Slaget vid Waterloo (franska: ) var ett fältslag som stod den 18 juni 1815 i Belgien mellan den franske kejsaren Napoleon på ena sidan, och Storbritannien, Preussen, Hannover, Braunschweig och Nederländerna på den andra. Napoleon besegrades vilket innebar slutet på Napoleonkrigen.
Bakgrund Efter sin hemkomst från Elba återtog Napoleon snabbt tronen i Frankrike, fördrev Ludvig XVIII och satte upp en ny armé. Han kunde snabbt rekrytera stora styrkor om flera hundra tusen man, men hans fiender gjorde likadant. Britterna och hannovrarna, under hertigen av Wellington, landsteg i nuvarande Belgien och fick förstärkningar av belgare och holländare. Preussare kom österifrån, liksom österrikare och ryssar.
Napoleon var egentligen underlägsen, dock inte för tillfället, och beslöt sig för att utnyttja det. Han tog sin nya Armée du nord, med nästan 123 000 man, och marscherade norrut. Vid Ligny mötte han den 16 juni 1815 Blüchers preussiska armé på 117 000 man, och orsakade den svåra förluster samt fördrev den från slagfältet. Blücher själv var nära att tas tillfånga, men lyckades fly med kring 60 000 svårt medtagna soldater.
Direkt efter slaget anfölls Napoleon av en brittisk kår vid Quatre-Bras, men marskalk Michel Ney lyckades driva bort den. Därefter beslöt sig Napoleon för att dela på styrkorna. Han skickade Emmanuel Grouchy med 33 000 man efter Blücher med order att hålla honom borta och besegra honom om möjligt. Tanken var att Blücher och Wellington skulle hållas åtskilda, så att Napoleon själv kunde besegra britterna i lugn och ro. Här började det slå fel. Efter kraftigt regn dagen innan hade den öppna slätten mellan den franska armén och höjden som Wellingtons armé grupperat sig på förvandlats till en lervälling. Napoleon insåg att det skulle försvåra en framryckning med infanteriet och i hopp om att morgonsolen skulle få marken att torka väntade han in i det sista. Dessutom skulle det försvåra för artilleriet, då man efter varje avlossad salva skulle behöva rikta om kanonerna, eftersom de skulle förflytta sig på det mjuka underlaget.
Truppernas organisation
Tre arméer var inblandade i slaget: Napoleons Armée du Nord, en multinationell armé under Wellington och en preussisk armé under Blücher. Den franska armén på cirka 69 000 man bestod av 48 000 fotsoldater, 14 000 ryttare och 7 000 artillerister med 250 kanoner. Napoleon använde allmän värnplikt för att fylla leden på sin armé, men han rekryterade inte soldater för 1815 års fälttåg. Alla hans soldater var veteraner från åtminstone ett av hans fälttåg och återvände mer eller mindre frivilligt till sina fanor. Särskilt kavalleriets soldater var både många och skickliga, och inbegrep fjorton regementen av bepansrade tungt kavalleri och sju lansiärregementen.
Wellington hävdade att han själv hade "en ökänd armé, mycket svag och dåligt utrustad och en mycket oerfaren stab". Hans trupper bestod av 67 000 man: 50 000 fotsoldater, 11 000 ryttare och 6 000 artillerister med 150 kanoner. Av dessa var 25 000 från Storbritannien, med ytterligare 6 000 man från King’s German Legion (tyskar i exil i Storbritannien). Den brittiska arméns trupper var reguljära soldater, men endast 7 000 av dessa var krigsveteraner från Spanska självständighetskriget. Dessutom hade Wellington 17 000 holländska och belgiska soldater, 11 000 från Hannover, 6 000 från Braunschweig och 3 000 från hertigdömet Nassau.
left|thumb|225x225px|Napoleon Bonaparte. Många av koalitionsarméernas soldater var oerfarna. Den nederländska armén hade återupprättats år 1815, efter Napoleons tidigare nederlag. Med undantag för de brittiska soldaterna och några från Hannover och Braunschweig som hade kämpat med den brittiska armén i Spanien hade många av dessa yrkessoldater i koalitionsarméerna tillbringat en del av sin tid i den franska armén eller i de allierades arméer under Napoleons regim. Wellington hade också brist på tungt kavalleri, då han bara hade sju brittiska och tre holländska regementen. Hertigen av York tog in många av sina stabsofficerare till Wellington, inklusive sin andreman, earlen av Uxbridge. Uxbridge kommenderade kavalleriet och hade carte blanche av Wellington att dirigera dessa styrkor efter eget behag. Wellington placerade ytterligare 17 000 soldater i Halle, 13 km västerut, och dessa var beordrade att inte delta i slaget, men skulle fungera som en reservställning om slaget skulle förloras. De bestod mestadels av holländska trupper under Vilhelm II:s yngre bror prins Fredrik av Nederländerna.
Den preussiska armén var mitt uppe i en omorganisation. Under 1815 var de tidigare reservregementena, legionerna och frikårerna från krigen 1813-1814 absorberade i linjeregementen, tillsammans med många Landwehr-(milis)regementen. Landwehrtrupperna var mestadels otränade och obeväpnade när de anlände till Belgien. Det preussiska kavalleriet var i ett liknande tillstånd. Dess artilleri var också omorganiserat och gav inte sitt bästa - kanoner och utrustning fortsatte att anlända under och efter slaget. Bortsett från dessa brister hade den preussiska armén ett utmärkt ledarskap i sin generalstab. Dessa officerare kom från fyra militärskolor som utvecklats för detta ändamål och de hade därmed arbetat för en gemensam utbildningsstandard. Detta system var i skarp kontrast till de motstridiga, oklara order som utfärdats av den franska armén. Denna stab säkerställde att tre fjärdedelar av den preussiska armén samlades till strid med 24 timmars varsel innan slaget vid Ligny. Efter Ligny kunde den preussiska armén, trots sitt nederlag, omstrukturera sin träng, omorganiserade sig och ingrep resolut på slagfältet vid Waterloo inom 48 timmar. Två och en halv preussisk armékår, eller 48 000 man, var inblandade vid Waterloo - två brigader under Friedrich von Bülow, befälhavaren för den fjärde kåren, anföll de Lobau kl. 16.30, medan Zietens första kår och delar av Georg von Pirchs andra kår kom runt kl. 18.00.
Slagfältet left|thumb|250x250px|Den berömda Morne plaine (Dystra slätten) skildrad av Victor Hugo och Butte du Lion (Lejonkullen). right|thumb|250x250px|Utsikt över slagfältet. Bild från maj 2005. Wellington hade valt en stark ställning vid Waterloo. Den bestod av en lång ås som sträckte sig i en öst-västlig riktning, vinkelrätt mot, och delas av, huvudvägen till Bryssel. Längs krönet av åsen löpte en djup hålväg mot staden Ohain. Nära korsningen med Brysselvägen låg en stor alm som låg ungefär i mitten av Wellingtons ställning och fungerade som hans postering. Wellington utplacerade infanteriets huvudstyrka i en linje precis bakom åsens krön efter Ohainvägen. Wellington, som använde åsens baksida som han hade gjort i flera tidigare strider, dolde sin styrka från de franska trupperna, med undantag av jägare och artilleri. Frontens längd av slagfältet var 4 km, vilket var relativt kort.
Framför åsen fanns tre ställningar som kunde befästas. På den yttersta högerflygeln låg herrgården och fruktträdgården Hougoumont. Detta var ett stort och välbyggt hus, tidigare dolt bland massa träd. Huset vette norrut längs en bevuxen hålväg, och längst till vänster låg den lilla byn Papelotte. Både Hougoumont och Papelotte befästes och besattes, och som därmed förankrade Wellingtons flanker ordentligt. Papelotte behärskade också vägen till Wavre vilken preussarna skulle använda för att skicka förstärkningar till Wellingtons ställning. På den västra sidan av huvudvägen, och framför resten av Wellingtons linje, låg bondgården och fruktträdgården La Haye Sainte, som besattes med 400 lätta infanterister från King’s German Legion. På den motsatta sidan av vägen låg ett nedlagt sandbrott, där man placerade prickskyttar från 95th Rifles. Denna ställning utgjorde ett formidabelt hot mot angriparna. Varje försök att vända Wellingtons högerflygel skulle innebära en stormning mot den förankrade Hougoumont ställningen; varje angrepp på hans högra center skulle innebära att angriparna måste marschera mellan flankeld från Hougoumont och La Haye Sainte. Till vänster skulle varje attack också få flankeld från La Haye Sainte och dess närliggande sandgrop, och varje försök att vända vänsterflygeln skulle innebära strider genom Papelottes gator och häckar, samt vissa våtmarker.
Den franska armén formerades på sluttningarna av en annan ås i söder. Napoleon kunde inte se Wellingtons ställning, men anade var huvudstyrkan fanns efter artilleriets placering, så han drog sina styrkor upp symmetriskt kring Brysselvägen. Till höger stod den första kåren under d'Erlon med 16 000 fotsoldater och 1 500 ryttare, plus en kavallerireserv på 4 700 man. Till vänster stod den andra kåren under Reille med 13 000 fotsoldater och 1 300 ryttare, och en kavallerireserv på 4 600 man. I mitten om vägen söder om värdshuset La Belle Alliance stod en reserv som bestod av Lobaus fjärde kår med 6 000 man, 13 000 fotsoldater av det franska kejserliga gardet och en kavallerireserv på 2 000 man. I den högra bakre delen av den franska ställningen låg den stora byn Plancenoit, och längst till höger låg skogen Bois de Paris. Napoleon ledde först sina styrkor från bondgården Rossomme, där han kunde se hela slagfältet, men flyttade till en plats nära La Belle Alliance tidigt på eftermiddagen. Befälet på slagfältet delegerades till marskalk Ney.
Slaget
Förberedelser inför slaget Wellington steg upp runt kl. 02:00 eller 03:00 den 18 juni, och skrev brev till gryningen. Han hade tidigare skrivit ett brev till Blücher, där han bekräftade att han skulle gå till strid vid Mont-Saint-Jean om Blücher kunde förse honom med minst en armékår, annars skulle han dra sig tillbaka mot Bryssel. Vid ett sent nattrådslag hade Blüchers stabschef, August von Gneisenau, varit skeptisk mot Wellingtons strategi, men Blücher övertalade honom att de skulle marschera och gå med Wellingtons armé. På morgonen fick Wellington svar från Blücher som lovade att stödja honom med tre armékårer. Från kl. 06:00 var Wellington på fältet och bevakade utplaceringen av trupperna. Vid Wavre var den fjärde preussiska kåren under Bülow utsedd att ta täten i marschen till Waterloo, då den var i bäst form och inte varit inblandad i slaget vid Ligny, ett slag som slutade med en preussisk reträtt. Trots att de inte hade lidit förluster hade den fjärde kåren marscherat i två dagar och skyddat reträtten för de tre övriga kårerna inom den preussiska armén från Lignys slagfält. Dessa hade posterats längst bort från slagfältet, och deras framryckning var mycket långsam. Vägarna var i dåligt skick efter nattens kraftiga regn, och Bülows män var tvungna att passera genom Wavres trånga gator och flytta upp 88 artilleripjäser. Det blev inte bättre av att en brand bröt ut i Wavre och blockerade flera gator längs Bülows planerade marschväg. Den sista delen av kåren påbörjade marschen först kl. 10:00 och låg sex timmar efter täten. Bülows män följdes till Waterloo först av den första kåren och sedan av den andra kåren.
right|thumb|400x400px|Karta över slaget, som visar fransmännens (de blåa), britternas (de röda) och preussarnas (de gråa) krigsrörelser och anfall.