Orientering är att hitta sin väg i obekant mark. Som sport går orientering ut på att med hjälp av orienteringskarta och kompass besöka ett antal, på kartan och i terrängen markerade, kontroller på kortast möjliga tid. Start, mål och kontroller utgör en "orienteringsbana". Kontrollpunkterna markeras oftast i terrängen av orange-vita skärmar. Vid nattorientering används röd-vit-blåa reflexer som kontroll.
Etymologi Ordet orientering härstammar från det latinska ordet oriens ('uppgående', vilket syftade på den uppgående solen). Tidigare uppfattade man öster som det viktigaste väderstrecket, då man tänkte sig både paradiset och Kristi återkomst ske i öster (även Jerusalem låg i Österlandet – Orienten). Att orientera var då att finna ut var öster ligger och därigenom bestämma de andra väderstrecken eller exempelvis rikta en karta eller kikare enligt väderstrecken. Kristna kyrkor är ofta anlagda i väst-östlig ledd och med koret i öster; medeltidens kartor var på samma sätt ofta ritade med öster uppåt på kartan.
Hjälpmedel Karta
Vanligen behöver man minst en karta för att finna sin väg i okänd terräng. Utan hjälpmedel kan man bland annat med hjälp av solen, månen eller stjärnorna, terrängformer, olika tecken i naturen och spår av mänsklig verksamhet hålla en ungefärlig riktning åt det håll man vill komma, och motsvarande dra slutsatser om var terrängen är lämplig och var det finns vatten, skydd eller människor.
Ju mer detaljerad och korrekt karta man har tillgång till, desto noggrannare kan man orientera och desto mindre beroende är man av att kunna bestämma väderstrecken. Vanligen är landsvägskartor och översiktskartor inte tillräckligt noggranna för att användas för att hitta i terrängen.
Kartorna som används till orienteringstävlingar är speciellt ritade för orientering. Kartan är vid långdistans i skala 1:15 000 i klasserna HD16-HD35. Vid medeldistans och stafett (även för ungdomar och äldre under långdistans) är kartan i skala 1:10 000. Vid sprintdistans används 1:5 000 eller 1:4 000. Vid undantagsfall kan även skalan 1:7 500 användas, ex. i extremt detaljerad terräng. Vid sprint skiljer sig kartorna också från de andra, då de har symboler för till exempel häckar, statyer och olika typer av markläggning, detta för att öka läsbarheten i högt tempo. Höjdskillnaden mellan höjdkurvorna, ekvidistansen, på en orienteringskarta är oftast 5 meter men kan i områden med mindre höjdskillnader vara lägre.
Kompass
Kompassen är mycket viktig för att man skall kunna hålla en riktning, speciellt i tätbevuxen skog, på natten eller i områden utan många detaljer. På svårare banor finns få tydliga punkter som vägar och hus, då använder man kompassen för att kunna ta ut en riktning. Vanligtvis använder man en orienteringskompass, som är lätt att hålla i handen. Det finns olika sorters kompasser för om man orienterar på det södra eller det norra halvklotet.
Stämplingssystem Vid kontrollerna sitter en elektronisk enhet som skickar information till en löparbricka, som varje orienterare har med sig. Löparbricka sitter oftast på ett finger eller på handleden. När man kommer till en kontroll "stämplar" man i den elektroniska enheten, och då sparas en tid i brickan. När löparen kommer i mål överförs informationen från orienterarens bricka till en dator, som sedan kontrollerar att alla kontroller är besökta i rätt ordning. Efter tävlingen sammanställer datorn alla löpares tider, och skapar automatiskt en resultatlista. I Sverige och i många europeiska länder används oftast det tyska elektroniska stämplingssystemet Sportident. I bl.a. Finland och Norge används det norska stämplingssystemet Emit.
Tidigare använde man sk. startkort för att bevisa att man varit vid alla kontroller. Startkortet bestod av en tabell med numrerade rutor, en ruta för varje kontroll i nummerordning. Stämplingen bestod av en plastklämma med nålar på, en sk. stiftklämma. Nålarna satt i olika unika mönster, för att bevisa att man besökt alla kontroller. Problemet med startkorten var att rättningen tog lång tid, eftersom varje startkort behövde kontrolleras manuellt. De elektroniska systemen kom på 1990-talet och var lättare för arrangörer, eftersom resultatlistorna skapades automatiskt, men också för att de elektroniska systemen är mer säkra från fusk.
Kläder och skor
Orienterare har på sig speciella orienteringskläder. Enligt de svenska tävlingsreglerna måste man ha "heltäckande klädsel" under tävlingar, vilket betyder att man måste ha kläder på hela kroppen, utom huvudet och armarna (dock ska axlarna vara täckta). Man har heltäckande klädsel för att undvika skador och spridning av sjukdomar. Det finns undantag från denna regel på vissa orienteringstävlingar som går i park- eller stadsmiljö, då tillåts linne och shorts. Orienteringsklubbar köper ofta in specialdesignade klubbkläder som medlemmarna i klubben kan ha på sig, där namn och sponsorer finns.
Skorna som orienterare använder är också specialgjorda. Man får använda vilka skor man vill men orienteringsskor är vanligast. Orienteringsskorna är väldigt lätta, och är inte så uppbyggda som löparskor. Orienteringsskor har inte heller dämpning. Det skorna har är antingen gummi-dubbar eller metall-dobbar. Detta gör så att man får bättre fäste då det kan vara halt i skogen.
Övriga hjälpmedel Ofta används en "definition" eller "anvisning" för att veta exakt var på kontrollpunkten kontrollen sitter. Man har en definitionshållare på armen, och på varje tävling får man då en papperslapp med en tabell där alla kontrollpunkter beskrivs. Man ser exempelvis om kontrollen sitter på höger eller vänster sida om en sten, ovanför eller nedanför en brant eller på vilken sida om en bäck. På definitionen ser man också kontrollnumret (kodsiffran) varje stämplingsenhet har, så att man vet att man har kommit till rätt kontroll.
Vid nattorientering används vanligen pannlampor.
Många orienterare har idag GPS-klockor för att efter loppet kunna se var man har sprungit, se GPS och vägvalsanalys.
Orienteringstävlingar Det finns olika typer av orientering vilka i huvudsak skiljer sig genom: Sättet utövaren förflyttar sig mellan kontrollerna, till exempel till fots, per skidor, cykel eller bil Upplägget av banan, tex. hur tätt kontrollerna sitter, hur många kontroller som finns Terrängen orienteringen sker i, till exempel skog, park, stad Längden på banan När på dygnet orienteringen sker, dag eller natt. Vid orientering i mörker används pannlampa.
Den vanligaste formen av orientering är orienteringslöpning (akronym: OL), där utövaren förflyttar sig mellan kontrollerna till fots.
Distanser miniatyr|Tre orienterare under en stafett i Sörmland 2020.
Tävlingar i orienteringslöpning avgörs på följande distanser: Sprint Medeldistans (tidigare kortdistans) Långdistans (tidigare klassisk distans) Ultralång distans (tidigare långdistans) Stafett/Budkavle Inomhusorientering
Klasser Orienteringen har en väl utbyggd klassindelning så att man i regel tävlar mot deltagare i ungefär samma ålder. Från 10 och upp till 20 år är det tvåårsklasser. Senior är man mellan 21 och 34 år. Från 35 års ålder gäller femårsklasser (i vissa fall tioårsklasser). Det förekommer deltagare i 95-årsklassen i större tävlingar. Man delar också upp herrar och damer i "H" (herrar) "D" (damer). Man kan även anmäla sig på plats i öppna klasser ("öppen motion").
Man får tävla i andra tävlingsklasser än de man tillhör men vissa regler gäller då. I ungdomsklasserna får man inte tävla i klass under sin ålder, men över. I de äldre klasserna får man tvärt om inte tävla i de klasserna över utan bara under. Dessa regler finns för att göra tävlingarna mer rättvisa, exempelvis för att en 16-åring inte ska kunna springa en 10-årings-bana.
På tävlingar finns också ofta en öppen klass för dem som inte har anmält sig innan. De öppna klasserna betecknas oftast med Ö (öppen klass) eller ÖM (öppen motion). Här finns siffror som betecknar klassen oftast 1-12. I öppna klasser finns inga åldersgränser.
I stafetter förekommer, speciellt för de äldre deltagarna, en klassindelning där summan av de tävlande lagmedlemmarnas ålder maximalt får uppgå till klassens namn, t.ex. 180. På de större stafetterna som 10-mila och Jukola finns det oftast bara några få klasser, då springer alla herrar eller damer samma klass. På 25-manna (och liknande tävlingar) finns det bara en klass men som innefattar båda könen och alla åldrar, men vissa sträckor tillåts bara springas av ett kön eller vissa åldrar.
Exempel på klasser är: D16, deltagaren är dam och är max 16 år. H45, deltagaren är herr och är minst 45 år. H10, deltagaren är herr och är max 10 år. ÖM8, öppen bana, svart svårighetsgrad . D180, dam-stafett, deltagarnas sammanlagda ålder är 180 år. H14K(H14 Kort), deltagaren är herr och är max 14 år. Kort innebär att klassens svårighetsgrad är lägre än i den ordinarie klassen.
Stafetter Stafetter är en lagtävling vanligen med en masstart. För att orienterarna inte ska kunna följa varanda finns flera varianter av banan. Huvudprincipen som kallas gaffling är att varje lag måste springa varje sträcka mellan varje par av två kontroller, men inte nödvändigtvis i samma ordning.
Stora tävlingar
Den mest kända och största tävlingen är O-Ringen, som tidigare kallades "5-dagars", en internationell tävling som traditionellt avgjordes under fem dagar med lika många etapper. Numera pågår tävlingen ofta i sex dagar, med en vilodag efter två eller tre av tävlingsdagarna.
Några stora stafetter är Tiomila-kavlen och 25-manna i Sverige, samt Jukolakavlen i Finland. 10-mila och Jukola löps med 10 respektive 7 sträckor på under natt och gryning under vår eller tidig sommar, och 25-manna löps på dagen med 25 sträckor (5 av sträckorna parallella) och arrangeras på hösten.
För eliten är Swedish League och SM i orientering de större tävlingarna under året. Swedish League är en serie med 7 deltävlingar under tre helger på våren, sista deltävlingen är en jaktstart utifrån resultat på de andra deltävlingarna. SM arrangeras i natt, sprint, sprintstafett, ultralång, långdistans, medeldistans och stafett. För sprint, sprintstafett, långdistans och medeldistans finns kvaltävlingar. Natt, sprint och sprintstafett arrangeras vanligtvis på våren, ultralång på sommaren och långdistans, medeldistans och stafett arrangeras på hösten.
Världsmästerskapen i orientering och världscupen i orientering arrangeras årligen, och Europamästerskapen i orientering arrangeras vartannat år. Världsmästerskapen arrangerades från premiären 1966 till 1978 endast år med jämna årtal och därefter fram till 2003 endast år med udda årtal.
Andra typer av orientering Det är ganska vanligt att kombinera orientering med andra sporter, till exempel bilorientering, offroadorientering, skidorientering, orienteringsskytte, mountainbikeorientering, multisport och Rävjakt. Det finns även olika träningsformer och tävlingsformer av orienteringslöpning, såsom punktorientering, stjärnorientering, frågeorientering, linjeorientering och poängorientering.
Precisionsorientering Precisionsorientering (Pre-O) var från början till för rörelsehindrade men utövas idag också av många andra. Man förflyttar sig bara på stigar och vägar som är framkomliga för såväl rullstol som barnvagn. Det gäller att som namnet antyder precisera rätt kontroll.
Poängorientering Poängorientering innebär att alla kontroller är utritade för på varje karta, men utan färdiga banor. Löparen måste istället välja egen rutt till de kontroller som är möjligt att ta under en given tidsbegränsning. Varje kontroll har en poäng som är given från start, beroende av svårighetsgrad och avstånd. Ju längre bort kontrollen ligger från start, desto högre poäng och svårighetsgrad brukar den ha. Att överskrida tidsgränsen brukar leda till dryga poängavdrag. En tävling i Poängorientering går att dela in i klasser där de lättare klasserna får en kortare tidsgräns.
Punktorientering