Finlands marin () är den del av Finlands försvarsmakt som ansvarar för försvaret av Finlands havs- och kustområden. Dess fredstida styrka uppgår till 2 300 man och omkring 4 300 beväringar tränas varje år.
Historia Den svenska tiden
thumb|Skärgårdsflottans örlogsflagga var i bruk mellan åren 1761 och 1813. År 1756 överfördes ansvaret för delar av den svenska galärflottan från Amiralitetskollegium till Krigskollegium och fick namnet "arméns flotta" (senare "skärgårdsflottan"). Denna nya flotta leddes av Augustin Ehrensvärd. 1766 bestämde det regerande Mösspartiet att skärgårdsflottan åter skulle lyda under Amiralitetskollegium. När Hattpartiet återfick makten 1770 hamnade den Finska eskadern återigen under Krigskollegium. Stockholmseskadern förblev, under benämningen galärflottan, en enhet under Amiralitetskollegium. Den 14 november slogs galärflottan och den finska eskadern ihop till en enhet under namnen den svenska eskadern av arméns flotta och den finska eskadern av arméns flotta. 1777 förenades dessa eskadrar till en flotta under namnet Arméns flotta. Oavsett om skärgårdsflottan lydde under Amiralitetskollegium eller Krigskollegium var den bemannad av sjöofficerare och båtsmän medan soldater och artillerister hämtades från armén. Nya eskadrar inrättades för Bohuskusten 1789 och Åbo 1793. En pommersk eskader förlades till Stralsund. Arméns flotta hade sin egen flagga som var helt blå med tre tungor.
På 1770-talet konstruerade skeppsbyggaren Fredrik Henrik af Chapman fyra nya så kallade skärgårdsfregatter för den svenska skärgårdsflottan, dessa kom att namnges efter de finländska landskapen Tavastland (hemmema; Hämeenmaa), Åboland (turuma/turkuma; Turunmaa), Nyland (udema; Uudenmaa) och Österbotten (pojama; Pohjanmaa):
Tillsammans med nya kanonslupar och -jollar kom denna flotta att vinna några stora segrar under 1788-90 års krig mot Ryssland, däribland slaget vid Fredrikshamn den 15 maj 1790 och det andra slaget vid Svensksund.
1789 bestod arméns flotta av 285 örlogsfartyg, 320 officerare, 675 underofficerare och 6 000 man. Den övriga besättningen utgjordes av arméns folk. Under vintern 1789/1790 utökades arméns flotta kraftigt och växte sig nästan dubbelt så stor. Våren 1790 bestod flottan av 349 fartyg med 3 000 kanoner och 21 000 man. 2/3 av personalstyrkan, dvs soldaterna ombord, kom från armén medan huvudbesättningen utgjordes av sjöofficerare och båtsmän. Den svenska flottan hade därutöver 21 linjeskepp, åtta fregatter och 13 mindre fartyg. Manskapet uppgick där till 16 300 man.
Den ryska tiden Efter att Finland införlivats i Ryssland som ett storfurstendöme övertogs bevakningen av havsområdena av den ryska flottan. Den 24 april 1830 gav den ryske tsaren order om att ett finländskt sjöekipage skulle bildas. Detta följdes år 1853 av ett andra sjöekipage som dock enbart hade tillgång till ångfregatten Olof. Sammanlagt hade man tillgång till följande fartyg:
Fregatten Jekaterina (1831-?) Fregatten Bellona (1831-?) 9 st svenska halvgalärer (1837-?) Linjeskeppet Leipzig (1842-50) Fregatten Melpomene ((1842-?) Skonaren Meteor (1842-?) Linjeskeppet Finland (1850-?) Linjeskeppet Andrej (1851-?) Ångfregatten Kaleva (1859) Ångfregatten Olof (1853-1856)
Under och efter Krimkriget utnyttjades sjöekipagens manskap i fästningarna. Det andra sjöekipaget lades ner 1856 och det första 1862. Det efterträddes av ett kaderekipage bestående av första sjöekipagets stamtrupper. I samband med värnpliktens införande 1878 lades kaderekipaget ned 1880. Alla finländare avtjänade därefter sin värnplikt i den värnpliktiga finska militären som enbart bestod av infanteri.
Tiden 1917-1922 För en förteckning över de fartyg som tidigare använts av den finländska marinen, se här. Ryska flottan drar sig tillbaka från Finland (1917) Delar av den ryska flottan låg infryst och inaktiv i Helsingfors hamn när Finska inbördeskriget bröt ut under vintern 1917/18. När tyska styrkor landsteg i Hangö och inledde Slaget om Helsingfors kom de ryska matroserna, som allierat sig med de röda, i panik. Ryssarna lyckades dock förhandla sig till det så kallade Hangöavtalet, som tillät dem att avlägsna sig säkert från Helsingfors och förband dem att förhålla sig neutrala i stridigheterna mellan de tyska trupperna och de röda finländarna. De brittiska fartyg som opererat från finska hamnar i samverkan med den ryska flottan sökte sig antingen tillbaka till Storbritannien eller sänktes ute till havs. De stora ryska enheterna, slagskeppen, kryssarna och jagarna kunde evakueras. De sista ryska fartygen lämnade Helsingfors den 12 april 1918. Några fartyg som inte kunde bortföras på grund av isläget kvarlämnades dock i de finska hamnarna. Enligt en samtida flottförteckning var det följande fartyg:
Helsingfors: 6 större torpedbåtar 8 mindre torpedbåtar 1 minfartyg
Björneborg: 2 "minkryssare" (blivande Klas Horn och Matti Kurki)
Åbo: 1 kanonbåt (Giljak) 2 "patrullkryssare" (blivande Karjala och Turunmaa)
Blandade fartyg: 15 bogserbåtar 1 isbrytare 5 T-båtar (minbåtar) 13 pråmar 2 flytande torrdockor 2 flytande kranar 17 värmepontoner 8 ångkuttrar
Därtill efterlämnades ett stort antal motor-, segel- och roddbåtar och flera fartyg befann sig under byggnad i skeppsvarven i Helsingfors och Åbo, däribland de blivande kanonbåtarna Uusimaa och Hämeenmaa (ytterligare två enheter av denna typ erövrades, men dessa såldes till Chile). Två kanonbåtar av Karjala-typ såldes vid färdigställandet till Polen som General Haller och Kommendant Pilsudski.
Tiden 1922-1947 Den gamla flottan (1918-1929) De erövrade ryska fartygen kom att bilda stommen i det självständiga Finlands flotta fram till slutet av 1920-talet. När Ryssland slutligen förlorade kriget övertogs övervakningen av havet av den tyska flottan och slutligen när tyskarna kapitulerat övertog britterna åter upp övervakningen av den Finska viken och såg till att bolsjevikerna inte kunde ta sig ut fram tills 1920. Den brittiska eskadern bestod inledningsvis år 1918 av 4 lätta kryssare och jagare och senare under 1919 av 2 lätta kryssare och 4 jagare, under ledning av Sir Walter Cowan. Senare fick han även förstärkning av ytterligare 2 lätta kryssare, sex ubåtar (med tenderfartyg) och en halv flottilj jagare.
Ryssland hade byggt upp ett starkt kustförsvar under de år som Finland tillhörde Ryssland. Detta försvar utgjordes av fort och pjäser (305 mm, 254 mm grova pjäser, 152 mm tunga pjäser samt 75 mm lätta pjäser) som var placerade längs den finländska kusten. Denna vapengren kom att vara den enda vapengrenen som var välutrustad under vinterkriget.
Efter att Sveaborg bemannats gavs major A. Almqvist i uppdrag att bilda det första finska tunga kanonbatteriet. Inledningsvis anlände 70 man till Sveaborg och denna nybildade enhet gick inledningsvis under namnet Sveaborgs Befästningsartilleri . Efter att man fick fason på organisationen ändrades namnet till Sveaborgs kustartilleribataljon. Tillsammans med Viborgs och Sordavalas motsvarande kustartilleribataljoner bildades Kustartilleriregementet som leddes av överste Vilho Nenonen. År 1919 ändrades bataljonens namn till Kustartilleriregemente 1.
Kustartilleribataljonerna kom att bli självständiga kustartilleriregementen år 1919 och Nenonen blev kommendör för kustartilleriet. Flottans och kustartillerienas högkvarter sammanslogs till ett kustförsvarshögkvarter som var verksamt mellan 1919 och 1923.
Efter att ett kustförsvarsprogram presenterats av Kustförsvarskommittén år 1922 delades Kustförsvaret upp i tre delar för perioden 1923-1927: Flottan, Kustartilleriet och Krigshamnen. Det politiska klimat som rådde år 1927 gjorde att man åter kunde förena ledningen för Kustartilleriet och Flottan till ett Sjöförsvarshögkvarter och samma år fastslogs dessa försvarsgrenar i lagen. År 1933 ändrades namnet från Kustförsvaret till Sjöstridskrafterna.
År 1919 gav britterna Finland de två sjunkna jagarna och . Finländarna som var i stort behov av nya fartyg beslöt att försöka bärga dessa och iståndsätta dem, men när bärgningsarbetet inleddes 1925 fann man att båda fartygen var så svårt skadade att de ansågs omöjliga att reparera.
År 1920 överlät tyskarna de två ryska kanonbåtarna Golub och Pingvin som man erövrat i Tallinn år 1918 till Finland. Dessa fartyg fick namnen Uusimaa och Hämeenmaa i den finska flottan. Ännu i början på 1930-talet hade man inga fartyg som var dugliga för tjänstgöring på öppet hav. Man kunde stänga sjövägarna med minor, men inte försvara dessa minspärrar. Detta förändrades delvis i och med pansarskeppens tillkomst. Dessa kom dock att lämna mycket att önska i fråga om sjöduglighet.
Fartyg thumb|S -klass torpedbåtar under gång. Den finländska flottan hade tillgång till följande fartyg under 1920-30 -talet:
Kanonbåtar Klas Horn, Matti Kurki, Turunmaa, Karjala, Hämeenmaa, Uusimaa, Giljak, Aunus och Viena
Stora torpedbåtar (Sokol-klass) S 1, S 2, S 3, S 4, S 5 och S 6
Torpedbåtar (Tsiklon-klass). C 1, C 2, C 3 och C 4
Mindre torpedbåtar Sisu, Hurja, Isku, Syöksy, Nuoli, Vinha och Raju
Minläggare Louhi, Rautu, Vilppula och Sveaborg
Minsvepare Altair, Mikula, MP 7, MP 11, T 12 20 A-båtar 5 T-båtar (Teplokhod): Pommi, Miina, Loimu, Lieska och Paukku
Bestyckade isbrytare Tarmo, Volynets och Voima
Ubåtar AG 12 och AG 16
Havsbataljonen bestod år 1919 av 13 officerare, 36 underofficerare och 690 man, av vilka 50% var svenskspråkiga.
Man hade erövrat över 70 mindre båtar och alla dessa kallades A-båtar. Av dessa fungerade de större 15-20 tons-båtarna som sambandsbåtar och beväpnade minsvepare medan de mindre 9 tons-båtarna fungerade som obeväpnade minsvepare. 20 av dessa kom senare att ges tillbaka till Sovjetunionen i enlighet med fredsfördraget från Tartu.
Fredsfördraget i Tartu När freden slutligen slöts mellan Finland och Sovjetunionen i oktober 1920 bestämdes det att Finland skulle återlämna följande fartyg:
3 torpedbåtar (S 3, S 4 och S 6) 6 stora minsvepare (Altair, Mikula, MP 7, MP 11, Ahvola och T 12) 3 bogserbåtar 5 kuttrar 20 motorbåtar
Förlusten av de stora torpedbåtarna och minsveparna kändes ordentligt i den finländska flottan. Likaså ändrades territorialgränsen till sjöss i öster. Finland fick inte befästa utöarna Hogland, Lövö och Seitskär och inte heller kusten mellan Rajajoki och Seivestö. Slutligen fick ingen av parterna ha några örlogsfartyg över 100 ton i sjön Ladoga.
Mellan 1923 och 1925 hade den finska flottan följande fartyg: Kanonbåtar Klas Horn (1892) Matti Kurki (1892) Uusimaa (1917) Hämeenmaa (1917) Turunmaa (1916) Karjala (1918) Torpedbåtar S 1 (1901) S 2 (1901) S 5 (1900) Motortorpedbåtar MTV 1 (1917) MTV 2 (1917) Minfartyg M 1 (1916) Rautu (1917) Vilppula (1916) Sveaborg (1904) Minläggare T-båtar (9 st) (1916) A-båtar (större, 5 st) (1915) A-båtar (mindre, 16 st) (1910-17)
Den nya flottan (1927) I början av 1920-talet började man planera sammansättningen för den nya flotta som skulle ersätta de gammalmodiga fartygen som övertagits av ryssarna.
Flera flottplaner hade uppgjorts under 1920-talet, men de flesta var överambitiösa och orealistiska, efterföljande förslag skar ner på antalen fartyg som skulle krävas. Enligt den flottlag som godkändes den 20 september 1927 skulle flottan tillföras 2 pansarbåtar om ca 3 800 ton och en kostnad om 100 miljoner FMk per styck, tre ubåtar på 400 t och 30 miljoner FMk per styck, 1 ubåt om 100 ton för 8tta miljoner FMk och fyra motortorpedbåtar om ca 15 ton och 2,5 miljoner FMk per styck. Följande fartyg tillfördes marinen mellan 1927 och 1939:
thumb|Väinämöinen. Pansarskepp Väinämöinen Ilmarinen
Ubåtar Vetehinen Vesihiisi Iku-Turso Saukko Vesikko
Skolfartyg Suomen Joutsen
Ahven-klass A-båtar Ahven Kiiski Muikku Sarki Kuore Lahna
Detta var bara kärnan i flottprogrammet. Det fanns planer på att bygga ett tredje pansarskepp, 4-6 jagare eller eskortfartyg, två eller tre små Vesikko-klass -ubåtar och flera motortorpedbåtar. Därtill fanns ett önskemål om bättre minkrigföringskapacitet.