Caesar och Gaius Julius Caesar omdirigerar hit. För fler betydelser, se Caesar (olika betydelser) respektive Gaius Julius Caesar (olika betydelser) och Julius Caesar (olika betydelser)
Gaius Julius Caesar (), i dag mer känd enbart under sitt gentilicium och cognomen Julius Caesar, född 12 juli 100 f.Kr. i stadsdelen Subura i Rom, död 15 mars 44 f.Kr. i Rom, var en romersk militär, statsman och skriftställare som kom att spela en betydande roll då den romerska republiken omformades till det romerska kejsardömet.
Hans cognomen har givit upphov till ordet kejsare och dess motsvarighet på många språk (såsom Kaiser och tsar), och hans gentilicium återfinns också i benämningen på månaden juli.
Julius Caesars politiska karriär började år 69 f.Kr., då han var kvestor. Han krönte sin ämbetsmannabana som en av de två konsulerna för år 59, men han hade dessförinnan ingått utomkonstitutionellt samarbete med Pompejus och Crassus i det första triumviratet (år 60). De följande åren, i egenskap av prokonsul för de två galliska provinserna och Illyricum, utökade han provinsen Gallia Transalpinas territorium genom omfattande erövringar. I Rom fruktade man Caesars växande militära styrka. Då senaten år 49 beordrade honom att lägga ned sin promagistratur och infinna sig i Rom vägrade han.
Han korsade gränsfloden Rubicon med legio XIII och tog makten i Rom, först som diktator på 10 år och senare diktator på livstid. En maktkamp mellan Caesar och de som ville bevara republiken, inledningsvis anförda av den tidigare samarbetspartnern Pompejus, bröt ut. Pompejus besegrades år 48. Därefter besegrades de övriga motståndarna en efter en. Viktigt för den kommande utvecklingen var att han i sitt testamente adopterade släktingen Gaius Octavius, som därmed fick namnet Octavianus; han är bättre känd som Augustus, Roms första kejsare. År 44, på den dag som i den romerska kalendern hette Idus Martiae (den 15 mars), mördades Caesar under ett senatssammanträde i Pompejus curia som var belägen i anslutning till Pompejus teater i Rom. Han fick motta 23 dolkstick av de sammansvurna, bland vilka hans förtrogne Marcus Junius Brutus befann sig.
Tillsammans med Kleopatra fick Caesar sonen Caesarion Ptolemaios. Namnet Caesarion fick pojken efter sin far, och namnet Ptolemaios från Kleopatras släkt. Namnet Ptolemaios kommer från grekiskan och betyder ungefär "aggressiv" eller "krigslik" och kom från Kleopatras ätt som härskat i Egypten sedan 300-talet f.Kr. Den ptolemaiska ätten härstammade från Alexander den Stores general Ptolemaios.
Caesars namn skrevs under antiken som GAIVS IVLIVS CAESAR: Gemener saknades i det antika latinska alfabetet; tecknet V användes både för u-ljudet och v-ljudet, medan I kunde beteckna vokaliskt i-ljud och konsonantiskt j-ljud. Namnet uttalas på antikt latin ['ga:jus 'ju:lius 'kajsar], medan ordet caesar på nylatin uttalas ['se:sar]. Romarna använde förkortningar för alla förnamn, praenomina. C står för Gaius och Cn för Gnaeus, vilket beror på att förkortningen kom i bruk innan bokstaven G infördes; ursprungligen användes C både för tonlöst k-ljud och tonande g-ljud.
Tiden fram till makten Julius Caesar, son till Gaius Julius Caesar och Aurelia Cotta, föddes i den gamla gens Julia, julianska ätten. Hans fasters make var fältherren Marius som sju gånger satt som romersk konsul, trots sin plebejiska bakgrund.
Caesar skall som ung varit "reslig till växten och ljuslagd. Hans lemmar var välformade, ansiktet ganska fylligt, ögonen mörka och livliga".Suetonius, Caesar Plutarchos bekräftar detta när han skriver att Caesar hade spenslig kroppsbyggnad och blek hy. Vad antikens romare ansåg vara reslig vet vi dock ej. Caesar hade en mycket säregen klädstil. Han bar en okonventionell tunika med långa ärmar och fransar runt handlederna och gördeln löst hängande runt midjan. Sulla skall ha kommenterat Caesars klädstil inför övriga senatorer och uppmanat dem att "ta sig i akt för den illa gördlade gossen".
85 f.Kr. gifte sig Caesar med sin första fru Cornelia (eller möjligen andra fru om man som Plutarchos räknar med Cossutia), dotter till Cinna. Någon gång mellan 83 f.Kr. och 76 f.Kr. fick paret en dotter; Julia, Caesars enda legitima biologiska barn, och senare hustru till Pompejus.
Mellan 91 f.Kr. och 86 f.Kr. var det praktiskt taget ständigt inbördeskrig mellan Marius och Sulla. Kriget slutade med att Sulla år 82 f.Kr. intog Rom och utsågs till diktator på livstid. Efter Sullas seger befann sig Caesar i knipa då han var gift med Cornelia, dotter till Marius vän Cinna. Sulla ville att de skulle skilja sig men Caesar vägrade. Sulla benådade till slut Caesar men Caesar ansåg det ändå säkrast att fly. Han reste därför år 81 f.Kr. med prokonsuln Minucius Thermus till Mindre Asien där Mytilene gjort uppror mot den romerska överhögheten. Caesar reste då till Nikomedes, kungen av Bithynien, som diplomat. Caesar dröjde kvar vid Nikomedes hov, vilket gjorde att rykten om ett sexuellt förhållande mellan Caesar och Nikomedes uppstod, ett rykte som följde honom livet ut.Goldsworthy, Adrian, Caesar — en biografi. Historiska Media 2007.
När Sulla dog 78 f.Kr. återvände Caesar till Rom. De första åren efter Sullas död uträttade han inte mycket, det enda varaktiga han gjorde var att skuldsätta sig genom att anordna stora fester. Han försökte sig på advokat- och åklagaryrket och väckte åtal mot flera av Sullas gamla anhängare. Caesar begav sig därefter till Rhodos 75 f.Kr. för att få undervisning i retorik och filosofi av Apollonios Molon, som bland annat hade undervisat Cicero. Han tillfångatogs av pirater på Egeiska havet. Piraterna krävde 20 talenter för hans frisläppande, vilket enligt sägnen Caesar skall ha tyckt vara en för låg summa och utlovade att skaffa fram 50 talenter. Efter 38 dagar släpptes han fri efter att ha betalat den sistnämnda summan. Efter frisläppandet rekryterade han egna trupper bland lokalbefolkningen och sökte upp, tillfångatog och korsfäste sjörövarna. För att bespara piraterna en alltför plågsam död skall han ha låtit skära upp strupen på dem innan de korsfästes.
Därefter fick han höra att Mithridates än en gång var på krigsstigen. Caesar stred med de romerska styrkorna mot Mithridates, men han återvände till Rom innan Mithridates var besegrad. Hans morbror Cotta dog, och han själv tilldelades ett viktigt prästämbete i slutet av 74 f.Kr. eller början av 73 f.Kr.
Caesar var krigstribun antingen 72 f.Kr. eller 71 f.Kr., det är oklart vilket. Man vet inte om Caesar tjänstgjorde utomlands eller i Italien. Det är möjligt att han tjänstgjorde under Crassus vid Spartacusupproret och att detta är den första kända kopplingen mellan dem båda.
Caesar fick dock ingen egentlig möjlighet till att utmärka sig innan hans faster, Julia, dog 68 f.Kr. Vid begravningsprocessionen anspelade han på släktskapet till Marius och vann på så sätt folkmassans sympati. När hans fru Cornelia dog fick han ännu ett tillfälle att utmärka sig. Han valdes till quaestor (skattmästare) och blev på så sätt medlem av romerska senaten. Han tilldelades också en provins i Spanien. Så småningom blev han edil där han hade hand om de offentliga festerna och spelen i Rom och han blev också Pontifex maximus (överstepräst) genom en kostsam kampanj som tvingade honom till att ta ännu större lån hos bland annat Crassus. I senaten stödde han det patriciska partiet.
Triumviratet Vid den här tidpunkten var Roms mäktigaste män generalen Pompejus Magnus och den rike Crassus. Caesar behövde deras hjälp för att ta sig till makten och en hemlig allians bildades, det första triumviratet. Förbundet beseglades genom att Pompejus gifte sig med Caesars dotter Julia. Alla tre triumvirerna hade något att vinna med alliansen. Pompejus hade pensionerade soldater vilka av Pompejus hade tilldelats landlotter att försörja sig på. Dessa landlotter ville dock inte senaten, i motsats till Pompejus, godkänna såsom varande en provins. Crassus hade vänner som var kraftigt skuldsatta, dessa skulder ville Crassus få avskrivna. Caesar i sin tur ville bli konsul och därigenom få stor makt. År 59 f.Kr. valdes Caesar till konsul tillsammans med Bibulus. Caesar lyckades dock manövrera ut Bibulus ur maktens centrum och i praktiken blev Caesar således ensam konsul. Utifrån denna position och medelst övriga maktmedel kunde de tre triumvirerna åstadkomma vadhelst de önskade i den romerska politiken.
Krigen i Gallien
miniatyr|Vercingetorix överlämnar sig till Caesar. Ibland utkämpade han en strid efter noggrann planering, men emellanåt också efter stundens ingivelse - ofta vid slutet av en marsch, eller i mycket dåligt väder, när alla väntade sig det som minst [...] han lät aldrig en skingrad fiende återsamlas och stormade därför alltid omedelbart deras läger. (Suetonius) År 59 f.Kr. blev Caesar prokonsul på 5 års tid, en titel som medförde styret över en eller flera provinser. Titeln prokonsul följde alltid på en period som konsul och kan kanske ses som belöning för den avgångne konsuln. Caesar blev först tilldelad en fattig landsbygd på den italienska halvön, med sina allierades hjälp lyckades han dock ändra detta. Caesar blev istället tilldelad Gallia Cisalpina (ungefär: Gallien hitom Alperna) och Illyria (provins på Balkan). Till detta hörde rätten att rekrytera och underhålla fyra legioner. Caesar hade stor tur vid sitt tillträde, guvernören för Gallia Transalpina (ungefär: Gallien bortom Alperna) dog och Caesar var inte sen att ta kommandot över denna hans tredje provins. Han började värva soldater, inalles sex legioner, men reste inte själv till Gallien innan han fick underrättelser om att helvetiernas hela stam hade brutit upp och tänkte marschera över den romerska gränsen. Caesar stoppade helvetierna vid Rhône, varpå dessa marscherade genom romarnas allierades, aeduernas, område. Dessa begärde då hjälp och Caesar lyckades besegra helvetiernas här. Till sin hjälp hade han Marcus Antonius som var Caesars högra hand.
Han fortsatte invasionståget genom att besegra den germanske hövdingen Ariovistus som var på väg att invadera Gallien. Efter att ha gått i läger vintern 58–57 f.Kr. besegrade han belgierna som förberedde sig för krig mot Rom. Triumviratet samlades sedan i Lucca, Norditalien och man satte upp nya mål. Caesars befäl skulle förlängas med 5 år samtidigt som Pompejus och Crassus skulle bli konsuler. År 56 f.Kr. blev Caesar tvungen att krossa ett uppror bland veneterna i östra Gallien och 55 f.Kr. tvingades han möta nya germanska stammar som gått över Rhen. Han besegrade dem och gick även över Rhen för att härja germanernas egna länder. Denna övergång över Rhen är värd en notering. Caesar gick ej över med flottar då han (enligt De bello gallico) ansåg att detta var ovärdigt. Caesar ville inte endast gå över Rhen, han ville avskräcka från framtida germanska angrepp genom att injaga skräck i fienden, lösningen var att bygga en bro. På mycket begränsad tid byggdes en bro över den strida såväl som grusbottnade Rhen. Denna bro har länge varit ett mysterium och först relativt nyligen har historiker kunnat återskapa en metod som förmodligen skulle kunna ha använts av de romerska ingenjörerna. Bron revs dock sedan legionerna återvänt till Gallien, den hade då tjänat sitt syfte, att visa hur mäktiga de romerska härarna var. Detta poängteras då ingenjörskap och fortifikationer kom att spela en avgörande roll i Caesars fälttåg.
Under fälttågen mot folken på den galliska nordkusten ansåg Caesar att gallerna fått stöd och uppmuntran från britterna, ett folk som levde på en stor ö i norr. År 55 f.Kr. seglade Caesar över till Britannien med 2 legioner. Han tvingades dock återvända utan några väsentliga framgångar efter att hans flotta skadats av en storm. Han återvände till Britannien året därpå med 5 legioner. Den här gången gick det bättre men han tvingades återvända eftersom ett uppror höll på att bryta ut i Gallien. Han lyckades för tillfället att kväsa upproret, men det blossade snart upp på nytt.