DNB Carnegie Investment Bank AB (tidigare Carnegie Investment Bank AB) är en nordisk investmentbank med säte i Stockholm. DNB Carnegie är verksamt inom aktieanalys, aktiemäkleri, corporate finance och private banking.
Investmentbanken har huvudkontor i Stockholm med kontor i hela Norden, samt i London och New York. Bankens kunder är institutionella investerare, företag, finansiella institutioner, private equity-bolag och förmögna privatpersoner.
Ursprungligen grundades Carnegie som ett handelshus i Göteborg år 1803. Sedan 1930-talet är företaget verksamt på finansmarknaden.
Historia Bakgrunden Den skotske adelsmannen George Carnegie gick i landsflykt efter att ha deltagit på den förlorande sidan i jakobitupproret och slaget vid Culloden Moor mot den engelska tronen 1746. Förklädd lyckades han lämna England via London och hamnade i Göteborg. 1758 grundade han ett handelshus, byggde upp en stor förmögenhet och en skara inflytelserika vänner i staden, bland andra landsmännen John Hall och Thomas Erskine, landsflyktig av samma skäl som Carnegie. År 1765 återvände han till Skottland men senare anlände hans son David Carnegie den äldre, till Göteborg för att gå i lära hos faderns vänner Hall och Erskine. Den 4 maj 1803 skapade han tillsammans med tidigare kollegan och blivande kommerserådet Jan Lamberg en handelsverksamhet under namnet D. Carnegie & Co."Carnegie", åttasidig informationsskrift på engelska, utgiven av D. Carnegie & Co, utgivningsår oklart
Handelshuset Inledningsvis importerades bland annat lin, salt, vin samt kolonialvaror, medan exporten utgjordes av traditionella skandinaviska produkter som sill, tran, tjära och trävaror. I verksamheten ingick en betydande rederiverksamhet som änkan till affärsbekantskapen David Mitchell överlät på handelshuset. Trots en mycket turbulent period i nordeuropeisk historia blomstrade affärerna i Göteborg. Carnegies engelska kontakter i kombination med Sveriges svala intresse för kontinentalsystemet, Napoleon Bonapartes försök till handelsblockad mot England, ledde till att Göteborgs hamn fick en särställning i Europa, och under tiden blev D. Carnegie & Co ett av de större handelshusen i staden.
Efter Napoleons nederlag 1813 blev den europeiska handeln med England åter fri vilket ledde till en kraftig tillbakagång för Göteborgs näringsliv. Samtidigt blev David Carnegie, som företrädare för fordringsägarna, indragen i den Hallska konkursen i Göteborg. Processen kom att kosta stora resurser till dess att tvisten slutligen bilades 1826 men bidrog i hög grad till handelshusets kraftiga tillväxt.
Efter att kontinentalsystemet fallit koncentrerade handelshuset D. Carnegie & Co på handel med järn och trävaror. 1828 gick Lambergs son Gustaf in som delägare och 1836 bjöd David Carnegie Sr in sin brorson David Carnegie den yngre som delägare.
Bruksverksamheten byggs upp
David Carnegie den yngre (1813–1890) utbildades vid Eton men skickades som 17-åring till en anställning vid farbroderns verksamhet i Göteborg. Han visade snabbt prov på affärssinne. Blott 23 år gammal, på en konkursauktion, köpte han Lorentska porter- och sockerbruken vid Klippan som vid tiden var Göteborgs största industriföretag. Köpet gjordes privat men med farbroderns goda minne och köpeskillingen uppgick till 200 350 riksdaler.
David Carnegie den äldre saknade manliga bröstarvingar. När han dog 1837 blev hans änka Anna Christina (född Beckman) delägare i firman fram till sin död 1840. Gustaf Lamberg lämnade företaget 1841. När David Carnegie den yngre stod som ensam ägare till handelshuset uppgick socker- och porterbruken i handelshusets verksamhet och 1845 avvecklades järn- och trävarurörelsen.
Abraham Robert Lorent, Lorentska socker- och porterbrukens tidigare ägare, inledde tillverkningen av porter år 1817. Samma år förbjöds import av utländsk porter till Sverige, vilket gav bryggeriet monopol på den populära drycken. Tre olika varianter tillverkades inledningsvis; Brown Stout av högre kvalitet, Draft Porter samt en ljusare maltdryck under namnet Ale.
Trots de goda förutsättningarna hade verksamheten svårt att klara av de tyngande räntebetalningarna. A. R. Lorent och hans bror P. E. Lorent sköt till betydande kapital och övertalade svågern John Nonnen att göra likaledes. Nonnen kämpade med driften av företaget men vid A. R. Lorents död 1833 försattes dödsboet i konkurs, så småningom också bruken som köptes av David Carnegie 1836.
Genom tidigare affärsförbindelser hade David Carnegie stort förtroende för Nonnen och Nonnen såg möjligheterna för bruken. En förutsättning för att Carnegie skulle investera i de konkursade bruken var att Nonnen fortsatte som företagsledare. Bägge tänkte rätt. Investeringen i socker- och porterbruken visade sig bli en magnifik affär. Fyra år efter köpet var årsvinsten enbart i sockerverksamheten större än hela köpeskillingen.
Under andra halvan av 1800-talet stod bruket för 30 % av Sveriges totala sockerproduktion. Omkring 1850 hade Carnegies bruk cirka 300 direkt anställda, varav en tredjedel vid porterbruket. Årsproduktionen låg kring en halv miljon liter porter. Inledningsvis svarade bryggerinäringen för drygt hälften av företagsgruppens vinst, men andelen föll snart till mindre än en tiondel. Skälet var inte en tillbakagång för Carnegies porter utan att sockerraffinaderiets verksamhet växte mycket snabbt.
Efter Nonnens död 1845 övertog David Carnegies vän Oskar Ekman ledningen för företagsgruppen. 1861 kunde Oscar Ekman trappa ned på sin arbetsbörda när hans bror, tidigare sjöofficeren Emil Ekman, invigdes i affärerna. Oscar Ekman hade många andra engagemang, bland annat var han länge ordförande i det 1864 grundade Skandinaviska Kreditaktiebolaget, numera en del av SEB.
En ny glansperiod för portern kom under 1860- och 1870-talen då produktionen och antalet anställda steg kraftigt. För att klara expansionen krävdes säkra leveranser av glasbuteljer. Årnäs Glasbruk, som gått i konkurs 1868, köptes in på exekutiv auktion varefter glasbrukets produktionskapacitet byggdes ut. Portertillverkningens ekonomiska stabilitet behövdes eftersom sockerbruken samtidigt genomgick en turbulent period med stigande konkurrens och kraftiga prisfluktuationer. Sockermarknaden var på väg mot en nödvändig koncentration.
1907, efter att Oscar Ekman avlidit, togs verksamheten över av Ekmans svärson Karl Langenskiöld. Sockerverksamheten såldes till Svenska SockerfabriksaktiebolagetHistoria - Carnegie som bildades samma år på Grand Hôtel i Stockholm. Sockerbolaget var Sveriges största företag och svarade för 97 % av landets totala sockerproduktion.
Bruksverksamheten monteras ned När sockerrörelsen sålts omstrukturerades verksamheten och "gamla" D. Carnegie & Co likviderades 1909. Verksamheten i Carnegie stod nu på två ben: porterbryggeriet och en fastighetsrörelse där bl.a. Årnäs glasbruk ingick.
Oscar Ekmans ättlingar kontrollerade 36 % av aktierna, David Carnegie den yngres son James 20 % och Emil Ekmans ättlingar 14 %. Oscar Ekmans svärson, Karl Langenskiöld, var i egenskap av ordförande i "gamla" D. Carnegie & Co den som ledde likvidationen.
Under första världskriget, infördes ransonering på malt. Åtgärden slog hårt mot porterbolaget och värre blev det 1917 när systemet med motbok på alkoholhaltiga drycker infördes. 1920 övertog AB Vin- & Spritcentralen bryggeriet för en summa som i dagens penningvärde uppgår till cirka 183 Mkr. 1938 såldes Carnegiebryggeriet vidare till Pripp & Lyckholm, sedermera Carlsberg Sverige som fortfarande tillverkar en ölsort under namnet Carnegie.Carnegie Starkporter Carlsberg Sverige Porterbryggeriets gamla lokaler inrymmer numera Quality Hotel Waterfront Göteborg. Glasbruksrörelsen kom att ökas 1943 med Surte glasbruk. 1960 såldes de båda glasbruken till AB Plåtmanufaktur i Malmö. Bryggeriet stängde för gott efter 165 års verksamhet den 31 augusti 1979.Det hände mycket i Göteborg på sjuttiotalet: [En kronologisk krönika i urval av Bengt Ason Holm] Tre böcker förlag, Göteborg 2015 , s. 96.
Finansverksamheten I samband med att industriverksamheterna avyttrades ändrades företagets inriktning. I början av 1960-talet hade Carnegie omvandlats till ett förvaltningsbolag. Vinsterna från försäljningarna placerades i börsnoterade aktier och 1964 köptes den närstående Bankirfirman Langenskiöld.
Bankirfirman var en liten och oansenlig verksamhet som arbetade mest med ägarfamiljernas affärer. 1964 börsintroducerades företaget och 1967 flyttades all verksamhet till Stockholm. 1968 övervägdes en försäljning av bankirfirman men istället kom en ny glansperiod att inledas året därpå när de unga stjärnmäklarna Erik Penser och Tomas Fischer erbjöd företaget sina tjänster. Under 1968 uppgick firmans omsättning till 21 Mkr. Året därpå hade den stigit till 337 Mkr. Antalet anställda fyrfaldigades på tre år.
1980, samma år som bankirfirman Langenskiöld bytte namn till Carnegie Fondkommission, blev Erik Penser störste ägare i investmentbolaget Asken, som i sin tur ägde 35 % av aktierna i Carnegie. Carnegie var samtidigt näst störste ägare i Asken. Samma år gjordes en första utlandsetablering när det till 75 % ägda Londonbaserade Carnegie International bildades. Under 1980-talet rekryterades fler namnkunniga "stjärnor" till verksamheten som Mats Qviberg och Johan Björkman.
1983 köpte huvudägaren Investment AB Asken detaljhandelskoncernen JS Saba. 1985 köpte sedan Saba Investmentbolaget Carnegie, inklusive Carnegie Fondkommission. D. Carnegie & Co blev moderbolag med ett detaljhandelsben och ett finansben att stå på.
1988 såldes Saba till Axel Johnson AB för 3,5 miljarder kronor och det tidigare pressade Erik Pensers förvaltningsbolag Yggdrasil hade fått andrum. Elva dagar efter försäljningen av Saba meddelades att statliga PK-Banken köpt Carnegie Fondkommission för 2,7 miljarder kronor. Det som väckte ilska inom vissa politiska kretsar var att Erik Penser genom affären fick ett ägande på 23 % i PK-banken. Affären hade negativa effekter på Carnegies verksamhet. Samtidigt som Sverige var på väg in i en finansiell överhettning som inom några år skulle förbytas i en mycket svår finanskris, valde flera nyckelpersoner att lämna företaget.
I slutet av 1980-talet bedrev Carnegie en expansion utanför Sverige som ledde till betydande verksamheter i framför allt övriga nordiska länder, en position som bolaget fortfarande har. Förutom Danmark, Finland, Norge och Sverige har koncernen verksamheter i Luxemburg, Storbritannien och USA.
1994 sålde Nordbanken (tidigare PK-banken) majoriteten i Carnegie till brittiska Singer & Friedlander medan personalen köpte resterande aktier. I juni 2001 noterades Carnegies moderbolag, D. Carnegie & Co AB, på Stockholmsbörsen till en värdering på 7,7 miljarder kronor.
Carnegieaffären Den 8 maj 2007 meddelade Carnegie att man upptäckt att resultatet i företagets tradingverksamhet kraftigt överskattats till följd av överträdelser av de interna reglerna. Den negativa nettoeffekten på företagets nettoresultat uppskattades till en början till 128 Mkr. I ett nytt pressmeddelande den 24 maj meddelade företaget att den fortsatta utredningen visat på liknande överskattningar under perioden 2005–2007 och att den sammanlagda negativa nettoeffekten på företagets nettoresultat uppgick till 227 Mkr. Av pressmeddelandet framgick även att tre personer som verkat inom tradingen polisanmälts, däribland tradingchefen. Dessa tre personer hade under perioden kraftigt övervärderat sina tradingpositioner och därmed resultat, vilket ledde till att 175 Mkr för mycket betalades ut i bonus till de anställda.
Den 28 september tilldelade Finansinspektionen (FI) Carnegie en varning och företaget tilldöms att betala den högsta möjliga straffavgiften, 50 miljoner kronor. Dessutom tvingas Carnegie att byta ut verkställande direktör och styrelse.