Svenska Ostindiska Companiet (SOIC) var ett svenskt handelskompani bildat 1731 som från Göteborg handlade med Östasien, framför allt med Kina. Under de första åren var resorna mycket lönsamma, för att under slutet av 1700-talet nästan alltid gå med förlust. Totalt genomfördes 132 expeditioner med 37 olika skepp. Kompaniet upplöstes 29 maj 1813 efter en bolagsstämma.
Bakgrund miniatyr|Delägarbrev för SOIC av 2 maj 1782I Sverige planerades under 1600-talet åtskilliga handelskompanier efter mönster från de då nybildade utländska kompanierna, men framgångarna var kortvariga.
Den 14 juni 1626 utfärdade Gustav II Adolf privilegier till nederländaren Willem Usselincx för Söderkompaniet i Göteborg med uppdrag att utföra handel med Asien, Afrika och Amerika. Krig och nödår satte dock stopp för projektet och Usselincx kompani fick aldrig sända några fartyg till Asien.
Ett första ostindiskt kompani bildades dock i Stockholm 1672, vilket utsände två fartyg Solen och Trumslagaren till Lissabon efter salt.Ostindiska Compagniets minnesutställning : Lisebergs kongresshall, Göteborg 15 aug. – 15 sept. 1931, [Strödda anteckningar om Compagniet och sjöfarten under senaste 200 åren jämte meddelanden om utställningsföremålen], red. Olof Traung, Göteborgs sjöfartsmuseum 1931 s. 10
Ett mer allvarligt förslag framlades dock på 1660-talet av residenten i London Johan Leijonbergh. Han skickade en skrivelse till Karl XI att en Olle Borg, som i 18 år varit i tjänst hos det Nederländska ostindiska kompaniet, framlagt ett förslag i avsikt att få Sverige att engagera sig i orienthandeln. Förslaget ansågs tillräckligt intressant för att remitteras till Kommerskollegium. Borg utfäste sig även att om krig utbröt med Danmark, kunna för Sveriges räkning erövra det danska fortet Trankebar. Det behövliga kapitalet ansågs vara 30 000 riksdaler, något som även lyckades. Till direktion planerades riksrådet Knut Kurck jämte Peter Schnack och Johan Olivecreutz. Bland de som tecknat sig för mer än 1 000 riksdaler fanns betydelsefulla namn som drottning Hedvig Eleonora, Magnus Gabriel De la Gardie, Gustaf Otto Stenbock, Gustaf Soop och Louis De Geer d.y.. Det blev dock svårigheter att driva in pengarna från subskribenterna. Ett förändrat politiskt läge satte stopp för planerna, och 1674 upplöstes föreningen.
Ett nytt försök gjordes av pirater som höll till utanför Madagaskar vilka räknade handel med Sverige som en säkrare utkomst än sjöröveriet. Piraterna erbjöd svenska kronan stora ekonomiska fördelar och förhandlingar pågick parterna emellan, när Karl XII sköts till döds vid Fredrikstens fästning. Kungens död satte dock stopp för alla vidare förhandlingar.
Sveriges ekonomi var i dåligt skick efter det stora nordiska kriget och handel räknades som en tillväxtfaktor. Åsikterna gick emellertid isär om fjärrhandeln med Östasien var tillräckligt inkomstbringande. De främsta farhågorna gällde Sveriges möjligheter att tillräckligt starkt försvara kompaniets skepp och handelsplatser. De stora sjömakterna England, Frankrike och Nederländernas kompanier drog sig inte för att attackera främmande fartyg för att hindra konkurrens. Tidigare misslyckade försök till att starta konkurrerande kompanier i Tyskland och Nederländerna avskräckte. Det starka utländska stödet från främst brittiska men i viss mån även nederländska handelsidkare som stängts ute från ländernas egna kompanier var det som möjliggjorde företaget. Majoriteten av investerarna, liksom uppköparna av kompaniets varor, var utländska affärsmän.
Tillståndsgivningen var inte helt okontroversiell under denna tid då merkantilismen var den bärande idén. Särskilt efter Friedericus Rex Sueciaes hemkomst – efter första resan 1735 – väcktes en stark opposition mot den stora mängd främmande varor landet nu fylldes av, kanske inte till så liten del styrd av avundsjuka över de stora vinster investerarna gjorde. En av de skarpaste kritikerna mot oktroj var Johan Arckenholtz. Skeptikerna varnade bland annat för att de nya produkterna skulle förvärra den allmänna fåfängan i landet. I Kommerskollegiums berättelse till 1738 års riksdag om handelsbalansen klagades över att hela två tredjedelar av de varor kompaniet dittills infört hade stannat inom landet. Det hade gått så långt att numera "största delen av den gemena kvinnohopen intill tjänstehjonen gå klädda i siden". Kompaniet mötte kritiken genom att förklara sig villigt att hädanefter föra ut alla de varor som var förbjudna i överflödsförordningarna och sälja dem utomlands.
Det nya handelsbolaget skulle verka på ett område där Frankrike och Storbritannien dominerade, men bolagets handelsmonopol gav fördelar. Handeln var inte renodlat svensk, då brittiska handelsidkare utanför det brittiska ostindiska kompaniet deltog genom att investera i det svenska ostindiska kompaniet.
Grundande miniatyr|stående|Colin Campbell miniatyr|stående|Niclas Sahlgren Det var först ett stycke in på 1700-talet, som Sverige verkligen erhöll ett ostindiskt kompani.
Sannolikt kan man se bildandet som en följd av att det flamländska Ostendekompaniet, som fått sina privilegier av Karl VI 1722, upplöstes år 1731. Därmed fick de som hoppats bli delaktiga i den vinstgivande ostindienhandeln se sig om efter en annan plats för att realisera sina planer, och så föll blickarna på Sverige.Nordisk Familjebok, sp. 1060
Kompaniet planerades 1727 under en träff i Ostende mellan skotten Colin Campbell och göteborgaren Niclas Sahlgren. Deras planer förverkligades genom att de grundade det Svenska ostindiska kompaniet 1731 tillsammans med Henrik König, en stockholmare av tysk ätt (Bremen). Magnus Lagerström blev sekreterare vid grundandet och senare direktör. Efter åtskilliga föregående underhandlingar, både inom regeringen och i riksdagen, utfärdades 14 juni 1731 den för 15 års tid avsedda första oktrojen. Det var visserligen den svenske kommissarien i Stockholm, Henrik König, som vid dessa förberedelser uppträtt som underhandlare, men utländskt kapital hade också till stor del intressen i företaget.
Det är i allmänhet en utbredd föreställning att Ostindiska Companiet var en stor firma i Göteborg. Det inflytande Göteborgs köpmän ägde var dock inte så stort som man kan tro. Redan vid andra oktrojens början var direktionens ledamöter övervägande från Stockholms förnämsta handelssocietet och ämbetsvärld, samt ett flertal stora bruksägare i mellersta Sverige.
Kompaniets kungliga privilegier Kompaniet fick bland annat följande kungliga privilegier: Rätt till all svensk handel och sjöfart öster om Godahoppsudden. Alla seglatser skulle gå från och till Göteborg. Den svenska staten skulle erhålla 100 daler silvermynt för varje skeppsläst, plus skatter. "Staten skulle erhålla 100 daler silvermynt för varje läst som fartyget mätte i dräktighet... Lasten skulle auktioneras bort i Göteborg vid ankomsten. Kompaniet fick använda hur många skepp det önskade, men de måste byggas och utrustas i Sverige. Skeppen skulle föra svensk flagg och ha svenska skeppshandlingar. Rätt att utfärda aktier för att finansiera expeditionerna. Den utrustning och proviant som bolaget behövde var inte tullpliktig. Kompaniets befäl hade samma rang som svenska sjöbefäl. Fartygsbesättningarna undantogs från svensk militärtjänst. Fartygen ägde rätt att bemöta våld med våld. Bolaget hade rätt att hålla finansiell information och upplysningar om aktieägare hemlig.
Det fanns flera orsaker till den sista klausulen. En var att brittiska undersåtar förbjöds att i hemlandet driva handel på Asien. I skydd av sekretessen kunde de investera i svensk asienhandel istället. I Sverige fanns ett missnöje mot att utlänningar köpte in sig i svenska rörelser och för att hålla resultaten hemliga eldades bokföringen upp efter bokslut.
Det kungliga privilegiebrevet översattes till franska och latin varefter tidens stormakter underrättades. Reaktionerna var avmätta och konkurrenten sågs med oblida ögon. Den svenska ambassadören i London vågade inte begära av den brittiska regeringen att låta svenska fartyg lägga till brittiska hamnar vid haveri, sjönöd eller proviantering. Samma begäran till Nederländerna och Frankrike avslogs. En förfrågan om bistånd från stormakternas baser i Östasien besvarades aldrig.
Verksamhet Den första oktrojen (1731–1746) Till en början möttes kompaniet av motstånd både ut- och inrikes. Det första skepp som sändes ut, Friedericus Rex Sueciae med Colin Campbell som 1:e superkargör lämnade Göteborgs hamn den 9 februari 1732, men togs i besittning av holländarna i Sundasundet, men blev dock snart åter frigivet. Skeppets ankomst till Guangzhou finns noterad i Qingdynastins officiella krönika (Qing Shi Gao 清史稿, kapitel 159) som den första direktkontakten mellan Sverige och Kina. På hemresan tvingades Friedericus Rex Sueciae gå in i norsk hamn för att värva nya besättningsmän för att ta sig hem till Göteborg, dit hon anlände den 27 augusti 1733. Fartyget hade med sig en laddning av sidenvaror, kinesiskt porslin, te, kaffe, kryddor, arrack, lackerade varor, solfjädrar, med mera. Utdelningen av Friedericus Rex Sueciae lastförsäljning gav 900 000 daler silvermynt, och en vinst på 25 procent.
Nästföljande expedition, med skeppet Ulrica Eleonora, avseglade i januari 1733 med sikte på Parangipettai (äldre portugisiskt namn Porto Novo) i nuvarande Tamil Nadu vid Indiens östkust med avsikt att anlägga ett faktori. Ulrica Eleonora seglades upp mot Bengalen för att skydda det mot höststormarna, medan faktoribygget fortsatte. Den brittiske guvernören Thomas Pitt som befann sig i Madras kontaktade en fransk guvernör i Pondicherry. De båda guvernörerna satte ihop en liten armé och anföll det svenska fakoriet i Parangipettai, varvid svenskarna förlorade. När kaptenen på Ulrica Eleonora fick meddelande om anfallet seglade han till Parangipettai där skeppet blev beskjutet av britterna och fransmännen. Ulrica Eleonora fortsatte därför till Ceylon, en nederländsk koloni, men blev avvisade och blev utan proviant och färskvatten. Frihamn fick de först vid Mauritius, där de kunde proviantera och reparera fartyget. Vid ankomsten kunde man konstatera att expeditionen var ett fiasko och en förlustaffär. Av de ursprungliga 103 besättningsmännen hade 70 blivit tillfångatagna, 17 hade drunknat eller dött ombord och 16 hade rymt. Kvar ombord fanns 48 personer, där flertalet värvats under resans gång. miniatyr|Målning av de utländska faktorierna i Kanton 1780, där bland annat Sveriges flagga kan ses i mitten.
Kompaniet undvek sorgfälligt sammanstötningar med de övriga ostindiska kompanierna och riktade sin huvudsakliga verksamhet på handeln med Kina och avstod från att tänka på landvinning i Indien. Dessutom gjorde man vissa eftergifter för att tysta det inhemska missnöjet.
Totalt utsändes under oktrojtiden 15 expeditioner, av vilka dock endast tre gick till Bengalen och alla de övriga direkt till Guangzhou i Kina. Fyra av de utsända fartygen förolyckades, men de övriga expeditionerna lämnade i allmänhet riklig vinst. Räkenskaperna för de första åren saknas, eller finns bara fragmentariskt, men från och med den 8:e expeditionen (Suecia) är dessa i huvudsak kompletta. Inkomsterna uppgick till daler silvermynt, vilket gav ett medelvärde på 39 procents utdelning. Direktörerna fick dela på 550 000 daler silvermynt och de ansvariga för lasten cirka 800 000 daler silvermynt. Tävlan mellan konkurrenterna var stark, då frågan om förlängd oktroj togs upp.
Skeppsbrott I november 1740 inträffade kompaniets första förlisning, då kompaniets fjärde skepp Suecia förliste utanför Orkneyöarna. Den 12 januari 1745 förliste både Drottningen af Swerige och Stockholm utanför Shetlandsöarna vid sin utresa. Den 12 september 1745 förliste Götheborg (I) under hemfärden från Kina utanför Älvsborgs fästning. Lasten kunde dock bärgas.
Den andra oktrojen (1746–1766)