miniatyr|300px|De två militärblocken i Europa med det alliansfria Sverige i norr. Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik under kalla kriget utformades efter andra världskrigets slut med hänsyn till landets geografiska position mellan de två militärallianserna Nato och Warszawapakten. Den socialdemokratiska regeringen ville att Sverige skulle vara alliansfritt i fredstid och ville signalera en fortsättning på den småstatspolitik som präglat historien efter 1815. Samtidigt förelåg ett långtgående samarbete med Nato och Finland riktat mot hotet från Sovjetunionen. Viktiga händelser var baltutlämningen, flera spionaffärer, nedskjutningen av en svensk DC-3:a (Catalinaaffären) och påstådda och verkliga ubåtskränkningar.
1945–1949: Förtroendeskapande och eftergifter Direkt efter andra världskrigets slut fanns det en förhoppning om att stridsfrågor mellan stormakterna skulle kunna lösas av det nybildade Förenta nationerna. FN bildades 1945 men Sverige blev inte medlem förrän 1946 efter en viss debatt.
Gentemot Sovjetunionen förde Sverige en politik som skulle verka förtroendeskapande. Från svensk sida hoppades man kunna bidra till att minska misstron mellan stormakterna vilket i sin tur skulle gynna Sveriges säkerhet. Från sovjetisk sida var förväntningarna låga på att Sverige skulle hålla sig neutral vid en framtida kris. Sovjetunionens ambassadör i Stockholm, Aleksandra Kollontaj, rapporterade strax före krigsslutet att på samma sätt som Sverige intensivt manövrerade och gick med på varje kompromiss för att inte dras in i världskriget, så skulle landet med all säkerhet komma att bete sig även i framtiden.SOU 2002:108 Fred och säkerhet - säkerhetspolitiska utredningen, s. 151
Från 1944 och framåt hade 30 000 balter flytt över Östersjön till Sverige. Till en början krävde Sovjetunionen att samtliga skulle utlämnas. Detta krav mildrades dock snabbt och den 2 juni 1945 begärde Sovjetunionen formellt att de militärer som varit i tysk tjänst vid krigsslutet men flytt till Sverige skulle utlämnas. Den 15 juni beslutade samlingsregeringen att tillmötesgå denna begäran men också att utlämna tysk militär som kommit till Sverige strax före krigsslutet. Det totala antalet var ungefär 3 200 personer, varav omkring 167 balter.Sveriges säkerhet och världens fred- svensk utrikespolitik under kalla kriget- Ulf Bjereld s. 72 Regeringens beslut hölls hemligt.
Efter att samlingsregeringen avgått övertogs ärendet av Regeringen Hansson IV. Beslutet att utlämna flyktingarna blev offentligt och en debatt startade men regeringens beslut ändrades inte. Den 5 december 1945 påminde Sovjetunionen i en not om Sveriges förpliktelser. Frågan diskuterades i utrikesnämnden där statsminister Hansson menade att Sverige inte kunde bryta löftet och antydde att det hela kunde bli en kabinettsfråga om regeringen inte hade stöd för sin utrikespolitik. Fram till den 25 januari 1946 återsändes 2 518 personer till Sovjetunionen, varav cirka 150 baltiska flyktingar. 8 personer ansågs som obotligt sjuka eller icke transportabla.Kronvall / Petersson (2005), s. 24-26 höger|250px|miniatyr|Baltiska och tyska soldater på flykt utlämnas till Sovjetunionen i januari 1946. Sovjetunionen krävde att samtliga skulle utlämnas, även balter som varit i tysk tjänst. Trots stark kritik och intern oenighet böjde sig den svenska regeringen för de sovjetiska kraven. Bilden visar den svenska polis- och militärbevakningen vid Ränneslätt utanför Eksjö i samband med utlämningen. Genom Sveriges tillmötesgående vad gäller baltutlämningen blev relationen till Sovjetunionen god. I juni 1946 kunde Staffan Söderblom, svensk ambassadör i Moskva, meddela att både Stalin och utrikesminister Molotov uttryckt sig positivt om relationen till Sverige. När Söderblom lämnade ambassadörsposten togs han den 15 juni 1946 personligen emot av Stalin, något mycket ovanligt.
Genom ytterligare en åtgärd sökte Sverige öka förtroendet för Sverige hos Sovjetunionen. Genom att den svenska regeringen ställde en kredit på 1 miljard kronor till förfogande skulle svenska företag kunna sälja varor till Sovjet. Den svenska regeringen hade först diskuterat frågan på hösten 1944. Sommaren 1945 föreslog Sovjet en miljardkredit. Under våren 1946 inleddes förhandlingar. I pressen fördes en omfattande debatt om denna så kallade "rysskredit", särskilt i Dagens Nyheter där den nytillträdde chefredaktören Herbert Tingsten var absolut motståndare.Kronvall / Petersson (2005), s. 28-30 Men politiskt sett rådde inte heller bred enighet om denna fråga. Ur ett borgerligt perspektiv framställdes Gunnar Myrdal, som bar främsta ansvar för krediterna, som förespråkare för en eftergiftspolitik visavi Sovjetunionen. Hans diskussioner med näringslivets företrädare utmålades som en strävan att införa ett ”kommissarievälde”.Örjan Appelqvist (1999:1): "Gunnar Myrdal i svensk politik 1943–1947 – En svensk Roosevelt och hans vantolkade nederlag". I: NORDEUROPA forum, s. 33-51, http://edoc.hu-berlin.de/nordeuropaforum/1999-1/appelqvist-oerjan-33/XML/
En tredje fråga där det fanns problem i förhållandet Sverige–Sovjetunionen var frågan om Raoul Wallenberg. Wallenberg hade varit verksam vid den svenska ambassaden i Budapest men gripits av sovjetisk militär och sedan försvunnit. Sovjetiska myndigheter hävdade att de inte visste var Wallenberg fanns och antog att han dödats av ungerska banditer under de kaotiska förhållanden som rått i Ungern vid krigsslutet. De svenska utrikesministrarna Günther och Undén skötte frågan om Wallenberg mycket passivt. Vad gäller Undéns passivitet är det möjligt att detta berodde på en vilja att inte störa de goda men ändå känsliga förbindelserna med Sovjetunionen.SOU 2003:18 Ett diplomatiskt misslyckande: Fallet Raoul Wallenberg och den svenska utrikesledningen.
Försvarspolitiskt försökte den svenska regeringen skapa ett nordiskt försvarsförbund som skulle vara fristående från supermakterna. Den 3 maj reste utrikesminister Undén till Oslo för att föreslå skapandet av ett sådant samarbete mellan Sverige, Norge och Danmark. Diskussionerna fördes främst av Sverige och Norge medan Danmark hade en mer passiv roll men kunde antas acceptera vad de andra två kom överens om. I Norge väckte frågan stor debatt inom det norska Arbeiderpartiet; å ena sidan ville de inte riskera ett nytt 9 april 1940, å andra sidan skulle ett medlemskap i NATO medföra att landet med automatik skulle dras in i en stormaktskonflikt. I januari 1949 tog den norske statsministern Einar Gerhardsen ställning för ett norskt NATO-medlemskap och den 29 mars 1949 röstade Stortinget för att Norge skulle bli medlem i NATO.Bull (1982), s. 134-137 Således kom frågan om ett nordiskt försvarsförbund att falla.
1949–1962: Dubbelpolitik I och med undertecknandet av Atlantpakten den 4 april 1949 hade Sverige hamnat i det geopolitiska läge Undén velat undvika: i väster NATO-medlemmarna Danmark och Norge, i öster Sovjetunionen samt Finland, som genom VSB-fördraget var säkerhetspolitiskt knutet till Sovjetunionen och där stor osäkerhet rådde huruvida landet skulle kunna bibehålla sin frihet.
Gentemot Sovjetunionen kunde den svenska regeringen använda två strategier. Som nämnts fanns möjlighet att genom förtroendeskapande åtgärder göra (eller åtminstone försöka göra) förhållandet mellan de två länderna gott. Men en annan strategi som den svenska regeringen också använde var en slags avskräckning. Om Sovjetunionen reagerade negativt på någon svensk åtgärd eller förslag, då skulle den svenska opinionen kräva en tydligare västorientering, vilket inte kunde ligga i Sovjetunionens intresse. Om det inte lönade sig för Sverige med en alliansfri politik kanske det var lika bra att ta steget fullt ut och ansluta sig till NATO? Kronvall / Petersson (2005), s. 46
En sådan form av avskräckning användes på våren 1948 i samband med att Sovjetunionen förhandlade med Finland om VSB-fördraget. Den svenske ambassadören Sohlman gjorde klart att om det sovjetiska greppet över Finland var alltför starkt skulle den svenska alliansfriheten kunna omprövas.Kronvall / Petersson (2005), s. 36
Det fanns flera anledningar till att relationerna mellan Sverige och Sovjet var dåliga. Den FN-koalition som under USA:s ledning deltog i Koreakriget, mot Nordkorea som då var nära lierade med Sovjetunionen, stöddes av Sverige som skickade ett militärt fältlasarett som stod under amerikanskt befäl. I september 1951 greps Hilding Andersson, underofficer i flottan, och dömdes till livstids straffarbete för spioneri för Sovjetunionens räkning. I februari 1952 greps Fritiof Enbom och dömdes även han på samma grund.
1952 hade Sverige och USA inlett ett samarbete där Sverige bytte signalspaningsdata i utbyte mot amerikansk militär utrustning. Samarbetet var förstås strikt hemligt, vilket dock inte hindrade att Sovjetunionen visste om det. |miniatyr|höger|250px|DC 3:an, en Tp 79 Hugin med flypvapennummer 79001 på F 8 Barkarby en tid före försvinnandet. Den 13 juni 1952 utbröt den så kallade Catalinaaffären när ett svenskt signalspaningsplan av typen DC-3 sköts ned av sovjetiskt jaktflyg. Tre dagar senare sköts ett svenskt sjöräddningsplan av typen Catalina ner när detta sökte efter DC-3:an. Den svenska regeringen protesterade skarpt men Sovjetunionen förnekade all kunskap om DC-3:an. Först 1991 erkände Ryssland att DC-3:an skjutits ned över internationellt vatten.
Även om försöket att skapa ett skandinaviskt försvarsförbund hade misslyckats så inleddes ett samarbete mellan den svenska militärledningen och NATO, ofta men inte alltid genom personkontakter visavi dess motsvarigheter i Norge och Danmark för att förbereda en samverkan vid en krissituation. Den alliansfria politik som fördes betydde inte att de inte förberedde sig för en situation där Sverige trots den förda politiken blev indragen i krig. Agrell (1991) Exempelvis fanns krigsplaceringar för officerare (däribland Pehr G. Gyllenhammar som var reservofficer) i NATO-länder för att kunna samverka och för att stadsledningen skulle kunna evakueras i händelse av ockupationsrisk.
Efter Josef Stalins död i mars 1953 skedde en avspänning mellan supermakterna. Koreakriget slutade med ett vapenstillestånd i juli 1953. I juni 1954 besökte utrikesminister Undén Sovjetunionen, i maj 1955 besökte Sovjetunionens vice utrikesminister Andrej Gromyko Stockholm. Finland blev medlem av Nordiska rådet 1955 och återfick Porkalabasen från Sovjetunionen 1956. I mars 1956 reste statsminister Erlander, utrikesminister Undén och inrikesminister Hedlund till Moskva för ett 12 dagar långt möte. Där förklarade den sovjetiske utrikesministern Molotov att Sovjetunionen fäste "mycket stor betydelse vid Sveriges neutralitet och alliansfria politik".Kronvall / Petersson (2005), s. 56-59
Det goda förhållandet mellan Sverige och Sovjetunionen bröts med Ungernrevolten i oktober 1956. Sverige protesterade mycket skarpt: "Sovjetunionen följer en högre politisk lag genom att med våld undertrycka varje försök att ändra en bestående kommunistisk regim." De sovjetiska trupperna i Ungern representerade "den nakna makten".Anförande av utrikesminister Undén i FN:s generalförsamling 29 november 1956
Den 5 mars 1957 fick den svenske ambassadören i Moskva, Sohlman, ta emot en protestnot där Sovjetunionen protesterade mot den agentverksamhet som Sverige bedrev i Baltikum. Sovjetunionen förväntade sig att den svenska regeringen skulle se till att verksamheten genast upphörde. Den svenska regeringen förnekade allting och menade att anklagelserna föll på sin egen orimlighet. Den 18 mars upprepade Sovjetunionen sin protest. Det har senare visat sig att Sverige stod bakom agentverksamhet i de baltiska sovjetrepublikerna, att detta sköttes av Försvarsstabens T-kontor och att regeringen inte hade informerats.Agrell (1991), s. 140