miniatyr|Den nutida hamnen i Gustavia, huvudorten på ön Saint-Barthélemy, en ö som svenska kronan förvaltade 1784-1878. miniatyr|En illustration över triangelhandelns rutt Västafrika, Karibien och New England.
Svensk slavhandel bedrevs framför allt under tre perioder; först under vikingatid och äldre medeltid, sedan en period under stormaktstiden 1650–1658, och till sist en period under och efter den gustavianska tiden, från 1784 till 1847. Slaveri och slavhandel förbjöds i Sverige år 1335. Svenska skepp utanför det egentliga Sverige deltog från 1600-talet och framåt i den transatlantiska slavhandeln. I praktiken legaliserades slavhandel utanför Sveriges gränser när Sverige skaffade sig handelsstationer i Afrika (Cabo Corso) år 1650 samt i Karibien (svenska S:t Barthélemy) år 1784. Sverige höll även avtal med England och Nederländerna angående slavhandel, och några svenska fartyg deltog i triangelhandeln. Mellan 1784 och 1878, ägde den svenska kronan ön Saint-Barthélemy i Karibien där slaveri förekom.
Slavhandeln började avskaffas inom Sveriges utomeuropeiska besittningar från år 1813. Därefter följde successiva lagskärpningar mot slavhandel och slaveri tills de sista återstående slavarna, totalt 595 personer, friköptes den 9 oktober 1847. Mellan 10Trans-Atlantic Slave Trade Database: Assessing the Slave Trade: Estimates. Sammanställd tabell, antal transporterade slavar per aktör . Expanded dataset: Datafil i SPSS-format , 2008. och 50Regeringskansliet. Högtidsmöte till minne av avskaffandet av slaveriet i Sverige. Regeringens webbplats om mänskliga rättigheter. 2007-10-12. transporter genomförda av svenskregistrerade skepp är kända, beroende på källa och definition, det vill säga mellan 0,02 procent och 0,1 procent av de transatlantiska slavtransporterna.Integrations- och jämställdhetsdepartementet.Dir.2007:114 , Kommittédirektiv: Tilläggsdirektiv till Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige (Ju 2006:02), s. 2. Sverige var en aktör som andra på området om än i mindre skala än huvudaktörerna Portugal / Brasilien, Storbritannien, Frankrike, Spanien / Uruguay, Nederländerna, USA och Danmark. Sverige spelade även en viktig indirekt roll som huvudexportör till de brittiska slavhandelsstäderna av det så kallade voyage-järn som användes som valuta när slavar köptes.Jan Lönn: Det svenska slavjärnet, Dagens Nyheter 13/11 2007Slavhandeln en lönsam affär & Det svenska slavjärnet , Slaveri då och nu - Rätten till frihet sid 10, Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige på regeringens uppdrag 2007
Träldom; slaveri under forntid och medeltid
miniatyr|Kung Magnus Erikssons domsigill. Kungen förbjöd slaveri i Sverige år 1335.
Både före och under vikingatiden togs regelbundet trälar från grupper utanför den egna i samband med krig eller strider. Trälarna, som enligt asatron var ättlingar till en mytisk person med samma namn, befann sig på botten av det sociala systemet. Trälar kunde delvis födas in i slaveri. Man kunde även bli träl som straff, genom att begå brott. Det var även vanligt att folk frivilligt sålde sig själva som trälar, eller att en familj sålde sina barn som trälar. Sådana förhållanden var även vanliga i Skandinavien och i Danelagen i England.
Vikingarnas slavhandel Svenska vikingar färdades österut in i Ryssland och var beryktade för att ha bedrivit handel med slavar. Kristendomens genombrott i Sverige, Bokförlaget Aldus, 1959, Sida 12 Slavar kom också från germanska, brittiska och andra nordeuropeiska stammar, och blev ibland sålda till arabiska eller judiska slavhandlare, som i vissa fall kastrerade de manliga och sålde dem vidare som eunucker eller som slavsoldater. Kvinnliga slavar till den muslimska världen användes till tjänstefolk eller för sexuellt slaveri som haremskonkubiner (sexslavar).
De personer som tillfångatogs av vikingarna under deras räder i Västeuropa, som Irland, kunde säljas på slavhandeln i Dublin, varifrån de såldes vidare till slaveri i al-Andalus, eller också transporteras till Haithabu eller till Brännö vid Göta älv, och därifrån över Östersjön vidare via Volgas handelsrutt till Ryssland, där slavarna såldes till muslimska köpmän i utbyte mot de silver dirham och siden som har återfunnits i Birka, Wollin och Dublin; The New Cambridge Medieval History: Volume 3, C.900-c.1024. (1995). Storbritannien: Cambridge University Press. s. 91 under 700- och 800-talen gick slavhandeln mellan vikingarna och den muslimska världen främst via KhazarriketThe World of the Khazars: New Perspectives. Selected Papers from the Jerusalem 1999 International Khazar Colloquium. (2007). Nederländerna: Brill. p. 232, men från cirka 900 och framåt gick den genom via Volgabulgariska riket, varifrån slavarna transporterades via Khwarizm till Samanidernas slavmarknad i Bukhara i Centralasien och därifrån vidare till slaveri i Abbasidkalifatet i Mellanöstern.The New Cambridge Medieval History: Volume 3, C.900-c.1024. (1995). Storbritannien: Cambridge University Press. s. 504
Denna slavhandel fungerade från åtminstone 786 till 1009, när silvermynt från Samaniderna hittats i Skandinavien, och de människor som kidnappades under vikingarnas räder i Västeuropa såldes troligen just av vikingarna till araberna i Centralasien, en handel som var så lukrativ att den kan ha bidragit till vikingarnas räder i Västeuropa, som var en av deras källor för slavhandeln.The slave trade of European women to the Middle East and Asia from antiquity to the ninth century. by Kathryn Ann Hain. Department of History The University of Utah. December 2016. Copyright © Kathryn Ann Hain 2016. All Rights Reserved. https://collections.lib.utah.edu/ark:/87278/s6616pp7 . Bland vikingaskatter som innehållit sådana arabiska mynt kan nämnas Spillingsskatten och Sundvedaskatten.
Upphörande Vikingarnas slavhandel upphörde under 1000-talet, men en inhemsk handel med trälar fortsatte så länge träldomen förekom. Däremot började träldomen gradvis fasas ut från 1100-talet, liksom slaveriet allmänt i Europa.
I och med kristendomen kom en ny syn på slaveriet. Frigivandet av slavar ansågs vara en Gud behaglig gärning vilket bl.a. märks i berättelsen om helgonet Botvid och i många medeltida testamenten som omtalar frigivandet av slavar. Under 1200 och 1300-talen försvann träldomen gradvis i Sverige. År 1335 infördes ett förbud mot träldom i Sverige den 28 januari av kungen Magnus Eriksson. I lagtexten stadgades att ingen person som fötts av kristna föräldrar i Västergötlands eller Värends lagsagor skulle vara träl.Träldom. Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /159-160, 1920. Lokala förbud hade då redan inrättats i flera andra landskap. Lagen år 1335 innebar i praktiken att de dåvarande trälarna var den sista generationen där.
Slaveri i Sverige under tidig modern tid Sverige, tillsammans med Norge och Island, skiljer sig från övriga Europa på så sätt att livegenskap aldrig förekom i dessa länder.Kajanto, Iiro (1995). "A Historical Note" i Minna Skafte Jensen (red). A History of Nordic Neo-Latin Literature. (Odense 1995) sid. 13-16. full-text html Vissa påstår att slaveri förekommit i Sverige även efter år 1335, baserat på enstaka fall. Omfattningen har i vilket fall som helst varit mycket begränsad.
Det finns inga belägg för att slavar har använts som typisk slavarbetskraft efter 1335; de slavar som förts till Sverige av resande stormän fungerade mer som en statussymbol hos högadeln.
Flertalet svarta slavar köptes utomlands under 1500-1800-talet och var officiellt fria i Sverige, men användes vid hoven och krigsmakten. Det kanske mest kända exemplen på sådana personer är Gustav Badin och Antoine Zamore. Två andra var "morianskan Daphne" som döptes i juni 1783, samt "morianen" Wicto (eller Pluto) i januari 1785 (den senare sades vara från Indien), båda i Björkö församling i Småland.Ingvar Andersson med flera: Gustavianskt 1771–1810 – En bokfilm (Stockholm 1979), sidan 258. Församlingens namn skrivs här felaktigt "Börkö"Citat ur Björkö församlings födelsebok återgivna på Anbytarforum 2001-01-05. Den 1785 döpte mannens ursprungliga namn angives här som "Wicto", inte "Pluto" som hos Andersson 1979. Och några år före detta angavs tre individer av amerikansk urbefolkning ha blivit döpta i närvaro av adel och allmänhet.
Mellan cirka 1650 och 1850 fanns det svenska tjänstemän och affärsmän som arbetat i Sveriges kolonier i Västafrika och Västindien, och som sedan fört slavar med sig tillbaka till Sverige. Ett sådant fall finns beskrivet av journalisten Göran Skytte. Den svenske prästen Lönner var i tjänst på ön Saint-Barthélemy i Västindien på 1800-talet. När han reste hem för att bli präst i Hudiksvall tog han med sig två slavbarn tillbaka. De två slavbarnen överlevde inte kylan i Sverige.Skytte, Göran (1986). Det kungliga slaveriet. Askelin & Hägglund, .
Slavhandel via Cabo Corso, 1650–1663 miniatyr|Louis De Geer startade och drev Afrikanska kompaniet.
Den nederlandsfödde industripionjären Louis De Geer och drottning Kristina tog initiativ till den period av svensk slavhandel, som inleddes 1650.Harrison, Dick (2007). Slaveri - en världshistoria om ofrihet: 1500-1800. Historiska media, . Louis De Geer, startade ett svenskregistrerat företag, Afrikanska kompaniet, som öppnade handelsstationer längs den västafrikanska kusten. En koloni, Cabo Corso, grundades 1650 i nuvarande Ghana.Svensk slavhandel i Afrika . Vetenskapens värld, SVT, 31 mars 2003. Danska och nederländska fort togs över för att försvara handelsstationerna. Från att varit främst tyskt och nederländskt blev kompaniet främst svenskt år 1654.När Sverige skulle bli kolonialmakt Populär Historia 4/1994
Ett nederländskt fort byggdes ut och namngavs Carolusborg efter Karl X Gustav. Fortet användes som slavfort vid slavhandel även under den svenska förvaltningen, men inte huvudsakligen av svenska skepp. Kolonin kapades 1658 av Danmark och fram till 1660 var den en dansk koloni. År 1663 togs Cabo Corso över av nederländarna, därefter engelsmännen.
Slavhandel via Saint-Barthélemy, från år 1784 År 1784 köpte Gustav III den lilla västindiska ön Saint-Barthélemy av Frankrike. Ön, som är ungefär lika stor som Gotska sandön, hade redan koloniserats av fransmännen. I den nya kolonin bedrevs svensk och internationell slavimport och handel med slavar från Afrika. Enligt kartläggningar av den transatlantiska slavhandeln utgjorde Saint-Barthélemy aldrig någon av de större slavhamnarna inom den transatlantiska slavhandeln.Map 5: Major regions and ports involved in the transatlantic slave trade, all years. Trans-Atlantic Slave Trade Database Vid den tiden hade Frankrike problem med att transportera de slavar som behövdes för kolonierna i området. Sverige skulle kunna försöka att exportera ett bestämt antal slavar till de franska kolonierna i området varje år. Saint-Barthélemy saknade förutsättningar för jordbruk, men ön hade förutsättningar för en naturlig hamn. För att få köpet av ön att gå runt, var det nödvändigt att inrikta den på handel. Den svenska generalkonsuln i den franska staden L'Orient, Simon Bérard rekommenderade att ön skulle göras till ett frihandelsområde.
Om Saint-Barthélemy blev en framgång kunde Sverige senare expandera till flera öar i området. De ledande kolonialländerna i Europa, England, Frankrike, Portugal, Spanien och Nederländerna, hade stora inkomster från vissa karibiska öar. Gustav III följde Bérards rekommendationer och försökte göra Saint-Barthélemy till ett frihandelscenter, även för slavhandel. Den första guvernören på det svenskägda Saint-Barthélemy hette Salomon Mauritz von Rajalin, hans adjutant var löjtnant Pehr Herman von Rosenstein. År 1785 förklaras ön som frihamn.