Grand danois (tyska: Deutsche Dogge), en hundras från Tyskland. Den är en molosserhund framavlad som jakthund för högvilt; idag är den sällskapshund. I en undersökning 2012/2013 utnämndes grand danois till en av världens trettio populäraste hundraser.
Historia thumb|left|Den tyske rikskanslern Otto von Bismarck tillsammans med sina "rikshundar" 1891. thumb|left|Kung Kristian IX av Danmark tillsammans med sin "stora danska hund" 1861. Grand danois antas härstamma från stridshundar som funnits runtom i Europa sedan romartiden. För att passa bättre till högviltjakt korsades dessa med vinthundar, så att hundarna blev snabbare och smidigare. Olika varianter avlades vid många av Europas furstehus. Särskilt i Tyskland användes hundarna till jakt på vildsvin.
Namnet grand danois är franska för stor dansk. Hundtypen betecknades som dansk både av Carl von Linné i Cynographia 1753 och av Georges-Louis Leclerc de Buffon i dennes naturalhistoria 1755. Danskarna hade en tradition av att hålla stora jakthundar och danska hovet korsade på sent 1500-tal, med från England hämtade mastifftikar, fram en ras lämpad för parforcejakt. När Kristian VI lade ner parforcejakten 1741, skänkte hovet de stora jakthundarna till ett antal regenter: svenske kungen, markgreven av Brandenburg-Bayreuth, greven av Plön, och greven av Savojen, tillika kungen av Sardinien.
Vid Tysklands första hundutställning i Hamburg 1863 visades åtta hundar kallade Dänische Dogge och sju kallade Ullmer Doggen. År 1878 bildades en kommitté i Berlin för att samla alla varianter av stora jaktdoggar från de olika furstendömena under namnet Deutsche Dogge. Dessa var av olika typ och gick under en rad namn; Bärbeisser, Hatzrüde, Saupacker, Tigerdogge och Ulmerdogge. Rikskanslern Otto von Bismarck (1815–1898) utnämnde rasen till Tysklands nationalras. År 1888 bildades den tyska rasklubben och 1891 fastställde denna en rasstandard.
I Danmark deltog grand danois också på landets första utställning 1886 och fick i stamboken från 1890 beteckningen Stor Dansk Hund. I England bildades en rasklubb redan 1885.
Samtidigt som Tyskland slutgiltigt fastställdes som rasens hemland bestämde Fédération Cynologique Internationale (FCI) 1937 att det står varje land fritt att själv bestämma rasnamnet. Storbritannien och USA tog namnet Great Dane och Italien tog namnet Alano efter alanernas antika stridshundar.
Egenskaper Grand danois är vanligen lugna och fungerar bra ihop med barn. Den skall till sin karaktär vara vänlig, kärleksfull och trogen sin ägare, och särskilt barn. Mot främlingar är den tillbakadragen och reserverad. Självsäkra, oförskräckta, lättuppfostrade och läraktiga sällskaps- och familjehundar eftersträvas, vilka har hög retningströskel och inte är aggressiva. Valpar får inte motioneras hårt; de bör hanteras varsamt och ej utsättas för hårda aktiviteter och alltför tuff lek, då detta kan medföra hälsoproblem senare, bland annat lösa skuldror och armbågar. De bör leka, växa och utvecklas i egen takt.
Utseende Grand danois är en stor hund, ofta uppåt 70-90 kilogram och 70 till 90 cm i mankhöjd. Enskilda grand danois har vid flera tillfällen noterats i Guinness rekordbok som "världens största hund". Grand danois finns i 5 olika färgvarianter: gul, tigrerad, svart, blå och harlekin.
Fiktion Ulmerdoggar omnämns bland annat i "Bock i örtagård" av Fritiof Nilsson Piraten. Scooby-Doo från de tecknade TV-serierna har denna hundras som förlaga. Det gäller även den tecknade Marmaduke, och överste Gyllenskalps "flerfaldigt prisbelönta rasdjur" Cesar i 91:an Karlsson, samt Rubeus Hagrids Fang i Harry Potter.
Hälsa Grand danois, precis som många andra större hundar, har en snabb metabolism. Detta resulterar i en större energi och foder åtgång i större raser, jämfört med mindre. De har även anlag för hälsoproblem som är vanliga hos större raser som magomvridning (GDV).
Nutrition är en stor del av rasens hälsa. GDV är den vanligaste dödsorsaken hos Grand danois. För att undvika förekomsten av GDV rekommenderas en viloperiod mellan 40 och 60 minuter efter måltider innan fysisk aktivitet.
En studie från Storbritannien visade att den förväntade livslängden för Grand danois är 10,6 år, 12,7 för renrasiga och 12 för blandrasiga.Supplementary Table 3 En annan studie från Sverige, år 2005, visade att försäkringsuppgifter för 83 % av Grand danois avled i 10-årsåldern, vilket är mer än dubbelt så högt jämfört med den totala andelen hundar som avlidit vid samma ålder vilket är 35 %.
Dilaterad kardiomyopati och många andra medfödda hjärtsjukdomar drabbar ofta Grand danois, som därför fått sitt smeknamn: the heartbreak breed, på grund av den korta livslängden. Grand danois kan även bära merle-genen, som är en del av den genetiska sammansättning som leder till att hundens päls får färgen harlequin. Merle genen är ofullständig dominant, vilket innebär att endast en kopia av genen krävs för att få färgen merle; två merle-gener leder till excessiva vita fläckar och flera hälsoproblem tillkommer, till exempel dövhet, blindhet, och andra försvagande ögonproblem. En annan relevant gen för rasens färg är harlequin-genen. För att hunden ska få färgen harlequin krävs det att den både har en kopia av merle-genen och en kopia av harlequin-genen. Att vara homozygot för det drabbade lokuset på harlequin genen är dödligt redan vid ett embryonalt stadium hos rasen.
Grand danois kan även utveckla Wobbler-syndrom, ett tillstånd som påverkar ryggraden. Eftersom dessa hundar växer i snabb takt, kan deras kotor skapa tryck mot ryggmärgen vilket kan leda till svaghet i benen. Detta kan bli behandlat med operation eller kan läka ut av sig själv med tiden.
Liksom många andra större hundraser har Grand danois stor risk att utveckla höftdysplasi.
Referenser Fotnoter
Noter
Källor Renée Willes: All världens hundraser, Bromma 2003, Carl-Reinhold von Essen (red): Hundboken, Stockholm 1955–1956 Tine Luther:
Den internationella standarden:
Externa länkar
Deutscher Doggen Club 1888 e.V., Tyskland
Kategori:Schnauzer och pinscher, molosser och bergshundar samt sennenhundar Kategori:Hundraser från Tyskland