Rosornas krig, engelska Wars of the Roses, var en serie inbördeskrig som periodvis utkämpades om Englands tron åren 1455-1485 mellan ätterna av husen Lancaster och York. Båda ätterna, som var förgreningar av kungaätten Plantagenet, härstammade från kung Edvard III. Namnet Rosornas krig användes inte vid tiden för kriget, men har sitt ursprung i de märken som valdes av de båda kungaätterna, Lancasters röda ros och Yorks vita ros.
Kriget utkämpades till största delen av arméer bestående av beridna riddare och deras feodala trotjänare. Ätten Lancaster fick det mesta av sitt stöd i de norra och västra delarna av landet, medan ätten York huvudsakligen fick sitt från de södra och östra delarna. Rosornas krig, med sina stora förluster bland adeln, var en stor faktor i försvagningen av feodalväldet, vilket ledde till framväxten av en stark och centraliserad monarki under ledning av släkten Tudor.
Förlopp Den omdiskuterade tronföljden Motsättningen mellan de båda släktena började 1399 med att kung Rikard II störtades av sin kusin, Henrik Bolingbroke, hertigen av Lancaster. Henrik var son till Edvard III:s tredje son Johan av Gent och därför var Bolingbrokes anspråk på tronen svaga; kronan borde ha gått vidare till en ättling till Edvard III:s andre son, Lionel av Antwerpen. Trots detta kröntes Bolingbroke som Henrik IV och tolererades som kung eftersom Rikard II:s regering hade varit högst impopulär. Bolingbroke dog 1413 och efterträddes av sin son, Henrik V, som var en stor härförare och vars militära framgångar mot Frankrike i Hundraårskriget gav underlag för en enorm popularitet och möjlighet att stärka släkten Lancasters grepp om makten. Under Henrik V:s korta regeringstid inträffade en konspiration mot honom, ledd av Rikard, earl av Cambridge, som var son till Edmund av Langley och sonson till Edvard III. Rikard avrättades 1415 för förräderi i början av det fälttåg som ledde fram till slaget vid Agincourt. Hans maka, Anne Mortimer, hade också anspråk på tronen eftersom hon var ättling till Lionel av Antwerpen. Deras son Rikard, earl av Cambridge, skulle som vuxen komma att kämpa om kronan med den svage kung Henrik VI som efterträdde Henrik V när den senare dog 1422.
Henrik VI miniatyr|150px|Henrik VI (1421-1471) Lancasterkungen Henrik VI omgavs av impopulära styresmän och rådgivare. De mest kända av dessa var Edmund Beaufort, 2:e hertig av Somerset, och William de la Pole, hertig av Suffolk, som bägge anklagades för vanskötsel av styret och dåligt utförande av Hundraårskriget mot Frankrike. Under Henrik VI hade praktiskt taget alla engelska besittningar i Frankrike gått förlorade, inklusive de landområden som hade vunnits under Henrik V. Henrik VI hade börjat anses som en svag, maktlös kung som dessutom hade en mentalsjukdom som vid 1450-talets början ledde till att många menade att Henrik var oförmögen att regera. Ätten Lancasters korta regeringstid hade redan plågats av legitimitetsfrågor och huset York ansåg att de hade större rätt till tronen. Växande missnöje bland folket, det stora antalet stridigheter mellan adelsmän med privata arméer och korruptionen vid Henrik VI:s hov gjorde att det politiska klimatet var redo för inbördeskrig.
När kung Henrik 1453 hade fått det första av flera anfall av nervsammanbrott bildades en förmyndarregering som leddes av en lordprotektor, en post som innehades av den mäktige och populäre Rikard Plantagenet, hertig av York och överhuvud för huset York. Rikard började snart framställa sina anspråk på tronen, med mer och mer fräckhet och mod. Exempelvis lät han kasta Edmund Beaufort i fängelse och hjälpte sina allierade Salisbury och Warwick i ett antal mindre konflikter med starka anhängare till Henrik, såsom hertigarna av Northumberland. Henriks återhämtning 1455 satte stopp för Rikards ambitioner, och hertigen av York fördrevs strax därefter från hovet av Henriks drottning Margareta av Anjou. Eftersom Henrik var en kraftlös ledare framträdde den kraftfulla och aggressiva drottning Margareta som den faktiska ledaren av grenen Lancaster. Drottning Margareta byggde upp en allians mot Rikard och konspirerade med andra adelsmän för att minska hans inflytande. Då Rikard motarbetades mer och mer ledde detta slutligen till väpnad konflikt 1455 i det första slaget vid St Albans.
Det inledande skedet 1455-1460 Fastän väpnade incidenter mellan anhängare av kung Henrik och hertig Rikard av York hade inträffat tidigare, utspelades den väpnade konflikten i Rosornas krig huvudsakligen mellan 1455 och 1485.
Rikard, hertigen av York, ledde en liten styrka mot London, och möttes den 22 maj 1455 av Henrik VI:s styrkor vid St Albans norr om London Det relativt småskaliga stridigheterna under första slaget vid St Albans innebar inbördeskrigets inledning. Rikards mål var skenbart att avlägsna "dåliga rådgivare" från kung Henriks sida. Resultatet var ett nederlag för lancasteranhängarna som förlorade många av sina ledare, däribland Edmund Beaufort. Rikard och hans allierade återfick sin inflytelserika ställning, och ett tag verkade båda sidorna chockade över att ett slag faktiskt hade utkämpats och gjorde sitt bästa för att försonas. När Henrik fick ytterligare ett anfall av sin mentalsjukdom utsågs Rikard återigen till lordprotektor, och drottning Margareta, som redan hade avförts från beslutsfattandet i rådet, ställdes under hans beskydd.
Efter det första slaget vid St Albans fick 1455 års kompromiss en viss framgång, med Rikard som den största kraften i rådet även efter Henriks återhämtning. De problem som hade orsakat konflikten kom dock snart tillbaka, och särskilt frågan om huruvida hertigen av York eller Henriks och Margaretas son Edvard skulle ärva tronen. Drottning Margareta vägrade att acceptera varje lösning som gjorde hennes son arvlös. Det stod klart att hon skulle tolerera situationen endast så länge som hertigen av York och hans allierade behöll det militära övertaget. Henrik åkte på eriksgata i Midlands 1456, och Margareta tillät honom inte att återvända till London; kungen och drottningen var populära i Midlands men blev mer och mer impopulära i London där köpmännen upprördes av handelns nedgång och den utbredda oordningen. Kungens hov flyttade till Coventry. Den nye hertigen av Somerset, Henrik Beaufort, seglade då upp som favorit vid det kungliga hovet och gick därmed i sin faders fotspår. Margareta tvingade också Henrik att ta tillbaka de utnämningar som Rikard av York hade gjort som lordprotektor, medan Rikard själv skickades tillbaka till sin post på Irland. Olydnaden i huvudstaden och sjöröveriet på sydkusten ökade, men kungen och drottningen tänkte fortfarande skydda sina egna ställningar. Drottningen införde nu värnplikt för första gången i Englands historia. Under tiden växte i London populariteten för Rikards allierade Warwick, eftersom han stod på borgarklassens sida. Han kom senare att kallas "kungamakaren".
Sedan Rikard återvänt från Irland återupptogs fientligheterna den 23 september 1459 i slaget vid Blore Heath i Staffordshire. Där misslyckades en stor Lancaster-armé med att hindra en York-styrka under earlen av Salisbury från att marschera från Middleham Castle i Yorkshire och förena sig med Rikard vid Ludlow Castle. Efter en Lancaster-seger i slaget vid Ludford Bridge flydde Edvard (earlen av March; Rikards äldste son, sedermera kung Edvard IV), Salisbury och Warwick till Calais. Huset Lancaster hade nu fullständig kontroll och Somerset utnämndes till guvernör över Calais. Hans försök att kasta ut Warwick slogs lätt tillbaka, och under åren 1459-60 började York-anhängarna till och med utföra räder mot den engelska kusten från Calais vilket ökade på kaoset och oordningen.
År 1460 var Warwick och de andra redo att invadera England, och skaffade sig snabbt fotfäste i grevskapet Kent och i London, där de hade stort stöd. Stödda av ett påvligt sändebud som hade ställt sig på deras sida marscherade de norrut. Henrik ledde en armé söderut för att möta dem, medan Margareta blev kvar i norr med prins Edvard. Slaget vid Northampton, den 10 juli 1460, visade sig ödesdigert för Lancaster-sidan. Med hjälp av förräderi i Lancaster-leden kunde den yorkiska armén under earlen av Warwick infånga kung Henrik och förde honom som fånge till London.
Rikard blir Henriks arvtagare I ljuset av sina militära framgångar gick Rikard nu vidare med att framföra sina egna krav på tronen, som han grundade på huset Lancasters illegitimitet. Efter att ha landstigit i norra Wales anlände han och hans fru Cecily till London med all den pompa och ståt som vanligtvis var förbehållen en monark. Parlamentet samlades, och när Rikard steg in gick han raka vägen till tronen. Han hade förväntat sig att lorderna skulle uppmana honom att bestiga den själv, såsom de 1399 hade gjort med Henrik IV. Istället inställde sig en förvånad tystnad. Han tillkännagav sina krav på tronen, men lorderna, till och med Warwick och Salisbury, chockades av hans antagande. Vid detta stadium hyste de ingen önskan att avsätta kung Henrik. Deras ambitioner inskränkte sig fortfarande till att avlägsna hans dåliga rådgivare.
Dagen därpå uppvisade Rikard ett detaljerat släktträd för att stödja sina krav, som grundades på hans härstamning från Lionel av Antwerpen, och möttes nu av mer förståelse. Parlamentet samtyckte till att diskutera frågan och accepterade slutligen att Rikards krav hade god grund; men med fem rösters majoritet röstade de för att Henrik skulle kvarstå som kung. En kompromiss träffades i oktober 1460 med Act of Accord (en förlikning om den engelska tronföljdsfrågan), vilken erkände Rikard som Henriks efterträdare på tronen. Därmed blev Henriks son, prins Edvard, arvlös. Rikard blev tvungen att acceptera denna kompromiss som det bästa erbjudandet; den gav honom mycket av vad han önskade, särskilt som han också blev Rikets Beskyddare (Protector of the Realm) och kunde styra i Henriks namn. Margareta tvingades lämna London med prins Edvard. Beslutet visade sig oacceptabelt för huset Lancaster, som samlades runt Margareta och byggde upp en stor armé i norr.
Lancaster slår tillbaka 100px|vänster|Lancasters ros. miniatyr|200px|Margareta av Anjou Hertigen av York lämnade London senare samma år med Salisbury för att konsolidera sin ställning i norr mot drottning Margaretas armé, som nu samlades nära staden York. Rikard gick i försvarsställning vid Sandal Castle nära Wakefield vid julen 1460. Fastän Margaretas armé var mer än dubbelt så stor som Rikards beordrade denne den 30 december sina styrkor att lämna slottet och inleda ett anfall. Hans armé led ett förödande nederlag i slaget vid Wakefield. Rikard stupade under slaget, och Salisbury och Rikards son Edmund, earl av Rutland, togs till fånga och halshöggs. På Margaretas order uppsattes deras tre huvuden vid Yorks stadsportar.
Enligt Act of Accord ledde händelserna vid Wakefield till att Edvard, earl av March, Rikards äldste son, blev hertig av York och arvinge till tronen. Samtidigt gjorde Salisburys död Warwick, hans arvinge, till den störste jordägaren i England. Margareta reste norrut till Skottland för att fortsätta förhandla om skotskt bistånd. Mary av Gueldres, drottningen av Skottland, gick med på att ge Margareta en armé på villkor att England avträdde staden Berwick-upon-Tweed till Skottland och att hennes dotter skulle trolovas med prins Edvard. Margareta samtyckte, fastän hon inte hade några medel att betala sin armé och endast kunde utlova obegränsat plundringsbyte från det rika Sydengland så länge ingen plundring utfördes norr om floden Trent. Hon förde sin armé till Hull, och rekryterade mer manskap under färden.