Älvsborgs regemente (I 15/Fo 34) var ett infanteriförband inom svenska armén som verkade i olika former åren 1624–1998. Förbandsledningen var förlagd i Borås garnison i Borås.Braunstein (2003), s. 69–72Kjellander (2003), s. 336–337Holmberg (1993), s. 12
Historia
Bildandet Som en del av den stora reformation av Sveriges krigsmakt Gustav II Adolf genomförde sattes de svenska landskapsregementena upp 1624. Älvsborgs regemente sattes upp i Västergötland med bas i Sjuhäradsbygden. Under hela regementets 374-åriga historia var Älvsborgs regemente ett infanteriregemente och under korta perioder utbildade regementet även pansarinfanteri. Redan innan regementet sattes upp fanns det förband från Västergötland och Dalsland. Dessa var organiserade i fänikor. När man sedan satte upp Älvsborgs regemente 1624 utgjorde dessa fänikor stommen i regementet.
I 1634 års regeringsform fastställdes den svenska regementetsindelningen, där det angavs att armén skulle bestå av 28 regementen till häst och fot, med fördelningen av åtta till häst och 20 till fot. De indelta och roterande regementena namngavs efter län eller landskap, medan de värvade regementena uppkallades efter sin chef. Regeringsformen angav Älvsborgs regemente som det elfte i ordningen. Dock blev det ett nummer som aldrig användes, annat än för att ange regementets plats, enligt den då gällande rangordning.Björkenstam (1994), s. 10-11
År 1680 när Karl XI organiserade indelningsverket bestämdes det att regementet skulle bestå av åtta kompanier som skulle rekryteras från de sju häradena Mark, Bollebygd, Kind, Redväg, Ås, Gäsene och Veden (därav namnet Sjuhäradsbygden). Det åttonde kompaniet rekryterades främst från Askims och Örgrytes härader i dagens Göteborg.
Regementet deltog i så gott som samtliga svenska krig i antingen fältarmén eller som besättning i svenska fästningar både inom Sverige och i andra delar av riket (se kampanjer). Efter slaget vid Gadebusch marscherade den svenska hären, vilken bland annat bestod av Älvsborgs regemente västerut. Efter Gadebusch började förplägnaden och ammunitionen sina och den 6 maj 1713 tvingades Magnus Stenbock och sin kvarvarande armé kapitulera vid Tönnigen i norra Tyskland, något som kom att kallas för Stenbocks kapitulation vid Tönnigen. Kapitulationen resulterade i att hela Älvsborgs regemente hamnade i dansk fångenskap. Året därpå, 1714, återuppsattes regementet i Sverige. Det nyuppsatta regementet, under överste Carl Otto Lagercrantz ledning, var med om att stävja Dalupproret 1743.
Rangordningen Den rangordning som hade fastställts i 1634 års regeringsform började halta och skapa luckor efter freden i Fredrikshamn den 17 september 1809, då Finland tillföll Ryssland och de svenska regementen i Finland upplöstes. Därmed fanns det ett behov av att skapa ett nytt system. Under kronprins Karl Johans tid infördes 1816 ett nytt numreringssystem, där de svenska regementena genom en generalorder den 26 mars 1816 tillfördes ett officiellt ordningsnummer, till exempel № 15 Älvsborgs regemente.von Konow (1987), s. 19 Till grund för numreringen låg inte bara ett regementes status, utan också de svenska landskapens inbördes ordning, samt att Svealand, Götaland och Norrland skulle varvas. De lägsta ordningsnumren tilldelades "liv- och hus- trupperna". Dessa nummer hade dock ingenting med rangordningen att göra, vilket bland annat framgår av gamla förteckningar där infanteri- och kavalleriförband är blandade just med hänsyn till rang och värdighet.Björkenstam (1994), s. 10-11
Ordningsnumret I samband med 1914 års härordning justerades 1914 samtliga ordningsnummer inom armén. För till exempel Älvsborgs regemente innebar det att regementet blev tilldelad beteckningen I 15. Justeringen av beteckningen gjordes för att särskilja regementen och kårer mellan truppslagen. Det med bakgrund till att namn och nummer som till exempel № 3 Livregementets grenadjärkår och № 3 Livregementets husarkår kunde förefalla egendomliga för den som inte kände till att förbanden ifråga tillhörde skilda truppslag.von Konow (1987), s. 18
1925 års försvarsbeslut Regementet klarade sig från avvecklingen genom försvarsbeslutet 1925, men regementet kom, i likhet med övriga infanteriregementet, att reduceras med en bataljon och kom att från den 1 januari 1928 bestå av två infanteribataljoner. År 1949 omorganiserades regementet med brigad till pansarinfanteri och satte tillsammans med Skaraborgs regemente (P 4) upp pansarbrigaden PB 5. År 1969 överfördes Älvsborgsbrigaden till infanteriet och fick där beteckningen IB 45.
OLLI-reformen I samband med OLLI-reformen, vilken genomfördes inom försvaret åren 1973–1975, sammanslogs Älvsborgs regemente med Älvsborgs försvarsområde (Fo 34). Och från den 1 juli 1975 bildade försvarsområdesregementet I 15/Fo 34. Detta medförde att Älvsborgs regemente blev ett A-förband (försvarsområdesregemente). Inom Älvsborgs försvarsområde var Älvsborgs regemente ensamt förband. Inom ett försvarsområde tillfördes A-förbanden det samlade mobiliserings- och materialansvaret, och B-förband svarade endast som ett utbildningsförband.
1974 års regeringsform I samband med att 1974 års regeringsform trädde i kraft den 1 januari 1975, ändrades namnet från Kungliga Älvsborgs regemente till enbart Älvsborgs regemente. Samtidigt fråntogs Konungen den formella rollen som högste befälhavare för krigsmakten, vilket även kom att gälla rollen som förbandschef över gardesförbanden. Från den 1 januari 1975 kvartsod monarken enbart som hederschef över gardesförbanden.
Försvarsbesluten Genom försvarsutredning 88 stod det klart att fyra brigadproducerande regementen skulle avvecklas. Bakgrunden var att de ekonomiska problem som uppkommit inom försvaret under 1970-talet och 1980-talet, kvarstod och rätades ej ut i samband med försvarsbeslutet 1987. Därav begärde Regeringen Carlsson I en ny utredning från överbefälhavaren Bengt Gustafsson, Försvarsutredning 88 (FU 88), om arméns utveckling. Utredning ledde till att Riksdagen i december 1989 beslutade om att armén från den 1 juli 1992 skulle bestå av 18 brigader (en minskning med 11 brigader). I valet av vilka brigadproducerande regementen som skulle avvecklas ställdes hela tio regementen mot varandra. Värmlands regemente (I 2/Fo 52) i Karlstad, Livregementets grenadjärer (I 3/Fo 51) i Örebro, Livgrenadjärregementet (I 4/Fo 41) i Linköping, Kronobergs regemente (I 11/Fo 16/18) i Växjö, Norra Smålands regemente (I 12/Fo 17) i Eksjö, Hälsinge regemente (I 14/Fo 21) i Gävle, Älvsborgs regemente (I 15/Fo 34) i Borås, Hallands regemente (I 16/Fo3l) i Halmstad, Bohusläns regemente (I 17) i Uddevalla och Norra skånska regementet (P 6/Fo 14) i Kristianstad.
I den första samlade bedömningen ansågs Livgrenadjärregementet (I 4/Fo 41), Kronobergs regemente (I 11/Fo 16/18) och Älvsborgs regemente (I 15/Fo 34) ha de bästa förutsättningar för att utbilda två brigader samt att utbilda mekaniserade brigader. Men där Livgrenadjärregementet och Norra Smålands regemente ansågs ha de bästa övningsmöjligheter med andra truppslag, genom de garnisonsfördelar respektive regemente hade genom att andra förband inom garnisonsorten.
I den process som följde ställdes regementen inom militärområdena mot varandra. Inom Västra militärområdet ställdes Älvsborgs regemente (I 15/Fo 34) och Hallands regemente (I 16/Fo 31) mot Bohusläns regemente (I 17). Älvsborgs regemente ansågs ur beredskapssynpunkt lämpligt lokaliserat med hänsyn till närheten till Landvetter och Göteborg, men även det centrala läget i Västsverige sett ur värnpliktsresesynpunkt. Hallands regemente ansågs ha goda möjligheter att utbilda en infanteribrigad för denna del av landet. Till fördel för Älvsborgs regemente (I 15/Fo 34) och Hallands regemente (I 16/Fo 31) var även att de båda var försvarsområdesregementen. Medan det territoriella ansvaret för Göteborgs och Bohus försvarsområde upprätthölls av Västkustens marinkommando. Regeringen förslog därmed att Bohusläns regemente (I 17) skulle avvecklas. Kvar i Uddevalla skulle en försvarsområdesgrupp organiseras. Avvecklingen av grundutbildningen i Uddevalla skulle vara helt genomförd den 30 juni 1992.
Inför försvarsbeslutet 1992 föreslog regeringen att krigsorganisationen skulle spegla fredsorganisationen. Därmed föreslog att brigaden vid regementet skulle avskiljas från regementet, och bilda ett självständigt kaderorganiserat krigsförband inom Södra militärområdet (Milo S). Den nya organisationen trädde i kraft den 1 juli 1994, där regementet bland annat kom att omfatta en försvarsområdesstab, depåverksamhet, skjutfältsdetalj och hemvärns- och frivilligsdetalj.
Regementets nedläggning Inför försvarsbeslutet 1996 föreslog Försvarsmakten att omlokalisera Livregementets husarer till Borås. För att där bilda en större armégarnison bestående av Älvsborgs regemente, Älvsborgsbrigaden och Livregementets husarer. Regeringen ansåg dock att Livregementets husarer skulle kvarstå i Karlsborg. Vidare hade Försvarsmakten föreslagit att även avveckla Göta luftvärnskår i Halmstad. Men även där ansåg regeringen att Göta luftvärnskår skulle kvarstå. Istället förslog regeringen att Älvsborgsbrigaden och Älvsborgs regemente skulle avvecklas. Detta då garnisonen i Borås ansågs ha begränsade utvecklingsmöjligheterna beträffande produktion av mekaniserade förband. Att avveckla garnisonen i Borås, skulle samtidigt ge möjligheten att sänka kostnaderna genom att bibehålla garnisonen i Halmstad.
Avvecklingen av Älvsborgs regemente samt Älvsborgsbrigaden gjordes i två etapper. Den första etappen var att grundutbildningen vid Älvsborgsbrigaden (IB 15) av värnpliktiga upphörde den 31 december 1997, den andra var när regementet med försvarsområdesstab avvecklades den 30 juni 1998. Från den 1 januari 1998 kom Älvsborgs försvarsområde (Fo 34) att integreras i Västra Götalands försvarsområde (Fo 32). Som stöd till hemvärn och frivilligverksamheten inom före detta Älvsborgs försvarsområde bildades försvarsområdesgruppen Älvsborgsgruppen. Regementets siste chef blev Öv 1. Matts Liljegren.
Ingående enheter