Förintelsen (av ; även känt som Shoah ( , HaShoah, "katastrofen") var ett folkmord där omkring sex miljoner judar dödades av Nazityskland under perioden kring andra världskriget. En bredare definition inbegriper även naziregimens systematiska dödande av andra grupper, som romer, sovjetiska krigsfångar, polacker, civila sovjetmedborgare, homosexuella, personer med funktionsnedsättning, Jehovas vittnen och andra politiska och religiösa motståndare.Niewyk, Donald L. & Nicosia, Francis R., The Columbia Guide to the Holocaust, Columbia University Press, 2000, sid:45-52. Med denna vidare definition är det totala antalet offer för Förintelsen mellan 11 och 17 miljoner människor.Donald Niewyk, Google Books
Det beräknas att Tysklands nazistiska regering under sina 12 år vid makten dödade mellan 5,6 miljoner och 6,3 miljoner judar, varav cirka 2,9 miljoner i förintelseläger där många mördades i gaskammare eller dog på grund av misshandel, svält, sjukdomar och hårt arbete. I siffrorna 5,6–6,3 miljoner ingår även de cirka en och en halv miljon judar som arkebuserades av bland annat de mobila insatsstyrkorna, Einsatzgruppen, på östfronten och de omkring 800 000 som dog till följd av gettoiseringen.
Det svenska namnet är en översättning av tyskans Die Vernichtung. Andra begrepp som används är "Shoa" även stavat "Shoah" eller, främst på tyska, "Schoah" samt "Holocaust".
Förintelsen skiljer sig från andra folkmord i historien på grund av de systematiska, industriella och statligt organiserade mordmetoderna och ifråga om nazisternas rasideologi som betraktade den germanska "ariska rasen" som en härskarras.Kap. "Jämförelser med andra folkmord", Bauer, Yehuda, Förintelsen i perspektiv. Stockholm: Natur & kultur 2001. Genom de antisemitiska Nürnberglagarna som antogs 1935 påbörjades lagstiftningen som särskiljde judar, och även ”zigenare” och ”negrer”,Uttalande av inrikesminister Wilhelm Frick: ”Da die Deutschblütigkeit eine Voraussetzung des Reichsbürgerrechts bildet, kann kein Jude Reichsbürger werden. Desselbe aber gilt auch für die Angehörigen anderer Rassen, deren Blut dem deutschen Blut nicht artverwandt ist, z.B. für Zigeuner und Neger.” Krokowski, 2001, sid. 22 från den tyska så kallade ”ariska” folkgemenskapen. Lagarna, som i sin helhet heter Lagen till skydd för det tyska blodet och den tyska äran, bestämde vem som var av tyskt blod, blandras, heljude, halvjude eller kvartsjude. Äktenskap mellan judar och tyskar förbjöds och judarna fråntogs fullt medborgarskap och förlorade rösträtt och tillträde till offentliga arbeten.
Systematisk förföljelse av judar har ägt rum upprepade gånger i historien och omnämns redan i Bibeln, och senare speciellt i Europa, sedan medeltiden. I Tyskland hade många judar antagit tyska efternamn och många, särskilt under 1800-talet, hade även konverterat till kristendomen i sin strävan att integreras och vara "goda tyskar" och förväntade sig därför inte att de skulle förlora sina medborgerliga rättigheter. År 1933 fanns i Tyskland cirka 525 000 troende judar och 180 000 assimilerade, totalt 790 000 kategoriserade som etniska judar till minst 1/4. Tio år senare var de färre än 32 000. Cirka 300 000 hade lyckats lämna Tyskland på något sätt.
Etymologi och begreppets användning miniatyr|höger|250px|En soldat siktar på en kvinna och hennes barn i Ivanhorod år 1942. miniatyr|höger|250px|Porten till förintelselägret Auschwitz med texten Arbeit macht frei, översatt "Arbete ger frihet". Ordet "förintelse" finns belagt i svenskan sedan 1798, som en avledning av verbet "förinta" med betydelsen "vara [eller] bliva förintad; tillintetgörelse; död, förgängelse".
miniatyr|Förstasida på Upsala Nya Tidning 18 december 1942. Rubriken lyder "Planer på att utrota judarna förverkligas".
Begreppet "Förintelsen", med särskild syftning till folkmordet på judar, är en direktöversättning av ett tyskt ord, Vernichtung, i den terminologi som nazistpartiet själva ibland kunde använda när man pratade om det systematiska mördandet av Europas judar, men fanns med redan i Tysksociala Reformpartiets program 1899.Wehler,1991, sid 145 Vanligen använde nazistpartiet dock eufemismer som skylde gärningarnas brutalitet, till exempel "evakuering", "specialbehandling" (Sonderbehandlung) eller "judefrågan", som är ett begrepp som även användes i Europa under sekler. Begreppet "Förintelsen" kom att användas speciellt efter krigsslutet. Den hebreiska benämningen på förintelsen är "השואה"; "katastrof", som brukar transkriberas "Shoa", "Shoah" eller "Schoah". "Shoah" används även på franska. Bland annat i modern tyska (parallellt med "Schoah"), engelska, danska och norska används begreppet Holocaust med betydelsen "eldoffer, helt brännoffer", ursprungligen från grekiska ὁλόs (hel) och kau(s)tos (bränd), i bruk sedan antiken. Bibelns ord för judarnas ceremoniella brännoffer, som översatts holocaust, är dock (h)olokautoma.Hebr 10:6-8Ex 20:24 ( LXX) Uttrycket har förekommit sedan medeltiden om omfattande massakrer, i synnerhet på judar. På jiddisch används ordet "חורבן" ("khurbn", "katastrof").
Under andra världskriget användes begreppet holocaust sporadiskt och förekom som ett etablerat begrepp vid Israels självständighetsförklaring 1948.Israels självständighetsförklaring från 1948 (eng. övers.) Denna benämning kom i allmänt bruk år 1978 efter premiären av TV-serien Förintelsen och etablerandet av Förintelsekommissionen av president Jimmy Carter.US Holocaust Museum Library: Frequently Asked Questions (ordet "Holocaust") Valet av Förintelsen som översättning av TV-seriens namn blev avgörande för att etablera uttrycket på svenska.
Förintelsens historia Bakgrund i samtida socialbiologi Nazitysklands kriminalpolitiska analys hade sin utgångspunkt i att de menade att brottslighet/asocialitet delvis fanns i arvsanslagen och att samhällsskydd och brottsprevention uppnås genom att hindra vissa människor att få barn; individerna ansågs bestå av ett dåligt biologiskt material som hotade samhället. Sociologen Zygmunt Bauman menar att de ideologiska ramverk som omgärdade socialbiologin och den sociala ingenjörskonsten utgjorde en del i det som möjliggjorde Förintelsen. Enligt kriminologen Jerzy Sarnecki är relationen mellan de tidiga kriminologernas människosyn och den raspolitik och rasideologi som fördes fram som statsideologi inte helt enkel men att länken måste understrykas, inte minst när det gäller Nazityskland.
Inskränkning av rättigheter och förföljelse
miniatyr|Umschlagplatz (omstigningsplatsen) i Warszawas getto 1942/1943.
Nazistpartiet utnyttjade skickligt utbredda, gamla antisemitiska attityder, missnöjet efter första världskriget (Versaillesfördragets hårda villkor), ekonomisk misär, tidens rasbiologiska vetenskapstrender och somliga judars framgångar, för att uppvigla till skuldbeläggande av judarna för den ekonomiska depressionen i Tyskland. Nazistpartiet kom att konstruera uppfattningen att judarna hade ett samhällsfarligt, avvikande beteende och bestod av ett genetiskt undermåligt material, varför det var viktigt att begränsa deras rörlighet, för att i preventivt syfte skydda samhället mot brott och degenererad kultur. Även den politiska spänningen omkring kommunismens framstötar beskylldes till viss del vara styrd av judar; flera prominenta kommunistiska tänkare var judar. Nazistregimen, speciellt SA, uppviglade till och misshandlade politiska motståndare och judar. Den 30 januari 1933 utnämndes Hitler till tysk rikskansler och införde året därpå enpartidiktatur med sig själv som Führer.
Redan samma år inrättades i Dachau vid München det första koncentrationslägret. Här var huvudsakligen politiska motståndare internerade. Strax efter Hitlers maktövertagande inleddes inskränkandet av judarnas rättigheter. Judarna tvingades lämna myndighetstjänster, och från april 1933 blev deras affärer bojkottade. Med Nürnberglagarna 1935 miste judarna grundläggande medborgerliga rättigheter, sedan kom allt strängare lagliga begränsningar successivt fram till 1943. Väldigt intensiv var förföljelsen under Kristallnatten, 9 november till 10 november 1938, då många synagogor blev nerbrända och tusentals judiska affärer blev förstörda.
En del inom den tyska kyrkan protesterade mot utvecklingen med till exempel judediskrimineringen, i opposition mot nazifieringskrafterna och hitlerdyrkan inom kyrkan, och 1934 proklamerades Bekännelsekyrkan, där Karl Barth och Dietrich Bonhoeffer var viktiga gestalter. Denna förföljdes dock och många präster och ledare fängslades till exempel för hjälp till judar. Bonhoeffer med flera avrättades i andra världskrigets slutskede. Även andra skikt i det tyska samhället försökte skydda judiska medborgare. Mest känd idag är Oskar Schindler, en fabrikör som först bara utnyttjade judarna som arbetskraft, men sedan såg till att rädda cirka judar från att dödas.
Övergång till systematiskt folkmord Hitler yttrade den 30 januari 1939 i den tyska Riksdagen: "Om den internationella finansjudendomen, inom och utom Europa, än en gång skulle lyckas störta folken in i ett världskrig, då blir resultatet inte en bolsjevisering av jorden och judenhetens seger, utan tvärtom den judiska rasens förintelse i Europa!""Wenn es dem internationalen Finanzjudentum in und außerhalb Europas gelingen sollte, die Völker noch einmal in einen Weltkrieg zu stürzen, dann wird das Ergebnis nicht die Bolschewisierung der Erde und damit der Sieg des Judentums sein, sondern die Vernichtung der jüdischen Rasse in Europa." Texten finns bl.a. på worldfuturefund.org och www.holocaust-chronologie.de samt på svenska på Stockholms universitets webbsida
Fram till andra världskrigets början 1939 var målet för nazistregimens politik att tvinga judarna till emigration ur Tyskland. Olika planer fanns för detta, bland annat en plan diskuterad 1940 att tvinga ut alla Europas judar till Madagaskar, kallad Madagaskarplanen. Vid ockupationen av Polen 1939 och fälttåget mot Ryssland 1941 ändrades nazistregimens strategi; man inledde ett utrotningskrig mot judarna, med ännu värre diskriminering och de tvingades enligt medeltida modell bära en synlig gul "judestjärna". I Polen införde den ockuperande nazistregimen en lag som kriminaliserade gömmande och/eller hjälpande av judar med påföljden att inte bara den aktive utan även hela dennes familj skulle avrättas. Omkring 800 polska familjer, inklusive små barn kom att avrättas till följd av lagen. I andra områden var straffsatsen för hjälp till judar mer differentierad.
I de flesta större städer som Nazityskland ockuperade tvingade man den judiska befolkningen att leva i särskilda getton, en studie av United States Holocaust Memorial Museum har identifierat 1150 sådana belägna i Frankrike i väster, i Tyskland självt och österut i Polen och Ryssland. Judarna i staden och omgivande områden beordrades att flytta in i gettot. Gettona stängdes sedan för att förhindra in- och utresor. På grund av hunger, kyla och godtyckliga mord minskade folkmängden stadigt i dessa stängda getton. Från dessa getton deporterades senare judarna till koncentrationsläger. Gettot fick ha en judisk styrelse som förväntades välja ut dem som skulle komma i tur för deportation, något som dessa ibland vägrade medverka till och i stället valde kollektivt självmord.
Under Operation Barbarossa (kriget mot Sovjetunionen) följde Einsatzgruppen efter de reguljära arméerna. De företog massarkebuseringar av judiska civila, till exempel i Babij Jar vid Kiev, men även av andra sovjetmedborgare. Heydrich ansåg rättegångar vara onödigt tidsslöseri och befallde direkt avlivande för att hinna döda alla, i öst speciellt samhällsledare, präster, högutbildade och judar, och så krossa "undermänniskornas" samhälle.deathcamps/occupation/einsatzgruppen.html SS stod över lagen och kunde inte dömas för brott.
Koncentrationsläger miniatyr|250px|Fotografi från Buchenwald vid befrielsen den 16 april 1945.