Grönländska (kalaallisut, ) är ett eskimåisk-aleutiskt språk, och är det största språket på Grönland, med omkring 57 000 talare. Det är nära besläktat med inuitspråken i Kanada, såsom inuktitut. Det är ett polysyntetiskt språk, vilket innebär att många element som i andra språk utgörs av självständiga ord i stället fästs till huvudorden, där de alltså blir grammatiska morfem, och långa ord kan bildas genom sammanlänkning av ordstammar och suffix.
Den största dialekten, kalaallisut eller västgrönländska, har varit det officiella språket på Grönland sedan juni 2009. Detta var en åtgärd av den grönländska regeringen för att stärka språket i konkurrensen med det koloniala språket danska. De andra dialekterna är östgrönländska (tunumiisut) och nordgrönländska (Thuledialekten inuktun eller polareskimåiska).
När nya begrepp eller teknologier införlivas i grönländskan bildar man vanligen nya ord av grönländska ordstammar, men nutida grönländska har även lånat många ord från danska och engelska. Språket har skrivits med latinska alfabetet sedan den danska koloniseringen inleddes på 1700-talet. Den första ortografin utvecklades av Samuel Kleinschmidt 1851, men skilde sig redan mindre än hundra år efteråt avsevärt från talspråket på grund av ett antal ljudförändringar. En omfattande stavningsreform som genomfördes 1973 gjorde alfabetet lättare att lära och ledde till ökad grönländsk läskunnighet.
Substantiv böjs i åtta kasus och dessutom finns possessivformer. Verben böjs i åtta modus och efter subjektets och objektets numerus och person. Både substantiv och verb har komplex avledningsmorfologi. Den grundläggande ordföljden i transitiva satser är subjekt–objekt–verb. Bisatser bildas med hjälp av särskilda underordnade modus. En så kallad fjärde person-kategori möjliggör switch-reference mellan huvudsatser och bisatser med olika subjekt. Ett särdrag hos grönländskan är avsaknad av ett system med grammatiskt tempus, då temporala förhållanden vanligen uttrycks genom kontexten, genom användning av temporala partiklar som "i går" eller "nu" eller ibland med hjälp av avledningssuffix eller sammansättning av affix med aspektbetydelse med olika verbs semantiska aktionsart. Vissa lingvister har dock föreslagit att grönländska har obligatorisk futurummarkering av verb. En annan fråga är huruvida det förekommer inkorporering av substantiv, eller om de komplexa predikat som innefattar substantiviska ordstammar är bildade genom avledning.
Grönländskan är ett ergativspråk, vilket innebär att det behandlar (det vill säga kasus-märker) argumentet ("subjektet") till ett intransitivt verb på samma sätt som objektet till ett transitivt verb, men annorlunda än agenten ("subjektet") till ett transitivt verb.
Historia Grönländskan fördes till Grönland med Thulefolket på 1200-talet. Vilka språk som talades av de äldre Saqqaq- och Dorsetkulturerna på Grönland är okänt. De första beskrivningarna av grönländskan kommer från 1600-talet. När danska missionärerna anlände i början av 1700-talet och den danska kolonialismen på Grönland inleddes, började man sammanställa ordböcker och beskriva grammatiken. Missionären Paul Egede skrev den första grönländska ordboken 1750, och den första grammatiken 1760.
Från den danska koloniseringen på 1700-talet tills det grönländska hemstyret infördes 1979 utsattes grönländskan för tilltagande tryck från danskan. På 1950-talet syftade Danmarks språkpolitik till att ersätta grönländska med danska. Särskild betydelse hade att högre utbildning och officiella funktioner sköttes på danska.
Från 1851 till 1973 skrevs grönländskan med en komplicerad stavning som utvecklats av missionären Samuel Kleinschmidt. 1973 infördes en ny stavning som syftade till att närma skriftspråket till talspråket, som hade förändrats avsevärt sedan Kleinschmidts tid. Reformen var effektiv och under de följande åren ökade läs- och skrivkunnigheten på grönländska.Goldbach & Winther-Jensen (1988)
En annan utveckling som stärkte grönländskan var den "grönlandiseringspolitik" som inleddes med att hemstyre infördes 1979. Denna politik har verkat för att vända den tidigare utvecklingen mot marginalisering av grönländskan genom att göra den till officiellt undervisningsspråk. Det faktum att grönländska har blivit det enda språk som används i grundskolan har lett till att enspråkigt danska föräldrar i dag har barn som är tvåspråkiga på danska och grönländska.Iutzi-Mitchell & Graburn (1993)
Före juni 2009 delade grönländskan ställningen som officiellt språk på Grönland med danskan.Enligt Namminersornerullutik Oqartussat / Grønlands Hjemmestyres officiella webbplats: « Language. The official languages are Greenlandic and Danish... Greenlandic is the language [that is] used in schools and [that] dominates in most towns and settlements ». Sedan dess har grönländskan blivit det enda officiella språket.Grönländska självstyreslagen (se kapitel) Detta har gjort grönländskan till ett unikt exempel på ett inhemskt amerikanskt språk som fungerar som enda officiella språk i ett självstyrande land, men språket bedöms fortfarande vara "sårbart" av Unescos röda bok över hotade språk.UNESCO Interactive Atlas of the World’s Languages in Danger Grönland har en läskunnighetsgrad på 100 %.
Klassificering Kalaallisut och de andra grönländska dialekterna tillhör familjen eskimåisk-aleutiska språk och är nära besläktade med inuitspråken i Kanada och Alaska. Illustration 1 visar områdena för de olika inuitspråken, däribland de tre huvuddialekterna av grönländska. +Exempel på skillnader mellan de tre huvuddialekterna Svenska Kalaallisut Inuktun Tunumiisut människor inuit inughuitFortescue (1991) passim iivitMennecier(1995) p 102
Det finns tre grönländska dialekter: nord-, väst- och östgrönländska. Västgrönländskan (kalaallisut) är den största och talas på den större delen av västkusten på Grönland. Skriftspråket bygger på den västgrönländska dialekten. Namnet kalaallisut används ofta som paraplybegrepp för all grönländska. Nordgrönländskan (inuktun) talas runt Qaanaaq och är en övergångsdialekt till inuktitut. Östgrönländskan (Tunumiit oraasiat), som talas i närheten av orterna Ammassalik och Scoresbysund, är den mest innovativa av de grönländska dialekterna. Den har assimilerat konsonantkluster och vokalföljder i större utsträckning än västgrönländska. Kalaallisut indelas i sin tur i fyra underdialekter. En som talas runt Upernavik har vissa likheter med östgrönländska, möjligen på grund av en tidigare utflyttning från östra Grönland. En annan dialekt talas i regionen Uummannaq och Diskobukten. Standardspråket baseras på den centrala kalaallisutdialekt som talas i Sisimiut i norr, runt Nuuk och så långt söderut som Maniitsoq. Sydlig kalaallisut talas runt Narsaq och Qaqortoq i söder.Rischel, Jørgen. Grønlandsk sprog. Den Store Danske Encyklopædi Vol. 8, Gyldendal Tabell 1 visar skillnaderna i uttalet av ordet för "människor" i de tre huvuddialekterna. Det syns att inuktun är mest konservativ och tunumiisut mest innovativ.
Michael Fortescue, en specialist på både eskimåisk-aleutiska språk och tjuktji-kamtjatska språk, hävdar i boken Language Relations Across Bering Strait (1998) att det finns en länk mellan uraliska, jukagiriska, tjuktji-kamtjatska och eskimåisk-aleutiska språk. Han kallar denna föreslagna gruppering för uralo-sibiriska språk.
Fonologi Bokstäver mellan snedstreck // anger fonematisk transkription, bokstäver inom hakparentes [ ] anger fonetisk transkription och bokstäver inom vinkelparentes <> anger grönländsk standardstavning.
Vokaler Grönländskans trevokalsystem, som består av , och , är typiskt för ett eskimåisk-aleutiskt språk. Dubbla vokaler uttalas som två moror, så fonologiskt är de en vokalföljd och inte en lång vokal. De skrivs också som två vokaler.Rischel (1974) sid. 79–80 Den enda diftongen i språket är , som bara förekommer i slutet av ord.Bjørnum (2003) sid. 16 Före en uvular konsonant ( eller ), realiseras allofoniskt som eller och som eller . Denna alternering visas i den moderna stavningen genom att och som ‹e› respektive ‹o› före uvularerna ‹q› och ‹r›. Till exempel:
"make" uttalas . "han/hon har en make" uttalas och skrivs ‹ueqarpoq›.
"hus" uttalas . "han/hon har ett hus" uttalas och skrivs ‹illoqarpoq›.
Konsonanter Grönländskan har konsonanter på fyra artikulationsställen: labialer, alveolarer, palataler, velarer och uvularer. Den gör ingen fonematisk skillnad mellan tonande och tonlösa konsonanter, men skiljer klusiler från frikativor. Den urskiljer klusiler, frikativor och nasaler på de labiala, alveolara, velara och uvulara artikulationsställena.Den uvulara nasalen återfinns inte i alla dialekter och dess ställning som fonem varierar mellan dialekter (Rischel 1974:176–181) Den äldre palatala sibilanten har smält samman med i alla utom ett fåtal dialekter.Rischel (1974) sid. 173–177 Den labiodentala frikativan är bara kontrastiv i lånord. Den alveolara klusilen uttalas som en affrikata före den höga främre vokalen /i/. Ofta skrivs danska lånord med danska bokstäver för tonande klusiler ⟨b d g⟩, till exempel ⟨baaja⟩ "öl" och ⟨Guuti⟩ "Gud", men dessa klusiler uttalas på grönländska exakt som , alltså och .
+ 2. Konsonanter i kalaallisut LabialAlveolarPalatalVelarUvularKlusiler - <p> - <t> - <k> - <q>Frikativor - <v><ff> är sättet att skriva den tonlösa geminatan /vv/, i övrigt förekommer <f> bara i lånord. - <s>() återfinns i några dialekter, men inte i standardspråket. - <g> - <r>Nasaler - <m> - <n> - <ng> - <rn>Likvidor - <l> ~ - <ll> - <r>Halvvokal - <j> - <ø>
Fonologiska begränsningar Stavelsen i kalaallisut är enkel. Tillåtna stavelser är (K)(V)V(K), där K är en konsonant och V är en vokal och VV är en dubbel vokal eller ett finalt .Fortescue (1984) sid. 338 Inhemska ord kan bara börja på vokal eller . De kan bara sluta på vokal, eller, sällsynt, . Konsonantkluster förekommer endast över stavelsegränser och genomgår regressiva assimilationer som omvandlar dem till geminator. Alla icke-nasala konsonanter i ett kluster är tonlösa.Sadock (2003) sid. 20–21
Prosodi Grönländskans prosodi innehåller inte betoning som självständig kategori. I stället bestäms prosodin av ordton och längd.Jacobsen (2000) Intonationen influeras av stavelsetyngd: tunga stavelser uttalas på ett sätt som kan uppfattas som betoning. Tunga stavelser är bland andra stavelser med långa vokaler och stavelser före konsonantkluster. Den sista stavelsen betonas i ord med färre än fyra stavelser som saknar långa vokaler eller konsonantkluster. Tredje stavelsen från slutet betonas i ord med fler än fyra stavelser som alla är lätta. I ord med många tunga stavelser betraktas stavelser med långa vokaler som tyngre än stavelser före konsonantkluster.Bjørnum (2003) sid. 23–26
Geminator uttalas som långa konsonanter, nästan exakt dubbelt så långa som en enkel konsonant.Sadock (2003) sid. 2
Intonation i indikativsatser stiger vanligen på tredje stavelsen från slutet, faller på näst sista stavelsen och stiger på sista stavelsen. Intonationen i frågesatser stiger på näst sista och sjunker på sista stavelsen.Fortescue (1984) sid. 5
Morfofonologi Grönländskans fonologi urskiljer sig från de andra inuitspråken genom ett antal assimilationer.
Grönländsk fonologi tillåter kluster, men inte kluster av två olika konsonanter såvida inte den första är . Den första konsonanten i ett kluster assimileras alltid till den andra, vilket producerar en geminerad konsonant. Geminatan uttalas och skrivs <ts>. Geminatan uttalas . Geminatan uttalas . Geminatan uttalas . Geminatan uttalas och skrivs <ff>. uttalas och skrivs också efter .Bjørnum, (2003) sid. 27
Dessa assimilationer innebär att ett de mest igenkännbara orden på inuktitut, iglu ("hus"), heter illu på grönländska, där konsonantklustret i inuktitut assimileras till en tonlös lateral affrikata. Och själva ordet inuktitut blir översatt till kalaallisut inuttut. Den äldre grönländska diftongen har assimilerats till .