Liberalerna (L) är ett liberalt politiskt parti i Sverige. Partiledare är sedan juni 2025 Simona Mohamsson. I valet 2026 fick Liberalerna 5,34 procent av rösterna och blev riksdagens minsta parti.
Partiet bildades 1934 under namnet Folkpartiet genom en sammanslagning av riksdagspartierna Sveriges liberala parti och Frisinnade folkpartiet. Partiledaren Bertil Ohlin förespråkade på 1940-talet idén om "fri ekonomi med socialt ansvar" och socialliberalism som partiets ideologi. Partiet ville bli ett reformvänligt alternativ till Socialdemokraterna i den politiska mitten. Från slutet av 1940-talet till 1960-talet var Folkpartiet mestadels det näst största partiet, och ledande oppositionspartiet, i Sveriges riksdag. Partiet bytte 1990 namn till Folkpartiet liberalerna och 2015 till Liberalerna.
Sedan 1990-talet har partiet intagit en tydlig borgerlig profil för marknadsinslag i ekonomin, avregleringar och privatiseringar. Mellan 2004 och 2019 ingick Liberalerna tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet i den borgerliga Alliansen. Sedan oktober 2022 ingår Liberalerna i regeringen Kristersson tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna.
Liberalerna beskriver sig som ett liberalt idéparti med individen i centrum, som genom politik verkar för att människans valfrihet och egenmakt ökar och skapar förutsättningar snarare än hinder. Liberalerna profilerar sig främst inom utbildnings-, jämställdhets-, integrations- och invandrings- samt Europafrågor.
Liberalerna har traditionellt sitt starkaste stöd i storstadsområdena och på högskoleorter. I riksdagsvalet 2022 var partiet starkast i Stockholms kommuns valkrets följt av Skåne läns södra valkrets. Statsvetare brukar ibland kalla Liberalerna för "partisystemets Hallsberg; en väntsal för partibytare", då partiet har svårt att behålla sina väljare, men samtidigt utgör nästan var femte väljares andrahandsval.
Ideologi Liberalerna definierar sig som ett liberalt parti. Liberalismen hävdar individens frihet och marknadens suveränitet och varnar för följderna av omfattande samhällsingripanden och ett högt så kallat skattetryck. Tidigare partiledaren Bertil Ohlin ansåg dock att staten i en fri ekonomi har ansvar för de svagaste och sämst ställda och att vissa begränsningar i den fria marknaden därför måste accepteras. Ohlin populariserade socialliberalism (jämför John Rawls politiska teorier) som beteckning för denna politiska linje.
Inom partiet har spänningar mellan nyliberaler och konservativa liberaler på ena sidan och socialliberaler och frisinnade på den andra kom till olika uttryck. Liberalernas ideologi har kännetecknats av ett starkt betonande av fri- och rättigheter. Detta tog sig länge i uttryck i det folkliga och socialt engagerade Frisinnet, med stark förankring i frikyrka och nykterhetsrörelse. Mot detta har en kulturradikal och sekulär socialliberalism stått. Den tidigare starka frisinnade falangen i partiet har sedan 1970-talet förlorat i inflytande, medan partiet in på 1990-talet hade socialpolitiska frågor som sjukvård och funktionsnedsättningsfrågor som huvudämnen.
Under 2000-talet har partiet blivit mer högerliberalt och kraftigt betonat frågor som skola och utbildning, europeisk gemenskap och integration. Lars Leijonborg påbörjade förändringen av partiet åt höger på samma sätt som han även gjorde med ungdomsförbundet när han på 1970-talet valdes till dess ledare. Denna högerorientering visade sig vinnande i 2002 års riksdagsval, då Liberalerna lyckades vinna många moderata röster och väckte liv i striden om vilket borgerligt parti som skulle vara det stora och tongivande partiet. Frågor som ofta orsakat livlig intern diskussion är de så kallade pappamånaderna i föräldraförsäkringen samt integritet och brottsbekämpning, i båda fallen på grund av målkonflikten mellan individens frihet och andra samhällsmål.
Vändningen mot en mer renodlat liberal linje fortsatte när Jan Björklund tog över som partiledare, samtidigt som han kom att betona skolpolitikens ställning. Under Björklund blev förslag mot den så kallade "flumskolan" tongivande, och en återgång till tiden före de stora läroplansreformerna på 1970 och 1990-talet. Som långsiktigt mål framhölls ett återförstatligande av skolan. Även om sociala reformer såsom allmän a-kassa, högre ersättningsnivåer i socialförsäkringen och generösare flyktingpolitik föreslagits under 2000-talet för att blidka den fortfarande starka socialliberala falangen, är förflyttningen åt höger på den politiska skalan tydlig.
Historia Enskilda föregångare miniatyr|vänster|Anders Chydenius (1729–1803). Liberalerna räknar sin historia tillbaka till enskilda föregångare på 1700-talet. Anders Chydenius, församlingspräst från Österbotten och riksdagsman 1765–1766, drev fram ekonomiska avregleringar, bland annat avskaffande av det bottniska handelstvånget, och införande av världens äldsta lag om tryckfrihet. Senare slogs han för sociala reformer för de fattiga på landsbygden i Sverige och Finland, som då var en del av Sverige.
Det liberala partiet (1809) År 1809 bildades en gruppering i den svenska riksdagen som kallade sig "det liberala partiet". Det är förmodligen den första uttalat liberala partigruppen i världen, men gruppen blev kortlivad. Bland de saker som liberalerna vid denna tid genomförde ingick 1809 års regeringsformen, där bland annat JO-ämbetet inrättades, och ett återställande av tryckfrihetsförordningen efter Gustav III:s censur.
Nyliberala partiet (1868–1871) En av de ledande svenska liberalerna under 1800-talet var Adolf Hedin, som blev ledande i det kortlivade nyliberala partiet som verkade i riksdagen 1868–1871.
Folkpartiet (1895–1900) Ett parti med namnet Folkpartiet bildades i andra kammaren 1895. Viktiga frågor vid denna tid var frihandel (avskaffande av spannmålstullarna) och rösträttsreformer.
Liberala samlingspartiet (1900–1923) Tillsammans med två andra liberala grupper i riksdagen bildade Folkpartiet den 16 januari 1900 Liberala samlingspartiet, ett riksdagsparti som kom att bestå till partisprängningen 1923.
År 1902 bildades Frisinnade landsföreningen av bland andra Sixten von Friesen, Gustav Rosén och Karl Staaff som en liberal riksorganisation åt Liberala samlingspartiet. Frisinnade landsföreningen hade sina rötter i den så kallade rösträttsrörelsen, vars symbol var blåklinten och som därför sedan ingick i Folkpartiets logotyp. År 1906 utbröt inom verkstadsindustrin en omfattande arbetskonflikt, som i grunden handlade om rätten att vara fackligt organiserad vid Mackmyra Sulfit AB, då arbetsgivaren vräkte och sparkade arbetare som var fackligt aktiva. Arbetsgivarna var tvungna att sluta med dessa metoder då de inte fick något politiskt stöd från liberalerna. Liberalen Nils Edén kallade det "bränsle för klasshat" och "återfall i barbariskt tyranni".Det första seklet (sida 182–186). Både socialdemokrater och liberaler ansåg att föreningsrätten var en viktig del i en demokrati.
Partiet var med och införde allmän rösträtt tillsammans med Socialdemokraterna som man regerade tillsammans med en kort tid. Under denna tid var liberalen Nils Edén (1917–1920) statsminister. Partiet stred också för andra fri- och rättigheter som föreningsrätten.
Partisplittring 1923 Liberala samlingspartiet delades efter stora interna stridigheter i två partier 1923. Motsättningarna rörde i mycket sociala frågor, främst inställningen till ett förbud mot alkohol. En folkomröstning i den frågan hade anordnats 1922, och förbudsanhängarna förlorade med ett par procent. Majoriteten i frisinnade landsföreningen fortsatte att verka för införande av ett förbud och motståndarna till ett förbud tågade därför bokstavligen talat ut från partiet efter landsmötesbeslutet. I riksdagen bildade de kvarvarande liberalerna i Frisinnade landsföreningen Frisinnade folkpartiet och de andra bildade Sveriges liberala parti, med Liberala riksdagspartiet som riksdagsgrupp. Medan Frisinnade folkpartiet alltjämt spelade en betydelsefull roll i riksdag och regering tynade utbrytarpartiet bort till en handfull mandat.
Folkpartiet (1934–1939) Frisinnade folkpartiet och Sveriges liberala parti återförenades tillsammans med några andra mindre partier 1934 i Folkpartiet. De stod utanför regeringen under tiden fram till bildandet av samlingsregeringen i december 1939.
Samlingsregering (1939–1945) Under andra världskriget intog folkpartiet en mindre tyskvänlig hållning än regeringen i övrigt, och motståndet mot inskränkningarna i de medborgerliga fri- och rättigheterna var starkast i den folkpartistiska riksdagsgruppen.Kent Zetterberg: Liberalism i kris. Folkpartiet 1939–1935 (doktorsavhandling i historia, Liber förlag 1975 År 1944 valdes Bertil Ohlin till ny partiledare.
Oppositionsparti (1945–1976) Under Bertil Ohlins ledning växte Folkpartiet till att bli det största oppositionspartiet och i valen 1948, 1952 och 1956 hamnade partiet mellan 23 och 24 procent, dock utan att hamna i regeringsställning. Striden kring ATP-frågan i slutet av 1950-talet, där Folkpartiet förespråkade tjänstepension under frivilliga former, blev en negativ vändpunkt för partiet med minskat stöd i valmanskåren.
År 1967 valdes Sven Wedén till partiledare. Det förväntade maktskiftet 1968 gick om intet (tvärtom fick Socialdemokraterna egen majoritet i andra kammaren). Wedén avgick 1969 och efterträddes av Gunnar Helén.
Under 1960-talet och början av 1970-talet sökte Folkpartiet skapa en samarbetskoalition med Centerpartiet, för att på så sätt skapa ett kraftfullt alternativ till de regerande Socialdemokraterna. Ett första steg till sammanslagning med Centerpartiet skedde 1967 då Liberala studieförbundet (LiS) slogs samman med Svenska Landsbygdens Studieförbund (SLS), som var knutet till Centerpartiet, och bildade nuvarande Studieförbundet Vuxenskolan (SV). Tillsammans med Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) utgör de båda partierna SV:s basorganisationer. Namnet Studieförbundet Vuxenskolan valdes då en statlig utredning på 1960-talet föreslog att den kommunala vuxenutbildningen skulle skötas av studieförbunden. Efter valet 1973 var en partisammanslagning mellan Folkpartiet och Centerpartiet aktuell, efter initiativ av Centerpartiets partiledare Thorbjörn Fälldin. Folkpartiledaren Gunnar Helén var positiv, men det hela gick i stöpet sedan Centerpartiets förtroenderåd sagt nej.
Under sextio- och sjuttiotalen skedde en markant föryngring av partiets ledande företrädare, med bland andra Per Ahlmark och Ola Ullsten i spetsen. Per Ahlmark efterträdde Helén som partiledare 1975.
Regeringsparti (1976–1982) miniatyr|Ola Ullsten, folkpartistisk statsminister. Efter valet 1976 medverkade Folkpartiet till bildandet av en borgerlig trepartiregering under Centerledaren Thorbjörn Fälldins ledning. Per Ahlmark, som var vice statsminister i regeringen, lämnade av personliga skäl politiken 1978 och efterträddes av Ola Ullsten. Folkpartiet kom att bli det enda parti som medverkade i samtliga borgerliga regeringar mellan 1976 och 1982, under en period (1978–1979) i en folkpartistisk enpartiregering med Ola Ullsten som statsminister.
Opposition (1982–1991) 1983 valdes Bengt Westerberg till partiledare, sedan Ola Ullsten avgått i svallvågorna efter ett mycket dåligt valresultat i 1982 års val. Westerbergs första riksdagsval som partiledare 1985, innebar en märkvärdig uppgång för partiet och uttrycket "Westerbergeffekten" myntades. Det var dock det enda riksdagsval under Westerbergs ledning där Folkpartiet gick fram.
Under slutet av 1980-talet bildade partiet en liberal biståndsstiftelse, Swedish International Liberal Centre (SILC), som främjar demokrati och mänskliga rättigheter. Denna stiftelse driver bland annat Silc förlag.
År 1990 lades ordet "liberalerna" till partinamnet, så att det officiella namnet blev Folkpartiet liberalerna.
Regeringsparti (1991–1994)