miniatyr|En ung Otto von Bismarck. Porträtt från 1836. miniatyr|Otto von Bismarck. Porträtt från 1879. miniatyr|Otto von Bismarck i uniform med pickelhuva. Bismarck erhöll 1874 en hedersbefordran till general, och bar ofta generalsuniformen vid offentliga framträdanden. miniatyr|höger|Bismarckmonumentet i Hamburg. miniatyr|Den enda kända inspelningen av Bismarcks röst, från 1889. Han reciterar delar av den engelska sången In Good Old Colony Times, den tyska balladen Schwäbische Kunde, studentsången Gaudeamus igitur på latin och slutligen den franska Marseljäsen; därefter ger han råd åt sin son.Sensationelle Tonaufnahmen: So klang Bismarck! Spiegel Online, 30 januari 2012
Otto Eduard Leopold von Bismarck-Schönhausen, eller bara Otto von Bismarck (), född 1 april 1815 i Schönhausen, död 30 juli 1898 i Friedrichsruh, ofta kallad "järnkanslern", var en preussisk och tysk statsman; greve 1865, furste 1871, hertig av Lauenburg 1890.
Han var Preussens ministerpresident 1862–1890, Nordtyska förbundets förbundskansler 1867–1871 och Tysklands rikskansler 1871–1890. Han förde Preussen och Tyskland till en ledande ställning i Europa, hade den ledande rollen i Tysklands enande 1871 och var sannolikt Europas mest inflytelserike politiker under den senare delen av 1800-talet.
Ungdomsåren och inträdet i politiken Otto von Bismarck var tredje son till godsägaren och tidigare officeren, ryttmästaren Karl Wilhelm Ferdinand von Bismarck-Schönhausen (1771–1845) och hans hustru Luise Wilhelmine Mencken (1790–1839). Efter uppväxt i Kniephof i Pommern och i Berlin, påbörjade Bismarck 1832 universitetsstudier vid universitetet i Göttingen, vilka sedan fortsatte vid universitetet i Berlin, där han 1835 tog en juridikexamen. Under sin studenttid stiftade han bekantskap med ett antal amerikanska studenter som studerade i Göttingen. Efter sin examen blev han preussisk statstjänsteman och hade för avsikt att bli diplomat. Han fann sig dock inte till rätta i den preussiska förvaltningen och lämnade sin tjänst 1839 för att i stället förvalta familjegodset Kniephof i Pommern. Efter sin faders död övertog han Schönhausen år 1845. I juli 1847 gifte han sig med Johanna von Puttkamer.
Efter att i sin ungdom ha betraktats som liberalt sinnad, antikonformistisk och benägen till studentikosa upptåg, kom Otto von Bismarck, när han i dryga 30-årsåldern var en gift, adlig godsägare, att uppfattas som alltmer konservativ. Det var under dessa förtecken, som han 1847 gjorde sitt intåg i politiken som ombud på Preussens förenade lantdag, där han var emot liberalernas krav på ett konstitutionellt styre i monarkin Preussen.
Hans konservativa åsikter framträdde ännu tydligare under revolutionsåret 1848. Nyheterna om februarirevolutionen i Paris ledde i mars månad även till oroligheter i Berlin, vilket fick kung Fredrik Vilhelm att utlova eftergifter. Bismarck ville å sin sida organisera en kontrarevolution bland landsbygdsbefolkningen i Altmark och på lantdagen i april 1848 kritiserade han kungens eftergifter för de liberala krafterna. Även om Bismarck blev utan plats i den konstituerande nationalförsamling som sammanträdde från maj till december, deltog han aktivt i 1848 års fortsatta politiska intriger via sin gode vän, general Ludwig Friedrich Leopold von Gerlach.
I februari 1849 deltog Bismarck i den nya nationalförsamling som skulle finslipa den konstitution som Fredrik Vilhelm hade fört fram efter den tidigare nationalförsamlingens misslyckande.
Åren 1859–1862 var Bismarck ambassadör i Sankt Petersburg i Ryssland och år 1862 flyttade han till Frankrike för att under en kort period verka som ambassadör där, innan han återkallades till Preussen för att bli ministerpresident, vilket han blev den 23 september.
Ministerpresident och krigsarkitekt Bismarcks första uppdrag som ministerpresident var att lösa konfliken mellan kung Vilhelm I och lantdagen om en härreform som skulle innebära ökade utgifter. Den liberala majoriteten i lantdagen motsatte sig ökade militärutgifter. Bismarck "löste" frågan genom att strunta i lantdagen. Upprustningen genomfördes och militärbudgeten togs utan parlamentariskt stöd de följande åren. Det var i samband med denna politiska strid som Bismarck yttrade det berömda citatet:
Under de efterföljande åren organiserade Bismarck Tyskland under preussiskt styre. Under åren 1864–1871 deltog Preussen i tre krig, som Bismarck hade en hand med i och som sammantaget ledde till att Preussen stärktes och Tyskland enades under preussisk ledning. År 1864 utspelades dansk-tyska kriget, 1866 det tyska enhetskriget, i vilket Preussen gjorde stora erövringar på Österrikes bekostnad. År 1870 provocerade Bismarck fram det fransk-tyska kriget, vilket ledde till att man erövrade Elsass och Lothringen från Frankrike. Den 18 januari 1871 var Bismarck med vid utropandet av det Tyska riket, vilket skedde på slottet i Versailles.
Centralt i förståelsen av Bismarcks politiska gärning är hur han utnyttjade krigen för att uppnå politiska syften. Preussen under Bismarck tvingades aldrig in i något krig mot sin vilja utan lyckades själv alltid välja vilket krig de deltog i. När man gick i krig fanns det tydliga och begränsade mål som skulle uppnås, och som man även höll sig till, eftersom Bismarck alltid lyckades få armén att hålla sig till den av honom utstakade politiska planen. Det är värt att notera att sedan tre krig igångsatts under Bismarcks första nio år som Preussens "starke man", präglades de följande 19 åren av fred, tack vare diplomati och ett skickligt genomfört system av allianser.
Tysk rikskansler Bismarck skapade 1879 dubbelalliansen med Österrike-Ungern för att möta hotet från Frankrike. Denna blev senare trippelalliansen, 1882, då Italien även blev en av parterna. Bismarck slöt 1887 ett hemligt avtal med Ryssland, som skulle förhindra anfall mellan länderna.
I mars år 1890 tvingade kejsar Vilhelm II Bismarck att avgå, eftersom kejsaren ogillade Bismarcks försiktiga utrikespolitik och istället förespråkade en snabb och kraftfull expansion. Bismarcks avtal med Ryssland förnyades inte, vilket istället fick Frankrike och Ryssland att närma sig varandra år 1894.
Tysklands enande Blod- och järntalet Tysklands enande hade varit ett av de huvudsakliga målen under de vidsträckta revolutionerna 1848–1849, då representanter för de tyska staterna möttes i Frankfurt och skrev ett utkast till en konstitution för en federal union med ett nationellt parlament valt genom allmän manlig rösträtt. I april 1849 erbjöd Frankfurtparlamentet den preussiske kungen Fredrik Vilhelm IV titeln kejsare. Den preussiske kungen, som fruktade motstånd från övriga tyska prinsar och militär intervention av Österrike och Ryssland, vägrade att acceptera mandatet. Därigenom slutade Frankfurtparlamentet i ett misslyckande för liberalerna. Den 30 september 1862 höll Bismarck ett tal till budgetkommittén i den preussiska deputeradekammaren, i vilket slutet innehöll "ett av Bismarcks mest berömda yttranden […] också ett av de mest ofullständigt dokumenterade".Hollyday, F. B. M. Bismarck (Great Lives Observed), Prentice-Hall, 1970, sid. 16Hollyday, F. B. M. Bismarck (Great Lives Observed), Prentice-Hall, 1970, sid. 16–18 Efter detta fick han epitetet järnkanslern.NE.se", "Järnkanslern", läst 20 januari 2011
Utrikespolitik Undvikande av krig
I februari 1888, under Bulgarienkrisen, höll Bismarck ett tal till Reichstag om faran för ett europeiskt krig.
Han varnade för den överhängande risken för att Tyskland skulle få strida på två fronter; han talade om önskan om fred; sedan fortsatte han med Balkansituationens krigsrisk och visade på dess meningslöshet: "Bulgarien, det lilla landet mellan Donau och Balkan, är långt ifrån att vara föremål för verklig betydelse... för vilket Europa, från Moskva till Pyrenéerna och från Nordsjön till Palermo, störtar in i ett krig vars utgång ingen människa kan förutse. Vid slutet av konflikten kommer vi knappt att veta varför vi utkämpade striden."
Bismarck upprepade också sin kraftfulla varning för en tysk militär inblandning i balkankonflikter. Bismarck hade första gången fällt denna berömda kommentar i riksdagen i december 1876, när balkanrevolterna mot Osmanska riket hotade att utvidgas till ett krig mellan Österrike och Ryssland.
Endast ett år senare (1876) ställdes han inför alternativet att ansluta sig till Rysslands sida eller Österrikes sida. Omedelbart efter den senaste krisen, sommaren 1875, hade den ömsesidiga svartsjukan mellan Ryssland och Österrike blivit akut genom de nya upproren på Balkan mot turkarna. Nu hängde avgörandet på Bismarcks beslut. Omedelbart efter freden hade han försökt stoppa balkanrivalerna genom att bilda Trekejsarententen. "Jag har ingen tanke på att intervenera", sade han privat. "Det skulle kunna påskynda ett europeiskt krig. [...] Om jag skulle ansluta mig till en av parterna, skulle Frankrike snabbt slå till på den andra sidan. [...] Jag håller två kraftfulla heraldiska bestar i deras kragar, och jag fortsätter att hålla dem isär av två orsaker: först av allt, av fruktan för att de skulle slita varandra i stycken; för det andra, av fruktan att de skulle komma överens på vår bekostnad." I Reichstag populariserade han idén i orden: "Jag är emot alla sorters idéer om Tysklands aktiva deltagande i dessa frågor, så länge jag inte kan se någon anledning till att anta att Tysklands intressen är involverade, inga intressen på vars vägnar det är värt att riskera - ursäkta mitt rättframma tal - de friska benen hos en av våra pommerska musketerare.
Enligt A.J.P. Taylor: "Den mer bekanta grenadjären tog musketerarens plats i ett tal år 1888".
Bismarcks sociallagstiftning Bismarck, som arbetade intimt med textilindustrin och som hade som mål att motarbeta socialisterna, införde under 1880-talet världens första välfärdssamhälle. Bismarck lyssnade särskilt på Hermann Wagener och Theodor Lohmann, rådgivare vilka övertalade Bismarck att ge arbetarna en kollektiv status inom lagar och politik i den nya tyska staten.E. P. Hennock. "Social Policy under the Empire: Myths and Evidence" German History 1998 16(1): 58-74; Herman Beck, The Origins of the Authoritarian Welfare State in Prussia. Conservatives, Bureaucracy, and the Social Question, 1815–70. 1995.
Den 20 mars 1884 förklarade han: Den verkliga anledningen till arbetarens missnöje är osäkerheten i hans existens; han är inte säker på att han alltid har arbete, han är inte säker på att han alltid kommer att vara frisk och han förutser att han en dag kommer att bli gammal och oförmögen att arbeta. Om han blir fattig, om så bara till följd av en längre sjukdom, är han totalt hjälplös, utlämnad åt sig själv, och samhället ser för närvarande inte någon riktig förpliktelse gentemot honom bortom den vanliga fattighjälpen, även i det fall han hela tiden arbetat troget och flitigt. Den vanliga hjälpen till de fattiga lämnar hur som helst mycket att önska, särskilt i storstäder, där det är mycket sämre än på landsbygden."der eigentliche Beschwerdepunkt des Arbeiters ist die Unsicherheit seiner Existenz; er ist nicht sicher, daß er immer Arbeit haben wird, er ist nicht sicher, daß er immer gesund ist, und er sieht voraus, daß er einmal alt und arbeitsunfähig sein wird. Verfällt er aber der Armut auch nur durch eine längere Krankheit, so ist er darin nach seinen eigenen Kräften vollständig hilflos, und die Gesellschaft erkennt ihm gegenüber bisher eine eigentliche Verpflichtung außer der ordinären Armenpflege nicht an, auch wenn er noch so treu und fleißig die Zeit vorher gearbeitet hat. Die ordinäre Armenpflege läßt aber viel zu wünschen übrig, namentlich in den großen Städten, wo sie außerordentlich viel schlechter als auf dem Lande ist." Stenographische Berichte über die Verhandlungen des Reichstages, Bd. 075, 05.Legislaturperiode 04.Session 1884, 9. Sitzung am Donnerstag, 20.03.1884 (Sitzungsbeginn: sid 133), tal av Otto von Bismarck: sid 161 ff., sid 165.