes dock att sökanden var ogift, myndig och svensk medborgare samt genomgått sterilisering, eller på annat sätt saknade fortplantningsförmåga. Steriliseringsvillkoret upphävdes år 2013.
Livsvillkor Vissa transsexuella upplever redan som barn att deras medfödda biologiska kön inte överensstämmer med deras självbild, medan det för andra uppkommer under tonåren och hos vissa först i vuxen ålder. Risken för problem i form av depressioner, självhat, ångest och självmord ökar om personen inte får behandling. En studie gjord 2015 indikerade ett samband mellan metakognitiva antaganden om fara och brist på kontroll och ångest kring könsidentiteten. På grund av rädsla för diskriminering och utanförskap väljer många att inte berätta om sin transsexuella bakgrund efter avslutad behandling. Det valet benämns ofta som att leva stealth.
Transsexualism bör inte förväxlas med sexuell läggning eller beteende. Transsexuella kan vara till exempel heterosexuella, bisexuella, homosexuella eller asexuella. Tidigare krävdes under utredningen att transsexuella efter avslutad behandling skulle identifiera sig som heterosexuella men det kravet har lyfts.
Folkhälsomyndigheten pekar på att självmordstankar är vanligt bland transpersoner. Enligt en amerikansk studie har 46 % av alla transmän och 42 % av alla transkvinnor någon gång försökt ta sitt liv. Siffran är lägre bland queer-personer (21 %).https://williamsinstitute.law.ucla.edu/wp-content/uploads/AFSP-Williams-Suicide-Report-Final.pdf
Diagnostisering Socialstyrelsen har tagit fram kunskapsstöd med rekommendationer för specialiserad vård och behandling för barn, unga och vuxna med könsdysfori. I DSM-V används diagnoserna Könsdysfori hos barn, 302.6 och Könsdysfori hos ungdomar och vuxna, 302.85. I ICD-10 finns tre diagnoskoder: Transsexualism (F64.0), Andra specificerade könsidentitetsstörningar (F64.8) och Könsidentitetsstörning, ospecificerad (F 64.9). De tidigare ICD-10 diagnoserna Transvestism med dubbla roller (F64.1) och Könsidentitetsstörning hos barn (64.2) har utgått.
Diagnoskriterierna för Könsdysfori i DSM-V är:
En uttalad brist på samstämmighet mellan personens upplevda/uttryckta könskarakteristika och dennes primära och/eller sekundära könskarakteristika, som varit i minst sex månader. Stark önskan att bli av med sina primära och/eller sekundära könskarakteristika på grund av brist på samstämmighet med upplevd/uttryckt könstillhörighet. Stark önskan att få det motsatta könets primära och/eller sekundära könskarakteristika. Stark önskan att tillhöra det motsatta könet (eller annan alternativ könstillhörighet som skiljer som från det tilldelade) Stark önskan att bli bemött som en av det motsatta könet (eller annan alternativ könstillhörighet). Obehag med primära och/eller sekundära könskarakteristika. Stark övertygelse om att de egna känslorna och reaktionerna är typiska för det motsatta könet (eller annan alternativ könstillhörighet). Tillståndet är förenat med kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion socialt, i skolan eller inom andra viktiga funktionsområden.
Diagnoskriterierna för transsexualism, F64.0 i ICD-10 är: En önskan om att leva och bli accepterad som en medlem av det motsatta könet, ofta åtföljt av en känsla av obehag eller otillräcklighet med det egna anatomiska könet och en önskan om hormonell eller kirurgisk behandling för att kroppsligen likna det prefererade könet så mycket som möjligt. Den transsexuella identiteten har varit bestående i åtminstone två år. Tillståndet är inte ett symptom på någon annan psykisk sjukdom eller intersexuellt syndrom.
Ibland används i forskningssyfte begreppen genuint transsexuell eller primärt transsexuell. Det är en beteckningar på personer som haft känslor av annan könstillhörighet sedan barndomen. Med sekundärt transsexuell avses i regel en person som inte kommit till insikt om sin transsexualism förrän i vuxen ålder. Det är inte olika diagnoser och brukar inte leda till olika behandling, utan samma diagnoskod och behandling används oavsett när patienten kommit till insikt om sitt tillstånd.
För vissa barn med könsinkongruens förändras könsinkongruensen över tid, för andra inte. Kunskapen om hur könsinkongruens hos barn utvecklas över tid är bristfällig.
Behandling
Hormonbehandling, samtalsbehandling och könsbekräftande kirurgi är några av de behandlingar som erbjuds patienter som diagnosticerats med könsdysfori. I länder som har juridiskt kön och där det är tillåtet, kan även ett juridiskt könsbyte underlätta livet för personer med könsinkongruens. Den förste att systematiskt behandla denna patientgrupp var den amerikanske läkaren och sexologen Harry Benjamin.Harry Benjamin: The Transsexual Phenomenon (Preface)
Ansvariga för att ta fram internationella behandlingsriktlinjer för Gender Identity Disorders/ transsexualism är World Professional Association for Transgender Health (WPATH). De rekommenderar en trestegsprocess som omfattar ett så kallat real-life-experience (då patienten förväntas leva som sitt självupplevda kön), hormonbehandling med könshormoner passande det självupplevda könet och könskorrigerande kirurgi. Ordningen kan ibland vara lämplig att ändra, så att hormonterapin initieras före real-life-experience eller alterneras så att både hormonterapi och mastektomi föregår ett real-life-experience. Psykoterapi kan enligt WPATH vara en del av behandlingen, men man anser inte att den alltid behövs. Man har också på senare år börjat göra läkare och andra kliniskt verksamma med patienter med gender identity disorder/transsexualism uppmärksamma på att inte alla patienter behöver, kan eller vill genomgå samtliga delar av den tredelade behandlingen.
Kunskapen om den könsbekräftande vårdens resultat är bristfällig.
Myndigheter i flera länder, däribland Sverige har på senare tid begränsat könsbekräftande vård av unga. I fråga om hormonbehandling av barn och unga med könsdysfori har en forskningssammanställning gjorts om effekterna. Enligt studien finns det flera kunskapsluckor om vilken nytta pubertetshämmande och könsbekräftande behandlingar har för ungdomar med könsdysfori. Det vetenskapliga underlaget räcker inte för att bedöma effekterna av pubertetshämmande eller könskonträr hormonbehandling av barn och unga på deras könsdysfori, psykosociala förhållanden, kognitiva funktion, kroppsmått, kroppssammansättning eller ämnesomsättning. På gruppnivå finns det ett visst stöd för att pubertetshämmande hormonbehandling kan sakta ner den benuppbyggnad som brukar ske under puberteten, att den bentäthet som fanns när behandlingen började bibehålls och att bentätheten återhämtas vid en senare könskonträr hormonbehandling med östrogen eller testosteron. Det går dock inte att avgöra om bentätheten på sikt kommer helt upp i nivå med unga i den övriga befolkningen.
Prevalens