Curaçao

Curaçao (uttal: ['ky:ra:sɔu]; på papiamento Kòrsou) är ett autonomt område med självstyre inom Konungariket Nederländerna. Det utgörs av en ö i Västindien, strax norr om Venezuelas kust. Tillsammans med grannöarna Aruba och Bonaire utgör Curaçao de så kallade ABC-öarna.

Befolkningen är på cirka 160 000 invånare på en yta av 444 kvadratkilometer. Huvudstad är Willemstad. Historiskt har Curaçao länge varit en knutpunkt för handel och sjöfart, och man var ett centrum för slavhandel. Numera är inkomster från bearbetning av venezuelansk råolja och turism de viktigaste näringsgrenarna.

Etymologi Namnet Curaçaos etymologi är omtvistad. En möjlighet är att det kan härledas från det portugisiska ordet curação efter spanskans ord curación 'bot', 'tillfrisknande', då sjömän kom till ön och blev av med skörbjugg. Det kan också vara portugisiska för 'hjärta' (portugisiska coração). Andra hävdar att det kommer från inhemska ord. Det hävdas till exempel att det inhemska (indianska) ordet coro ledde till att öns namn blev Curasate och senare CuraçaoBengt Gauffin Vad betyder 1966, s. 33.

Ord som kan härledas från Curaçao är spanskans Corsario, en avlönad pirat i främmande makts tjänst för att kapa galeonerna som fraktade ”spanskt” guld mellan Amerika och Spanien. Dessa kapare hade ofta Curaçao som bas.

Geografi miniatyr|vänster|Karta över Curaçao.

Läge Curaçao ligger cirka 60 kilometer norr om Venezuela i sydliga delen av Karibiska havet, mellan Aruba och Bonaire. Tillsammans kallas dessa för ABC-öarna, där Bonaire numera integrerats i Nederländerna som en kommun medan Aruba och Curaçao har eget självstyre. Alla tre öarna är del av den sydliga grupperingen av Små Antillerna, ibland känd som Öarna över vinden (engelska: Windward Islands).

Curaçao är en lång, torr och till största delen platt ö. Den sträcker sig cirka 64 km från sydöst till nordväst och har ungefär samma nord–sydliga vinkel som sina systeröar Aruba i väster och Bonaire i öster. Ön är cirka 16 kilometer som bredast och hela ytan uppgår till 444 kvadratkilometer. Kustlinjen är cirka 364 kilometer.

Kustlinjen längs södra sidan är oregelbunden och har många små bukter och vikar, däribland vikarna och stränderna på öns västkust. De största havsvikarna finns från mellersta sydkusten till längst ut på östra sidan, där huvudstaden och hamnstaden Willemstad ligger i Västindiens bästa naturliga hamn. I och runt denna historiska stad bor de flesta av Curaçaos 160 000 invånare.

Den långa nordkusten, ständigt utsatt för de nordostliga passadvindarna, kännetecknas av en grov kustlinje med klippformationer av kalksten ovanpå vulkaniska berg samt av väderbiten terräng. Här bor inte så mycket folk som på sydkusten, men det finns flera små byar med traditionella landhuis (huvudbyggnad på en plantage) och även gamla plantageanläggningar.

I närheten av Curaçao, i sydost, ligger den obebodda ön Klein Curaçao.

Topografi och klimat

Västkusten karakteriseras av en vidsträckt bergig terräng, i de flesta fall omgiven av Christoffel Park. I denna 1 820 hektar stora park ligger berget Sint Christoffelberg, den högsta toppen på Curaçao med en höjd av 372 meter över havet. Den östra delen av ön omfattar en platt och mestadels torftig slätt, med endast några få bosättningar och några byvägar som sammanbinder inlandet med kusten.

Curaçao är en torr ö med endast 571 mm regn per år (genomsnittet åren 1981–2010). Klimatet kan karaktäriseras som tropiskt havsklimat, vars temperaturer mildras av passadvindar från nordöst. Ön ligger söder om det karibiska orkanbältet och hotas sällan av kraftiga orkanvindar.

miniatyr|Gamla staden i Willemstad upptogs 1997 på Unescos världsarvslista. Historia Tidig historia Ön har varit bebodd sedan åtminstone runt år 1000, då fiskare och jordbrukare från arawakstammen anlände från Sydamerika. Förste europé på ön var spanjoren Alonso de Ojeda som kom till ön år 1499 då han var i behov av att bunkra färskvatten.

Därefter inlemmades ön i det spanska maktområdet i Latinamerika. Ursprungsbefolkningen kom att användas som slavar på andra spanska öar i Karibien.

1600- till 1800-talet År 1634 intogs ön av Nederländerna under befäl av Johan van Walbeeck, med syfte att tillgodose hemlandet med salt till sillindustrin efter det att Spanien och Portugal blockerat tillgången på denna råvara. Mer definitivt kom Nederländerna att ta kontrollen över ön från 1654, även om det oomstridda maktövertaget erkändes av andra europeiska makter först efter napoleonkrigen. Efter freden i Münster 1648 (Westfaliska freden) och det Åttioåriga kriget mellan Spanien och Portugal på ena sidan och Nederländerna å den andra, utvecklades Curaçao till en frihandelszon. 1713 blev ön under en kort tid besatt av den franske sjörövaren Jaques Cassard.

Under Nederländska Västindiska Kompaniet blev Curaçao centrum för slavhandel i området under 1600-talet och fram till slavupproret 1795 som leddes av Tula och Karpata vilka sedermera dömdes till hängning. År 1800 ockuperades Curaçao av England men blev fördrivna 1803 av lokalbefolkningen. 1807 kom engelsmännen tillbaka och 1816 blev Curaçao åter i nederländsk besittning.

Från 1845 kom Curaçao och fem andra karibiska öar – Aruba, Bonaire, Sint Eustatius, Saba och Sint Maarten – att samordnas i Nederländska Antillerna. Slaveriet avskaffandes 1863 under Vilhelm III:s regeringstid, och slaveriets försvinnande drabbade den lokala ekonomin hårt.

1900-talet Omkring 1930 fick Curaçao dock ett uppsving med anläggandet av ett oljeraffinaderi som hade stor strategisk betydelse för tillverkning av flygbränsle under andra världskriget. Oljan kom från de då nyligen upptäckta fyndigheterna i det närbelägna Venezuela.

1954 blev Nederländska Antillerna en självstyrande provins med den nederländska kronan som överhuvud och den nederländska monarken representerad av en guvernör, lokalt nominerad men utsedd centralt i Europa. Den verkställande makten sköttes då av ett ministerråd, Staten.

1960-talet var starten för turismen på ön. Den 30 maj 1969 är ett viktigt datum, då ett tre dagar långt uppror mot främst stora nederländska arbetsgivare skapade stor oro, förstörelse och förorsakade tre dödsfall.

Från sent 1900-tal Efter att Aruba 1986 utträtt ur Nederländska Antillerna hölls folkomröstningar på de övriga öarna om deras politiska status, folkomröstningar som inte gav några praktiska förändringar. Efter millennieskiftet skedde nya folkomröstningar, med följden att Nederländska Antillerna 2010 upplöstes och Curaçao etablerade självstyre på egen hand.

Styre och politik I lokala frågor har Curaçao självbestämmande. Man definieras som ett autonomt land med långtgående självstyre. Försvars- och utrikespolitik sköts dock av centralmakten i Nederländerna.

Kungen av Nederländerna är Curaçaos statsöverhuvud, med en guvernör som hans lokala representant. Den lokala regeringen leds av Curaçaos premiärminister, och regeringen svärs in inför guvernören Rösträttsåldern är 18 år, och man använder sig i likhet med Nederländerna av allmän rösträtt.

Juridik och militär Landet delar högsta domstol med de övriga fem öarna i de tidigare Nederländska Antillerna. Nederländernas högsta domstol i Haag tjänar dessutom som högsta appellationsdomstol vid överklagan.

Landet har ingen egen militär, men Nederländerna har stationerat en del av sin militär i sina anslutna territorier i Karibien. En del av dessa har bas i Curaçao.

Utländsk representation Curaçao har begränsad representation i internationella organ, och man är del av Nederländernas delegation till Förenta nationerna. Däremot har man observationsstatus i den regionala samarbetsorganisationen Karibiska gemenskapen, man är associerad till Unesco samt är medlem i Arbetsgruppen för finansiella åtgärder, ILO, ITU och UPU.

Uppdelning Curaçao har genom sin begränsade storlek ingen ytterligare administrativ uppdelning i mindre områden. Man hävdar ett 12 sjömil brett territorialvatten samt en exklusiv ekonomisk zon som sträcker sig 200 sjömil från kusten.

Ekonomi och infrastruktur

Näringsliv Det torra klimatet till trots anlade de nederländska kolonisatörerna plantager för odling av sockerrör och apelsin. Jordbruket har dock aldrig varit betydande, och numera är mellan 0,5 och 1,2 procent av invånarna sysselsatta inom jordbruket. Det mesta av livsmedel importeras. Bland odlade grödor finns aloe, durra, jordnöt, grönsaker och tropisk frukt.

Turism och ett oljeraffinaderi utgör de största näringarna. En annan tradition är sprittillverkningen av blå och grön Curaçao, som är smaksatt med öns bittra apelsiner.

På ön finns vissa fyndigheter av kalciumfosfat. Numera är saltet dock mer ett problem, och avsaltning av havsvatten till det annars sparsamt förekommande sötvattnet är under utveckling. Nederbörden normalt är låg, och färskvatten används även som kylvatten vid oljeraffinaderiet.

Valutan är sedan 2025 karibisk gulden (caribische gulden), som har fast kurs mot US-dollarn. Valutan fungerar som efterföljare till den antillergulden som fram till 2011 användes i de olika nederländska områdena i Västindien och därefter i många fall ersattes av just US-dollar. Karibisk gulden används i Curaçao och Sint Maarten och hade vid sitt införande samma värde som antillergulden.

Turism Inkomster från turism är en betydande del av den lokala ekonomin. I mitten av 2020-talet var antalet besökare cirka 1,5 miljoner, där charterturism och dagsbesökare från kryssningsfartyg står för ungefär hälften var. Under decenniet var besökarantalet stigande.

Dykning

Den största turistattraktionen på ön, förutom sol och bad, är dykning med många dykplatser mycket nära kusten och en normal sikt på cirka 30 meter med vattentemperatur på 28 grader Celsius ner till 30 meters djup. Några nämnvärda platser är:

Alphen, ett sedan 1778 sjunket nederländskt örlogsfartyg inne i Willemstads hamnområde. Superior Producer, ett sedan 1977 sjunket handelsfartyg på 33 meters djup vid aktern strax utanför hamninloppet. Towboat, en sedan tidigt 1900-tal sjunken bogserbåt på 5 meters djup i Caracasbai. Korallskogar finns längs hela sydvästkusten med större eller mindre korallskogar på 10 till 30 meters djup. Blue Cave är en undervattensgrotta vid kusten strax söder om Santa Cruz-bukten. Nordöstkusten är besvärlig att dyka på då det är strömt men där finns de bästa hummerfångstplatserna.

Andra sevärdheter Ön är av vulkaniskt och korallfossilt ursprung med ett tätt busklandskap och en och annan saltvattenslagun (Saliñas på papiamento). I nordväst finns några höjder med högsta toppen Sint Christoffelberg på 372 meter över havet. Hato-grottan i närheten av flygplatsen är en kalkstensgrotta med en fladdermuspopulation. Grottan användes av slavar som gömställe och för religiösa ceremonier. Grottan vid Shete Boka har petroglyfer från öns urbefolkning och landskapet utanför minner om öns vulkaniska ursprung och havets erosion genom de olika havsnivåförändringarna på grund av istider.

Den karibiska flamingon häckar på ön. Den syns till bland annat i Salina Jan Kok och Salina Sint Marie.

Kommunikationer

Norr om Willemstad ligger den internationella flygplatsen Hato, 2019 hade en landningssbana på över 3 000 meters längd. Dagliga internationella flygförbindelser finns med Amsterdam, Miami, Caracas samt Aruba.

Vägnätet i Curaçao är på 550 kilometers längd. Huvudstaden Willemstad delas upp i två halvor genom sundet Sint Annabaai, vilket leder in till Curaçaos inre djuphamn Schottegat. På östra sidan av sundet ligger Punda och på västra sidan ligger Otrobanda. Sedan 1888 förbinds de båda stadshalvorna av pontonbron Koningin Emmabrug och sedan 1974 även av högbron Koningin Julianabrug. Koningin Emmabrug är världens enda flytande – och öppningsbara – träbro.

Befolkning och sociala relationer