miniatyr|Ekers socken i Närke på en karta över Örebro härad. Socken (uttal på standardsvenska [ˈsʊ̌kːɛn] eller [ˈsɔ̌kːɛn], kognater på danska sogn, bokmål sogn eller sokn, nynorska sokn) är en administrativ enhet som bildades i Norden vid kristendomens införande som det område där de boende försörjde och tillhörde en församling med dess präst, kyrka, prästgård och kyrkogård "område vars invånare sökte sig till samma kyrka och bildade en församling" . Socknar var territoriella enheter som enbart fanns på landsbygden då städernas församlingar fungerade utan socken "landsbygsområde" . Socknarna styrdes av en menighet, i Sverige och Finland benämnd sockenstämma, där prästen som var ordförande och de i socknen som betalade grundskatt ingick.
De borgerliga ärendena som hanterats inom socknen/sockenstämman kom under mitten av 1800-talet att brytas ut till särskilda administrativa enheter, i Norge kallade herredskommune/landskommune efter 1837 års formannskapslagar, , i Sverige kallade landskommuner efter 1862 års förordning, i Finland kallade kommuner från 1865, i Danmark kallade sognekommun/landskommun efter 1867 ås landskommunlag. I Finland och Sverige avvecklades samtidigt begreppet socken för frågor som hör ihop med kyrkans administrativa områden, som i stället enbart kallades församling, medan i Norge (kyrk-)sokn begreppet behållits för den kyrkliga enheten och i Danmark (Folkekirkens) sogn.
På 1500-talet infördes även socknen i Sverige (med Finland) som enhet för fastighetsredovisningen (jordebokssocken, senare jordregistersocken). Kyrksocknen och jordebokssocknen hade i princip samma yta, men eftersom de hade olika funktion kom de ibland att uppvisa olikheter, men de harmoniserades i Sverige från 1882 fram till 1950-talet. I Finland avskaffades jordebok genom lag 1953, medan jordregistersocken i Sverige fortsatte att användas fram till dess att fastighetsdatareformen genomfördes åren 1976–1995.
Socknar har för områden på landsbygden, även efter kommunreformerna på 1860-talet, fortsatt utgöra grunden för senare lokal kyrklig och politisk indelning
Etymologi Ordet sokn fanns i de germanska språken före kristendomens införande. Det är ett substantiv som avletts från verbet ”söka” och som ursprungligen betydde ”sökande”. Traditionellt har man översatt ordet med "folk som söker sig till samma kyrka", men den direkta kopplingen är osäker. Ordet fanns även i fornengelskan och betecknade där ett territoriellt, privat rättsdistrikt, och det är möjligt att sokn i betydelsen kyrklig församling kommit till de nordiska länderna från Danelagen genom engelska kyrkomän.
"Socken" används huvudsakligen om förhållandena i nordiska länderna. Enstaka forskare har dock använt ordet "socken" även om tidiga kristna församlingar i andra europeiska länder. Socknarna i Norden Kyrksocknarnas uppkomst Ett tänkbart förlopp för uppkomsten av kyrksocknar i Norden har skisserats av språkvetaren Stefan Brink. I det äldsta missionsskedet, som pågick under 900- och 1000-talen, byggde stormän i södra såväl som norra Skandinavien, och på Island gårdskyrkor på privat initiativ på sina gårdar. Troligen åtföljdes detta inte av någon egentlig kyrklig indelning. Mot slutet av 1000-talet och under 1100-talet utövades därefter en mer aktiv kyrklig ledning, vilket bland annat yttrade sig i upprättandet av stift. Under denna period byggde kungar "maktkyrkor" på strategiskt viktiga kronogods i Tröndelag i Norge liksom antagligen i delar av Sverige (exempelvis Östergötlands, Hälsinglands och Gotlands kungsgårdar). Först därefter skedde en verklig sockenbildning, som till stor del var kopplad till att kyrkan genom stiften införde tiondeinstitutionen i församlingarna. Sockenbildningen skedde alltså först när bygden redan var kristen. Den kan därför sägas markera missionstidens definitiva slut och bygdens inlemmande i en europeisk kristen kultur i både andligt och världsligt avseende.
Kring de centralt belägna sockenkyrkorna förlades kyrkogårdar som var gemensamma för bygden, och gårdarnas egna begravningsplatser övergavs. Exempelvis övergavs Skelettåkern i Ångermanland på 1200-talet, som sannolikt låg kring en gårdskyrka där kristet gravskick hade tillämpats sedan kring år 1000. sidan 72.
Danmark Sockenbildningen i Danmark tycks ha skett under en relativt kort tidsperiod. Redan Adam av Bremen, som var verksam på 1000-talet, uppger att Danmark var indelat i ett mycket stort antal socknar. Av kyrkolagarna för Själland och Skåne från omkring 1170 framgår att det då fanns en fullt utvecklad sockeninstitution. Med några få undantag utgjorde kyrksocknar samtidigt också självständiga sockenkommuner, fram till kommunreformen 1970, även om några kommuner bestod av två eller tre församlingar. Än i dag följer landsbygdens kommungränser och skoldistrikt de gamla sockengränserna.
Finland I Finland tycks socknarna ha bildats utifrån förkristna pitäjä eller stamsocknar, ett slags skattedistrikt som även låg till grund för tingslagen. En central roll i pitäjä spelade antagligen den gemensamma offerplatsen, hiisi. I det medeltida Finland fanns två slag av församlingar, kyrksocknar och kapell. Kyrksocknen var en självständig församling med egen kyrkoherde och i större församlingar också en kapellan. Kapellet var en osjälvständig enhet under kyrksocknen med ett eget område och kyrkobyggnad, men saknade präst. Därtill fanns sjöfararkapell, gårdskapell och slottskapell, som saknade egentlig församling. De första församlingarna i Finland tillkom genom lokala initiativ. Först då Åbo stift och dess förvaltning hade stabiliserats skapades ett i hela landet täckande system av kyrksocknar. För den första tidens församlingar finns två olika teorier. Johan Reinhold Aspelin ansåg, att de äldsta församlingarna var stora och grundade sig på de hedniska stamsocknarna. Senare delades dessa i de egentliga kyrksocknarna. Juhani Rinne däremot menade, att de första församlingarna var mycket små och förenades senare till de kyrksocknar vi känner från hög- och senmedeltid. Aspelins tankegång har omfattats av de flesta forskare, men nyare tiders arkeologiska fynd har väckt intresse för Rinnes teori (t.ex. Ravattula kyrka, Korois biskopskyrka). Stora kyrksocknar delades, så att man grundade kapell i avlägsna delar, och om befolkningsökningen var stor kunde de bli självständiga kyrksocknar. Alla kapell blev inte bestående och en del kyrksocknar grundades utan att ha börjat som kapell. Tidsmässigt skedde organisationen av församlingar, så att Egentliga Finland ordnades under biskop Tomas tid på 1220- och 1230-talet. I Tavastland skedde uppdelningen kring 1200-talets mitt. I övriga Finland genomfördes sockenindelningen före 1200-talets slut eller möjligen redan vid 1200-talets mitt. I Tavastland, Övre Satakunta och Österbotten grundades de äldsta föramlingarna samtidigt som kyrksocknarna inrättades. Åtminstone i Egentliga Finland, på Åland och eventuellt i andra kusttrakter har de äldsta församlingarna tillkommit före kyrksocknen.Palola, A.-P: Yleiskatsaus Suomen keskiaikaisten seurakuntien perustamisajankohdista (Översikt över grundläggandet av de medeltida församlingarna i Finland), Faravid 18-19 (1994/1995), s. 70-74
Norge miniatyr|Haltdalens stavkyrka i Tröndelag dateras till 1170. Norges kristnade organiserades i hög grad upp av en stark kungamakt. Kungarna fick stort inflytande på den kyrkliga organisationens uppbyggnad. Olav Tryggvason (ca 968–1000) byggde kyrkor i kustlandet, medan Olav Haraldsson (995–1030) såg till att en huvudkyrka byggdes i varje fylke och sörjde för prästernas underhåll. Efterhand tillkom församlingskyrkor inom fylkenas underavdelningar. Det förekom också att stormän på sina gårdar uppförde egna ”bekvämlighetskyrkor”. På detta sätt fick Norge ett system av offentliga och privata kyrkor med olika rang, fastställd i lagarna. Förebilden till detta system kan ha funnits i England, som missionsarbetet till stor del utgick ifrån. Där fanns redan en organisation med kyrkor av olika rang, från katedralkyrkor till vanliga sockenkyrkor och privatkapell.
Med 1837 års formannskapslagarna bildades separata herradskommune (landskommun) för de borgerliga frågorna utifrån soknstrukturen, medan begreppet sokn behölls som namn för de bestående primära enheterna inom Norska kyrkan, det vill säga församlingen. Sokn i Store norske leksikon. (Fri licens.)
Sverige miniatyr|Akebäcks kyrka på Gotland började uppföras i slutet av 1100-talet. Den var följaktligen under danskt herravälde under större delen av sin tid, fram till freden i Brömsebro. Huruvida även de svenska kyrksocknarna har sitt ursprung i en förkristen indelning har diskuterats av ett stort antal forskare. Dessa diskussioner har sammanfattats av bland andra Stefan Brink och John Kraft. Båda drar slutsatsen att sockenbildningen gått till på olika sätt i olika landskap, men att det generellt sett inte går att hävda att socknarna skulle ha förkristet ursprung.
Stefan Brink menar att sockenbildningen i Götaland skedde genom att bönder knöts till ett redan befintligt bestånd av kyrkor för att bilda bärkraftiga enheter. Socknarna bestod av en grupp av människor, utan hänsyn till någon äldre territoriell indelning. Ölands och Gotlands socknar tillkom troligen under 1100-talet, medan sockenbildningen i Östergötland och Västergötland tycks ha ägt rum under perioden 1150–1250. I Svealand kan förhållandena ha varit likartade, men kyrkan torde också i viss utsträckning ha anpassat sig till den ledungsindelning som redan fanns genom att indela socknarna i kontrakt som följde den gamla ledungsindelningen. I Svealands centrala delar verkar sockenbildningen ha börjat under 1100-talet och slutförts under 1200-talet. De äldsta norrländska socknarna, upp till Umeå och Bygdeå, finns förtecknade i 1314 års Sexårsgärd. De tillkom antagligen under perioden 1150-1300, utifrån geografiskt sammanhållna bygder som älvdalarna, och sockenkyrkorna förlades nära kungsgårdar, gravplatser och offerplatser.
John Kraft har lagt större betoning vid sockenindelningens samband med det förkristna ledungssystemets indelning i hundare och skeppslag, senare härad. Han har landskap för landskap redovisat hur detta samband skulle kunnat se ut. Det är emellertid inte självklart på vilket sätt ett sådant samband skulle ha sett ut, eftersom både hundare och skeppslag var en mer vittomfattande indelning än vad socknarna blev.
I Sverige fick socknen och dess invånare en självständighet av ett slag som var okänd i den kanoniska rätten. I landskapslagarnas kyrkobalkar är prästen och sockenborna två parter med ömsesidiga rättigheter och skyldigheter. Se exempelvis Västgötalagen.Äldre västgötalagen på nysvenska (Okänd översättare till moderniserad svenska. Baserad på handskrift från cirka 1280, författad cirka 1220.)
Det innebar att socknen tidigt fick funktioner som grundades i ett gemensamt ansvarstagande för församlingens väl och ve på flera olika sätt. På Gotland dömde till exempel sockenmännen själva i vissa mål. Det utvecklades tidigt sockenstämmor. Kyrksocknarnas organisering av ett gemensamt ansvarstagande i bygden kan därmed sägas vara ursprunget till den civila lokalförvaltningen i Sverige, den som numera utövas inom ramen för kommunerna.
Samtliga svenska socknar var sedan 1682 i sin tur administrativt uppdelade i rotar. Bönderna i en rote hade gemensamt ansvar för olika uppgifter, exempelvis rotering (vid soldatrote, båtsmansrote eller ryttarrote), fattigvård (vid fattigrote), årliga husförhör (vid husförsrote), med mera.
Kyrksockenindelningens fortsatta utveckling i Sverige I södra och mellersta Sverige fastlades kyrksockenindelningen tidigt och genomgick inte några genomgripande förändringar förrän mot slutet av 1900-talet. I skogsbygderna tillkom dock här och var kapell, vilka så småningom kunde avskiljas till egna församlingar och betraktas som socknar. I särskilt stor omfattning skedde detta i Norrland och Finland.