miniatyr|Talad portugisiska Portugisiska (eget namn: português) är ett romanskt språk som liksom spanskan, franskan, italienskan och rumänskan har utvecklats ur latinet. Det talas i Angola, Brasilien, Guinea-Bissau, Kap Verde, Macao (i Kina), Moçambique, Portugal, São Tomé och Príncipe och Östtimor, samt i Goa (i Indien). Det är nära besläktat med systerspråket galiciskan.
År 2020 uppskattades det att portugisiska talas av över 234 miljoner människor och är därmed det nionde största språk i världen, och det största i Sydamerika (186 miljoner, över 51 procent av befolkningen) samt i det Södra halvklotet. Det spreds runt världen på 1400-talet och 1500-talet då Portugal upprättade ett omfattande imperium som i olika perioder mellan 1415 och 1999 sträckte sig från Brasilien i Sydamerika till Macao i Kina. Under den koloniala perioden uppstod många portugisiska kreolspråk över hela världen, särskilt i Västindien, Afrika och Asien.
Historia Portugisiskan utvecklades på västra Iberiska halvön ur latinet som förts dit av romerska soldater och nybyggare från och med 200-talet f.Kr. Språket började skilja sig från andra romanska språk efter det romerska rikets fall och folkvandringarna på 400-talet. Det började användas i skrivna dokument omkring 800-talet och på 1400-talet hade det utvecklats till ett moget språk med rik litteratur.
När romarna anlände på den iberiska halvön 218 f.Kr. förde de med sig det romerska folkspråket, vulgärlatin, varifrån alla romanska språk härstammar. Redan på 100-talet f.Kr. var södra Lusitania romaniserat. Strabon, en grekisk geograf under första århundradet e.Kr., nämner i en av böckerna i sin Geographia att "de har antagit de romerska sederna, och de kommer inte längre ihåg sitt eget språk." Språket spreds av anländande romerska soldater, nybyggare och köpmän, som byggde romerska städer mestadels i närheten av tidigare civilisationers bosättningar.
Mellan 409 e.Kr. och 711, under det romerska imperiets sönderfall, invaderades Iberiska halvön av folk av germanskt ursprung. Dessa folk (mestadels sveber och visigoter) tog till stor del upp halvöns romerska kultur och språk, men Lusitanias språk och kultur kunde utvecklas fritt på egen hand under tidig medeltid, på grund av avsaknaden av romerska skolor och administration, Lusitanias relativa isolering från övriga Europa, och förändringar av de politiska gränserna på Iberiska halvön. Dessa förändringar ledde till att det som nu kallas "lusitansk romanska" bildades. Från 711, i och med morernas invasion av halvön, antogs arabiskan som administrativt språk i de erövrade områdena. Befolkningen fortsatte dock att tala sina romanska dialekter så att det arabiska inflytande på språket blev litet. Dess största påverkan var på ordförrådet.
De tidigaste överlevande lämningarna av ett distinkt portugisiskt språk är administrativa handlingar från 800-talet, som fortfarande har många inslag av latinska fraser. Denna fas kallas idag "proto-portugisiska" (talad under perioden mellan 800-talet och 1100-talet). Utdrag ur medeltidaportugisisk poesiDas que vejonon desejooutra senhor se vós non,e desejotan sobejo,mataria um leon,senhor do meu coraçon:fin roseta,bela sobre toda fror,fin roseta,non me metaen tal coita voss'amor!João de Lobeira(1270?–1330?) Portugal erkändes formellt av Kungariket Leon som oberoende land 1143, med kung Afonso Henriques. Under den första perioden av "gammalportugisiska" – portugisisk-galiciska perioden (från 1100- till 1300-talet) – kom språket gradvis till allmän användning. Tidigare hade det mestadels använts på den kristna delen av Iberiska halvön som ett språk för poesi. År 1290 skapade kung Denis det första portugisiska universitetet i Lissabon (Estudo Geral) och förordnade att portugisiska, då kallad bara "det vulgära språket" skulle bli känt som portugisiska språket och användas officiellt.
Delar av Bibeln översattes till portugisiska redan i början av 1500-talet. Nya testamentets första översättning publicerades år 1681, och Bibeln i sin helhet översattes till språket år 1751.
Under den andra perioden av "gammalportugisiska", från 1300- till 1500-talet, spreds portugisiskan till många områden i Asien, Afrika och Amerika. På 1500-talet blev det ett lingua franca i Asien och Afrika, som användes inte bara för kolonialadministration utan även för kommunikation mellan lokala ämbetsmän och européer av alla nationaliteter. Språkets spridning underlättades av blandäktenskap mellan portugiser och lokalbefolkningen och dess samband med den katolska missionsverksamheten, som gjorde att det kom att kallas Cristão ("kristet") på många ställen i Asien. Nippo jisho, en japansk-portugisisk ordbok som skrevs 1603, var en produkt av jesuitisk missionsverksamhet i Japan. Språket fortsatte att vara populärt i delar av Asien till 1800-talet. Vissa portugisisktalande kristna grupper i Indien, Sri Lanka, Malaysia och Indonesien bevarade sitt språk även efter att de blivit avskurna från Portugal.
Slutet på "gammalportugisiskan" markerades av publiceringen av Cancioneiro Geral de Garcia de Resende 1516. Under perioden av "modern portugisiska" (från 1500-talet till nutid) inkom ett ökat antal ord med ursprung i klassiskt latin och lärda ord av grekiskt ursprung som inlånades under renässnansen och ökade språkets komplexitet.
Avledda språk
Från 1500-talet ledde de omfattande kontakterna mellan portugisiska resenärer och kolonister, afrikanska slavar och lokalbefolkningar till uppkomsten av många pidginspråk med varierande mängder portugisiskt inflytande. Dessa pidginspråk användes i delar av Asien och Afrika fram till 1700-talet.
När dessa pidginspråk blev modersmål för generationer efter varandra utvecklades de till särskilda språk. Många av dessa portugisiskbaserade eller portugisiskinfluerade kreolspråk är fortfarande levande och används av över 3 miljoner människor runtom i världen, särskilt av människor av delvis portugisisk härkomst.
Inflytande på andra språk Portugisiska har också lånat ut ord till många andra språk, såsom japanska, indonesiska, malajiska, tetum, swahili, liksom flera kreolspråk, som Lanc-Patuá (som talas i norra Brasilien) och Sranan Tongo (som talas i Surinam).
Portugisiska hade ett starkt inflytande på språket som talas omkring Sikka på ön Flores i Indonesien. I det närbelägna Larantuka används portugisiska för böner i Tuan Ma-ritualen.
Portugisiska influerade också det tupí-guaraníbaserade Lingua Geral, ett handelsspråk som användes i stor utsträckning i Brasilien fram till 1700-talet.
Klassificering och besläktade språk Portugisiska tillhör de romanska språken i den indoeuropeiska språkfamiljen. Dess närmaste släktingar är galiciska, ladino och spanska, i den ordningen.
Galiciska, spanska och ladino
Galiciska: Talad portugisiska, särskilt i dess medeltida form, är mycket lik talad galiciska, även om likheten döljs i skrift eftersom den galiciska ortografin följer den spanska modellen. Frågan om portugisiska och galiciska är skilda språk eller dialekter av samma språk har debatterats hett i årtionden och är laddad med politiska och kulturella innebörder.
Spanska: Portugisiska skiljer sig något från spanska i ortografi, och ännu mer i fonologi, grammatik och ordförråd: Ela fecha sempre a janela antes de jantar. (Portugisiska) Ella siempre cierra la ventana antes de cenar. (Spanska) "Hon stänger alltid fönstret innan hon äter middag."
Många av de mest uppenbara skillnaderna i ordförrådet är bara på grund av olika preferenser i användningen. Till exempel har portugisiskan både orden cear (ovanligt) och jantar (vanligt), medan spanskan har både cenar (vanligt) och yantar (ovanligt), alla med betydelsen "äta middag".
Ladino: Portugisiska är närmare besläktat med ladino än med spanska, eftersom den ladinotalande gruppen har rötter i Portugal liksom i Spanien. Jämför exempelvis ladinos ainda ("fortfarande") med portugisiska ainda och spanska aún. Ladino har, liksom portugisiskan, även bevarat många av de initiala [f]-ljud som förändrades till [h] på spanska. Så motsvarar till exempel ladinos fija ("dotter") och favlar ("att tala") portugisiska filha och falar, medan spanskan har hija och hablar.
Ömsesidig förståelighet: Enligt Erik Gunnemark är den ungefärliga genomsynlighetsprocenten mellan portugisiska och spanska 90% – ungefär som den mellan danska, norska och svenska.Erik V. Gunnemark: Konsten att lära sig språk, 1996, i samarbete med Amorey Gethin, João Malaca Casteleiro och Susana Reis påpekar att portugisiska och spanska har ett gemensamt ordförråd till ca 85%, och att de största skillnaderna mellan språken har att göra med uttalet eftersom portugisiskan har ett mer komplext fonologiskt system.João Malaca Casteleiro, Susana Reis: A Intercompreensão entre o Português e o Espanhol: Diferenças fonético-fonológicas e Lexicais
Portugisiska, galiciska och spanska talare hävdar i allmänhet att språken är ömsesidigt förståeliga i viss utsträckning. Detta kan dock delvis bero på de omfattande kulturella förbindelserna mellan länderna på Iberiska halvön, som ofrånkomligen leder till omedveten inlärning. Tvåspråkighet är också vanlig i vissa områden. Det är otvivelaktigt sant att den som talar något av de tre språken kan lära sig läsa något av de andra två enbart genom att öva, utan att formellt studera deras grammatik.
Det hävdas också att portugisiska talare kan förstå spanska bättre än tvärtom . Denna påstådda asymmetri kan bero på den allmänna reduceringen av obetonade vokaler i portugisiska, jämfört med spanska, eller olika exponering för respektive språk. Det kan även finnas en kulturell förklaring, i Europa mer än i Latinamerika: de som talar det mindre språket (till exempel norska) kan förstå det större språket (till exempel svenska) bättre än tvärtom.
Andra romanska språk Det finns praktiskt taget ingen ömsesidig förståelse mellan portugisiskan och katalanskan, italienskan, franskan och de andra romanska språken, trots uppenbara lexikala och grammatiska likheter. Portugisiska talare behöver vanligen vissa formella studier i grundläggande grammatik och ordförråd innan de kan förstå även de enklaste meningar på dessa språk (och vice versa):
"Hon stänger alltid fönstret innan hon äter middag."
Ela fecha sempre a janela antes de jantar. (portugisiska) Ella cierra siempre la ventana antes de cenar. (spanska) Ella tanca sempre la finestra abans de sopar. (katalanska) Lei chiude sempre la finestra prima di cenare. (italienska) Elle ferme toujours la fenêtre avant de dîner. (franska) Ea închide întodeauna fereastra înainte de a cina. (rumänska) Och rotspråket latin: Fenestram semper clausit ante cenat. (normal ordföljd) (Ea) clausit semper fenestram ante cenat. (som de andras ordföljd)
Å andra sidan ligger europeisk portugisiska fonetiskt närmare franskan och katalanskan än spanskan i vissa avseenden, såsom förekomsten av nasalisering, palatalisering, diftongisering av mellan-öppna betonade vokaler, aspirering /f/, avtoning av sibilanter och förändring av intervokaliskt till — alla inslag som saknas i spanskan.
Likheterna mellan portugisiska och franska kan ha förstärkts av Napoleon I:s styre över Portugal 1807–1812 och det stora inflytande som Frankrike har haft i portugisisk kultur sedan dess.
Latin Portugisiskan härstammar från latin, men det kan sägas vara större avstånd mellan dessa två språk än mellan några av de moderna romanska språken. Portugisiskspråkiga uppfattar i allmänhet latin som ett mycket svårt språk att lära sig på grund av dess böjningssystem.
Interlingua Förespråkarna för det konstgjorda språket interlingua, som ofta beskrivs som en modern form av latin med oerhört förenklad grammatik, hävdar att alla som har ett romanskt språk som modersmål utan större svårigheter förstår både skriven och talad interlingua.
Ela fecha sempre a janela antes de jantar. (portugisiska) Illa claude sempre le fenestra ante de cenar. (interlingua)
Geografisk utbredning