Tennis är en ursprungligen engelsk racketsport som spelas på rektangulär bana, från början utomhus och senare även inomhus. De spelande, som skiljs av ett nät, kan vara en mot en (singel) eller två mot två (dubbel), Spelet uppfanns 1873 av den brittiske majoren Walter Clopton Wingfield (1833–1912) med den gamla racketsporten real tennis som förebild. Spelet blev snabbt populärt och fick under 1880-talet stor spridning, främst inom den engelsktalande världen. Redan 1877 spelades det första mästerskapet i Wimbledon. Denna turnering räknas idag som den främsta av de fyra årliga så kallade Grand Slam-turneringarna, som utöver Wimbledon omfattar Australiska öppna, Franska öppna och US Open. Redan 1896 kom tennis med i olympiska programmet.
Tennisspelets popularitet höll i sig och det utövas idag av miljontals spelare världen över. Intresset har förstärkts av att spelet på ett utmärkt sätt kan följas i regelbundna TV-sändningar. Även som handikappidrott har tennis blivit en framgång och spelas bland annat av rullstolsburna. Spelets regler, som fick sin form redan på 1870-talet, befästes 1924 och har sedan dess ändrats endast i mindre omfattning. År 1970 infördes så kallat tiebreak för att lättare kunna beräkna speltidens längd, till fördel för exempelvis TV-sändningarna med sina i förväg utlagda tidsramar.
Tennisspelet har utvecklats över tiden. En markant förändring av spelstil och strategier, bland professionella såväl som bland motionsspelare, noterades i mitten av 1980-talet, då de tidigare racketarna med ramar av skiktlimmat trä ersattes av lättare och starkare grafitracketar, som också gjordes större. De gav motionsspelarna möjlighet till renare träffar och större kraft i slagen, samtidigt som de ökade avancerade spelares resurser att slå hårdare servar och effektivare grundslag.
Historia miniatyr|Jeu de paume. miniatyr|Tennisspelare i Skåne på 1890-talet. Tennis, egentligen lawn-tennis (lawn = gräsmatta/gräsplan), uppfanns 1873 av den brittiske majoren Walter Clopton Wingfield (1833–1912). Hans tanke var att skapa ett lättillgängligt utomhusspel, lämpligt för både damer och herrar, och som var livligare och intressantare än det då dominerande krocketspelet. Han kallade från början sitt nya spel för "Sphairistikè" (grekiska för bollspel, ofta förkortat till "Sticky"), men övergick efter något år till beteckningen lawn-tennis.
Liknande spelidéer, baserade på olika bollsporter som spelades med eller utan racket, hade cirkulerat i England under några årtionden dessförinnan.Malcolm D. Whitman, Tennis, Origins and Mysteries. 1932. Dover Publications, Inc. Mineoal, New York () Förebilderna hade sitt ursprung i olika länder. Exempel på ett sådant spel var pelota från Spanien. En modifierad form av pelota, påminnande om modern tennis och med regler utvecklade av majoren Thomas Henry Gem, spelades redan 1859 på gräsbanor i England. År 1872 grundade Gem tillsammans med J.B. Pereira the "Leamington Lawn Tennis Club", avsedd för hans spelvariant. Wingfield hämtade emellertid mycket av spelprinciper till sitt nya utomhusspel från real tennis (amerikanska court tennis, franska jeu de paume), en mycket gammal racketsport som sedan medeltiden spelats inomhus i särskilda bollhus. Beteckningen real tennis är en retronym för att skilja sporten från lawn-tennis.
Wingfield marknadsförde sitt nya spel som en "portabel bana för spel av det uråldriga spelet tennis". Han fick 1874 patent på sin uppfinning. Patentet beskrev bland annat en "timglasformad" mobil spelbana där banhalvorna delades av ett högt nät. Spelet såldes förpackat i en trälåda med instruktioner hur banan skulle anläggas på en plan gräsyta. I lådan fanns rep att lägga ut för att markera banans begränsningar och ett högt nät (1,4-1,5 meter) som kunde spännas upp för att avskilja de två banhalvorna. I lådan fanns dessutom ett antal tennisbollar och en regelbok. Fyra tennisracketar av trä erbjöds separat. Dessa var av ungefär samma utseende och funktion som de för real tennis.
Tennis enligt Wingfields modell fick en snabb spridning i England. På grund av banans form och nätets höjd bestod spelet från början mest av underskruvade bollar från mittplan och spel framme vid nätet. Från flera håll ifrågasattes det berättigade i att Wingfield erhållit ett patent, liknande spel med viss spridning fanns ju redan i England. När Wingfields patent gick ut 1877 frångicks också helt användandet av mobila tennisbanor, istället anlades fasta rektangulära sådana. Även Wingfields regler modifierades till att mer likna dagens regler för tennis.
Redan 1877 anordnade All England Lawn Tennis & Croquet Club (tidigare bara All England Croquet Club) det första nationella mästerskapet i form av Wimbledonmästerskapen där deltagar- och publikavgifter var avsedda att täcka kostnaderna för nyanskaffning av gräsklippare. Spencer Gore korades som segrare. Erfarenheterna från denna turnering låg till grund för en omfattande revision av reglerna. Bland annat ändrades banans utseende och mått till i princip dem som gäller än i dag. Måtten bestämdes till längd, 78 fot (23,77 meter) och bredd 27 fot (8,23 meter) för singelspel och 36 fot (10,97 meter) för dubbelspel. Framförallt förkortades serverutorna för att inte ge servaren för stor fördel. Nätets höjd sänktes till en knapp meter på mitten. Nätstolparnas höjd sänktes i omgångar mellan åren 1880–1882, och 1883 fick nätet sin nuvarande höjd (0,915 m på mitten och 1,07 meter vid stolparna) och utformning. Ändringarna medförde att spelet snabbt utvecklades, först genom ett mer systematiskt utnyttjande av volleyspel, sedan kom lobben och sist allt mer effektiva grundslag. Trots ett omfattande regelverk beträffande spelbanans mått och beskaffenhet, nätet och poängräkningen, infördes inga regler avseende tennisracketens utformning.
År 1884 fick också kvinnliga spelare tillträde till Wimbledonmästerskapen. Den första segraren på damsidan blev Maud Watson, som i finalen besegrade sin syster Lilian. thumb|Tennisdräkt 1891.
Wingfields ursprungliga tanke att tennis skulle spelas utomhus på en gräsbana visade sig snart mindre praktisk. Gräsbanor är svåra och dyra att underhålla. Behov fanns (och finns) exempelvis av att spela inomhus under årets kalla och mörka månader, varför ett antal olika underlag prövades på såväl inne- som utebanor. Grus, cement, trä och kanvas kom tidigt till användning.
De första tennisstjärnorna blev de engelska tvillingbröderna Ernest Renshaw och William Renshaw som dominerade under hela 1880-talet, och delade på flera segrar bland annat i Wimbledonmästerskapen. Bröderna Renshaw var de första spelarna som använde smash som offensivt vapen och bland de första som servade "över huvudet".
Under andra halvan av 1890-talet och 1900-talets första år dominerade de båda bröderna Doherty (Reginald och Laurie) från London med flera segrar i Wimbledon.
Tennisspelets internationella spridning Tennisspelet spreds inte bara inom England, det blev redan tidigt under 1880-talet internationellt populärt, dock främst inom den engelsktalande världen. Till USA kom spelet redan 1874 och spreds genom pionjärinsatser av läkaren James Dwight och Mary Outerbridge. Kort därpå började tennis spelas också i Frankrike. Till Japan kom spelet 1880. Där blev en variant av lawn-tennis, benämnd Soft-ball tennis populär. De båda spelen kom där att spridas parallellt. I USA bildades redan 1881 the US Lawn Tennis Association med uppgift att organisera turneringar. Amerikanska mästerskapen spelades första gången 1881. I Sverige spreds spelet under 1880-talet. Den tennisintresserade svenske kronprins Gustaf, sedermera kung Gustaf V, startade 1896 Kronprinsens Lawn-tennisklubb, från 1907 Kungliga Lawn-tennisklubben (KLTK). År 1906 bildades Svenska Lawn-tennisförbundet.
År 1903 blev en av de engelska bröderna Doherty, Laurie Doherty, den förste utlänning som vann de Amerikanska mästerskapen. Franska mästerskap (numera Franska öppna) spelades första gången 1891 och de internationella australiska mästerskapen (numera Australiska öppna) 1905. Tennis fanns med på OS-programmet redan 1896. Davis Cup instiftades av amerikanen Dwight F. Davis som en årlig internationell tävling mellan nationella tennislag. Davis Cup spelades första gången 1900 med ett amerikanskt lag som segrare.
Australiern Norman Brookes vann 1907 Wimbledonmästerskapen; han var den förste spelaren som använde sig av en något så när modern slagteknik. Han frångick bland annat den äldre tekniken att slå backhand "bakvänt" med samma sida av racketen som vid forehand. Han kunde också leverera hårt sidskruvade servar. Han var den förste utpräglade "serve-volley"-spelaren.
International Lawn Tennis Federation, (ILTF), hade visserligen bildats redan före första världskriget men först 1919, efter kriget, kom organisationen i gång på allvar med sin uppgift som samordnare av turneringsverksamhet i världen. Uppgifterna bestod också av att verka för spridning av tennis över världen och stödja bildandet av nationella tennisföreningar. Dessutom hade organisationen som uppgift att fastställa regelverket vilket i princip blev färdigt 1924. Den enda betydande regeländringen som tillkommit sedan dess är införandet av tiebreak enligt James Van Alens modell. År 2008 är 205 nationella tennisförbund associerade med ITF (man hade sedermera slopat beteckningen "lawn"). International Tennis Federation Så sent som 1963 instiftades damtennisens motsvarighet till Davis Cup, "Federation Cup", av ITF. USA blev första segrarnation.
Under 1900-talets två första årtionden hade alla tennisspelare fortfarande amatörstatus. Bland tidiga stjärnspelare under denna tid kan nämnas Suzanne Lenglen, Hazel Hotchkiss Wightman, Dorothea Douglass Chambers, bröderna Doherty (Reginald och Laurie) och Bill Tilden. Suzanne Lenglen blev den första spelaren som skrev på ett proffskontrakt (1926). Det var den amerikanske affärsmannen C.C. "Cash and Carry" Pyle som anordnade tennisturneringar för en handfull nyblivna proffs. Proffspelarna var sällan fler än dussintalet och var hänvisade till att hela tiden bara möta varandra, eftersom de var uteslutna från amatörernas Grand Slam-turneringar. Först 1968 då the Open Era ("öppna eran") inleddes fick såväl amatörer som proffs delta i dessa turneringar.
Spelet Tennisbanan thumb|Tennisbana.
Tennis spelas på en rektangulär plan yta, utomhus på gräs (på engelska "grass court"/ "lawn court"), grus (på engelska "clay court"), cement eller asfalt överdragen med akrylmaterial (på engelska "hard court"), inomhus vanligtvis på samma underlag "hard court" (akrylmaterial) dock numera ofta med sviktskikt av gummi och benämns då "soft court".
Inomhusbanor av filt är nästan lika snabba som gräs och har på de flesta ställen ersatts av hard court. Filtbanor är skonsamma mot kroppen och används därför främst för motionsspel, men filt förekommer fortfarande i ATP-sammanhang, t.ex. turneringen Tournoi de Québec. Även ATP Challenger Tour innehåller ett antal turneringar som spelas på filt.