miniatyr|Samling i bönsalen i Wallinska skolan i Stockholm, 1908. Flickskola är en skolform för enbart flickor, främst på läroverksnivå–sekundärstadiet.
Flickskolor var vanliga i många länder fram till 1970-talet; därefter har vissa länder avskaffat dem medan andra har dem kvar. Utanför västvärlden är flickskolor vanligare, då det fortfarande finns ett ideal med könssegregering mellan könen i vissa kulturer.
Historiskt sett har syftet med könssegregering mellan flickor och pojkar i skolundervisningen varit två: dels har det ansetts omoraliskt att låta flickor och pojkar umgås med varandra i skolan eftersom det kunde leda till sexuella kontakter, och dels har kvinnor och män historiskt haft olika roller i samhället och därför ansetts behöva olika sorters undervisning.Gunhild Kyle: Svensk flickskola under 1800-talet (1972). Göteborg: Kvinnohistoriskt arkiv. ISBN
Vissa förespråkare för flickskolor har menat att flickor åtminstone i en del flickskolor kan känna sig mer trygga, fria och självsäkra i en miljö utan pojkar. Därmed kan de också våga ta mer risker. Den ökade självsäkerheten bär de med sig också efter skolan.<ref>Jenny Rosenqvist McGillicuddy: Könssegregerad undervisning - en kvalitativ studie om hur lärare vid flick- & pojkskolor i Kalifornien resonerar, 4.1 Resonemang bland lärarna på flickskolorna, sid 17–18</ref> Dessa eventuella fördelar med könssegregation i skolväsendet har diskuterats åtminstone från 1990-talet.
Danmark Under 1700-talet fanns ett antal flickpensioner i Köpenhamn, så som Madam Lindes Institut och Madam Thonboes Institut. I slutet av seklet började mer seriösa flickskolor grundas i Köpenhamn och därefter i provinserna. Den första var J. Cl. Todes Døtreskole år 1787, följd av Døtreskolen af 1791. När allmän grundskola för båda könen infördes i Danmark 1814, blev det sed att undervisa flickor och pojkar i skilda klasser.Den Store Danske Den första flickskolan utanför Köpenhamn var Elise Smiths Skole i Århus 1824, men det var först under 1830- och 40-talen som de på allvar spred sig utanför huvudstaden.
År 1845 utfärdade Köpenhamns skoldirektion en ny skolmyndighet som skulle kontrollera utbildningen för privatlärare i Köpenhamn. De flesta privatskolor i Köpenhamn drevs av kvinnor, och för att möta detta behov öppnade Annestine Beyer och Emil Bojsen, år 1846 Den højere Dannelsesanstalt for Damer för att utbilda kvinnliga lärare.Dansk Kvindebiografisk Leksikon Detta var den första akademiska yrkeshögskola öppen för kvinnor i Danmark. Denna tidpunkt fram till cirka 1920 brukar kallas flickskolornas blomstringsepok i Danmark.
Universiteten öppnades för kvinnor 1875, men inte de så kallade latinskolorna, det vill säga gymnasierna eller läroverken. 1885 fick därför N. Zahles Skole som första danska flickskola rätt att utfärda studentexamen. Skollagen från 1903 gav både könen rätt till att gå gymnasium. Under 1950-talet omvandlades Danmarks flickskolor till samskolor.
Finland I Finland var det länge sed att döttrar ur överklassen sändes till Sverige för att gå i någon flickskola eller flickpension där. År 1788 grundades Finlands och Nordens första offentliga flickskola, Fruntimmersskolan i Viborg, efter mönster för den tyska Töchterschule.
I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet uppkom ett antal flickpensioner i Finland. I Åbo fanns under 1700-talet ett antal flickpensioner, som anklagades för ytlighet och fåfänga av bland andra Jakob Tengström i Åbo Tidningar 1793. Bland de mer kända nämns Christina Krooks pension och Salmbergska flickpensionen i Åbo, och Friherrinnan von Rosens flickpension i Helsingfors.
Kirsi Vainio-Korhonen menar dock att åtminstone en del av pensionerna var bättre än det rykte de senare fick; dagens uppfattning grundar sig långt på kritikernas beskrivningar.
En debatt om de otillräckliga utbildningsmöjligheterna för flickor, och den dåliga nivån på utbildningen i flickpensionerna, resulterade i att undervisning för flickor togs med i 1843 års skolordning, vilket resulterade i att Svenska fruntimmersskolan i Åbo och Svenska fruntimmersskolan i Helsingfors grundades av myndigheterna på statens bekostnad året därpå. Dess syfte var att undervisa "döttrar till bildade föräldrar" i de kunskaper som då ansågs lämpliga för kvinnor. Den följdes av liknande privata skolor i många av Finlands städer, som ofta också kallades "fruntimmersskolan". Utbildningen i dessa skolor utvecklades sedan allteftersom till en allt högre nivå.
Från 1870 fick kvinnor studera på universiteten, dock endast med särskild dispens. Heurlinska skolan i Åbo blev 1894 den första flickskolan i Finland som 1894 fick rätt att dimittera studenter och därmed bereda väg för flickor till universitetet. Från 1901 krävdes inte längre någon dispens för universitetsstudier. Mellan 1950- och 1970-talet omvandlades Finlands flickskolor till samskolor.
Frankrike I Frankrike kunde flickor före franska revolutionen, i enlighet med vad som var vanligt i katolska länder, traditionellt utbildas i klosterskolor som drevs som flickpensioner av nunnor. Ett typiskt sådant exempel var Abbaye de Penthemont i Paris. Denna typ av flickskolor drevs oftast av någon nunneorden som hade specialiserat sig på just undervisning, såsom ursulinerorden. Den första sekulära flickskolan var den berömda Maison royale de Saint-Louis, som grundades av Madame de Maintenon 1684.
Efter franska revolutionen blev det vanligt med sekulära flickpensioner och flickskolor drivna av guvernanter och kvinnliga lärare i stället för nunnor. En av de mest uppmärksammade franska flickpensionerna var den som drevs av Jeanne-Louise-Henriette Campan, nämligen L'Institution nationale de Saint-Germain, en föregångare för Napoleons flickskola Maison d'éducation de la Légion d'honneur.
Frankrike inkluderade formellt flickor i den allmänna franska grundskolan från 1836, men sekundärutbildning för flickor överläts till klosterskolor eller flickpensioner, och på grund av bristen på lärarprogram för kvinnor var majoriteten av kvinnliga lärare antingen nunnor eller guvernanter.William Fortescue: The Third Republic in France 1870-1940: Conflicts and Continuities Kvinnor fick från 1861 studera på universiteten, de kvinnliga universitetsstudenterna var länge mycket få, och på grund av den dåliga sekundärutbildningen var det svårt för en kvinnliga elev att kvalificera sig för tuniversitetet. Först 1879 infördes statliga gymnasier och lärarprogram även för kvinnor: dessa bestod då av statliga flickskolor, eftersom sekundärutbildningen gavs separat till kvinnor och män. Det var inte förrän under 1900-talet, då samundervisning blev tillåten även i fransk sekundärutbildning, som flickskolorna blev överflödiga i Frankrike.
Norge Under 1700-talet brukade kvinnor ur den norska överklassen och medelklassen som regel antingen bli undervisade hemma eller skickas till någon flickpension i Danmark eller Tyskland, något som fortsatte att vara vanligt till senare hälften av 1800-talet.J. Goodman, R. Rogers, J. Albisetti & Rebecca Rogers: Girls' Secondary Education in the Western World: From the 18th to the 20th century, 2010
Den herrnhutiska ledaren Catharina Freymann drev under 1730-talet en skola för flickor i Oslo. Under 1800-talet grundades många flickpensioner i Norge, ofta för elever ur medelklassen som ville lära sig bli lärare, och dessa kallades ofta guvernanteskoler. På 1820-talet fanns åtminstone fem flickskolor i Oslo, och 1837 fanns en flickskola motsvarande pojkarnas realskole i nitton av Norges städer.
År 1849 grundades Nissens pikeskole av Hartvig Nissen i Oslo, som kom att bli pionjärskolan för kvinnlig utbildning i Norge. Det var den första flickskolan i Norge som erbjöd seriös utbildning i akademiska kunskaper enligt en pedagogisk grundplan till kvinnliga elever, och den blev en förebild och en rollmodell för övriga flickskolor i Norge. 1862 infördes också en lärarinneutbildning för vuxna kvinnor på Nissens pikeskole, som var den mest avancerade formella utbildning en kvinna kunde få i Norge innan de norska universiteten öppnades för kvinnor tjugo år senare.
1882 fick kvinnor rätt att studera på universitetet, och därefter började flera allmänna gymnasier i flera städer ta emot flickor som elever: från 1890 studerade män och kvinnor tillsammans på lärarseminarier, och 1896 öppnades gymnasierna formellt för kvinnor.Lønnå, Elisabeth. Kvinners Rettigheter I Norge Fra 1814 Til 1913. I Store norske leksikon.
Ryssland
I Ryssland grundades en några små privata flickskolor av och för den europeiska kolonin i Sankt Petersburg efter Peter den stores moderniseringsreformer, men intresset för utbildning för kvinnor var mycket lågt. Utbildningsnivån även hos adliga kvinnor var låg, och det rapporteras att kejsarinnan Elisabet av Rysslands hovdamer knappt kunde läsa och inte hade något annat intresse än att mode och att spela kort.
Utbildningshistorien för kvinnor i Ryssland började i princip när Katarina den stora år 1764 grundade de statliga pionjärflickskolorna Smolnyjinstitutet för adliga flickor i Sant Petersburg och Novodevitjijinstitutet för borgerliga flickor i Moskva året därpå.Bisha, Robin (2002). Russian Women, 1698-1917 Experience and Expression: An Anthology of Sources. Bloomington, IN: Indiana University Press. Utbildningsnivån på dessa skolor var mycket hög även för västeuropeiska förhållanden, och de agerade förebilder för andra skolor. Dessa två statliga flickskolor följdes av både privata flickskolor och statliga skolor som accepterade flickor i de längre klasserna: år 1792 fanns 302 statliga skolor med 17.178 elever i de europeiska delarna av Ryssland, av vilka 1178 var flickor. : A History of Women in Russia: From Earliest Times to the Present Statliga skolor accepterade dock bara flickor i småklasserna, och privata flickskolor gav en ytlig bildning med fokus på elevens utbildning till hustru och mor, eller tillräckliga kunskaper för att försörja sig om de misslyckades att gifta sig och tvingades försörja sig själva som sömmerska eller guvernant. Under första hälften av 1800-talet ökade flickpensioner av detta slag, kallade "institut", och blev alltmer populära: år 1843 fanns 36 sådana flickpensioner i Ryssland, och ökade snabbt för elever från både den adliga överklassen och borgerskapet, och det blev vanligt för rika familjer att placera dörrar i sådana pensioner då de var nio och låta dem uppfostras där tills de blev sexton och skulle giftas bort.
På 1850-talet uppkom den organiserade ryska feministrörelsen, ledd av kvinnor ur överklassen som främst lade fokus på välgörenhet för fattiga kvinnor, och tillgång till högre utbildning för kvinnor ur över- och medelklassen, och de fick initialt stort stöd av manliga ryska intellektuella, som ansåg att Ryssland behövde fler flickskolor och att de som fanns var ytliga och fördummande. Christine Johanson: 1857 öppnade den första statliga lyceumskolan för flickor, vilken motsvarade de statliga gymnasierna för pojkar, och därefter öppnades statliga gymnasier för flickor, som kallades lyceum, på många håll, och ett reglemente för statliga flickgymnasier utkom 1860. Till skillnad från pojkgymnasierna, vars uppgift (enligt 1864 års reglemente) var att förbereda eleverna för universitetet, var de statliga flickgymnasiernas mål främst att utbilda eleverna till framtida hustrur, vilket underströk deras olika roller.Regulations on Women’s Schools of the Ministry of National Education, 1860, May 10. In Memorial Book of the Ministry of National Education for 1865, Saint Petersburg: Rogalskiy & Co PrintingHouse, pp: 135-139 Sedan livegenskapen upphävts 1861 etablerade sig ett nät av grundskolor i de ryska byarna: i dessa folkskolor undervisades flickor och pojkar tillsammans, men 1870 års skolstadga för flickgymnasier underströk att äldre flickor och pojkar inte fick undervisas tillsammans. Regulations on Women’s Gymnasiums and Progymnasiums of the Ministry of National Education, (1870). Date Views 22.04.2016 iknigi.net