Basstämma

En bas är en typ av manlig sångröst inom framför allt klassisk musik med det lägsta röstomfånget av alla rösttyper. Enligt The New Grove Dictionary of Opera klassificeras normalt en bas som en person med ett röstomfång som sträcker sig ungefär från stora E till ettstrukna E (E–e1). Dess tessitura, eller bekväma omfång, definieras normalt av de yttersta linjerna i basklaven. Basstämmor används också inom andra sorters musik, framför allt körsång, inklusive a capella-grupper, men även som bakgrundssång. Särskilt framträdande blev bassång inom musikgenren doo wop.

Indelningen av basröster varierar efter nationell stil och olika klassificeringssystem. Italienarna föredrar att dela in basar i basso cantante (sångbas), basso buffo ("roliga" basar), eller den dramatiska basso profondo (låg bas). Det amerikanska systemetBoldrey, Richard (1994) Guide to Operatic Roles & Arias, Redmond: PST. delar in basar i basbaryton, komisk bas, lyrisk bas, och dramatisk bas. Den tyska fach-systemetKloiber, Rudolf et al., (2007) Handbuch der Oper, 12th edition, Munich: Bärenreiter erbjuder ytterligare distinktioner: Spielbaß (Baßbuffo), Schwerer Spielbaß (Schwerer Baßbuffo), Charakterbaß (Baßbariton), och Seriöser Baß. Dessa system för klassificering kan överlappa varandra. De flesta artister förkroppsligar inte enbart en fach utan begagnar sig också av repertoar från andra kategorier.

Produktion

Tal- och sångproduktion miniatyr|Struphuvudets uppbyggnad - stämläpparna markeras med 'vocal fold'. I struphuvudet finns två slemhinneveck som kallas stämband eller stämläppar. Dessa kan sättas samman så att de rör vid varandra och stänger förbindelsen mellan munhåla och lungor. Stämbandens primära funktion är just detta luftvägsskydd som är viktigt när man sväljer, hostar, harklar sig eller krystar.

Hos människan har dessa slemhinneveck även den viktiga funktionen att bilda en ljudkälla som används i talet. De sätts då samman så lagom hårt att de kan "sprängas isär" med hjälp av luften från lungorna. Strax efter att röstspringan öppnats slår stämbanden ihop igen, och ungefär som när man klappar händerna bildas då ett ljud. Detta upprepas så länge som stämbanden är ställda mot varandra och det kommer luft underifrån från lungorna. (Denna mekanism förklaras med hjälp av Bernoulli-principen och myoelasticitet). Resultatet är ett ljud som består av regelbundna svängningar. Grundtonen för dessa svängningar är cirka 100–350 svängningar per sekund (Hz) beroende på om det är en mans-, kvinno- eller barnröst, och dessutom bildas övertoner på multiplar av grundtonsfrekvensen.

Hur rösten låter påverkas av talarens anatomi och andra inbyggda faktorer, av vilka de viktigaste är: Stämbandens längd och massa. Påverkar den normala tonhöjden. Ju längre stämband, desto djupare bastoner kan personen producera. Röstspringan (rima glottidis) är det mellanrum mellan stämläpparna som spelar en mycket stor roll vid fonation. Hos män är röstspringan typiskt 2 cm och hos kvinnor 1,5 cm. Stämbandsslemhinnans egenskaper. Hur tjocka slemhinnelagren är, vilken konsistens de har och hur rörliga de är mot varandra (förskjuvbarhet) påverkar röstklangen. Till exempel har barn inte likadan stämbandsslemhinna som vuxna. Ansatsrörets längd och form. I ansatsröret finns fyra eller fem resonansrum (kallade formanter). Detta påverkar hur resonansen fördelar sig över det akustiska spektrumet samt över olika deltoner vid artikulationen. Ju större dessa resonansrum är, desto lägre blir de resulterande ljud som bildas av luftströmmen som passerar. Det påverkar också klangfärgen. Organiska förändringar på stämbanden, se röststörning. miniatyr|Animation av stämbandens rörelse vid tal. Det som händer under målbrottet är först att struphuvudet växer till och efter hand börjar man hitta ett annat röstläge som passar bättre ihop med struphuvudets nya egenskaper. Denna period är påtagligast hos pojkar, då tillskottet av testosteron gör att deras tonhöjd förändras avsevärt och rösten börjar få ett mer manligt/vuxet röstläge.

Att förändra sitt naturliga röstläge efter puberteten är svårt, och bygger ofta på att man projicerar rösten från en lägre del av talapparaten, något som kan medföra skador på stämbanden.

Alternativa produktionsmetoder Det mest vanliga sätt att producera röst och sång kallas ibland modalröst. Här är kombinationen av den luft som passerar stämläpparna och den stämning som finns i glottis optimal för att skapa maximal vibration.

Knarr Ett annat sätt att producera röst och sång som ligger nära basomfånget är att knarra (på tyska och vissa andra språk används ibland begreppet Strohbass), se röstkvalitet. Knarr används ibland som en ersättning för modalsång inom de lägre registren, inklusive av körer när verkliga basar inte finns tillgängliga, men knarr kan orsaka skador på stämbanden, inklusive förlust av modalröst inom de högre registren. Knarr använder sig av en låg grundton (under 70 Hertz), lågt subglottalt tryck och minimalt luftflöde.Strohbass, Vocapedia, läst 15 juni 2017 Sångare som Tim Storms och Mike Holcomb och andra basar inom gospelgenren använder ibland knarr för att sjunga mycket låga toner, se nedan.

Strupsång miniatyr|Exempel på strupsång. Strupsången (som framför allt framförs i Centralasien) grundar sig på en mycket låg och utdragen ton från långt nere i luftstrupen på vilken det läggs högre toner genom att sångaren placerar tungan i olika positioner i munnen. Bland annat används fickbanden, som även kallas de falska stämbanden, Till skillnad från stämbanden kan fickbanden inte frambringa någon klar stämton. Det går dock att producera ljud med dem, ett ljud som låter knastrigt och kan utgöra inslag i vissa personers röster, där de ibland kommer i svängning tillsammans med stämbanden. Strupsången består av mycket dova, "bullriga" toner. Fickbanden vibrerar med halva stämbandens frekvens och producerar alltså en ton en oktav lägre. miniatyr|Ett exempel på Kargyraa. En variant av strupsång kallas kargyraa (eller undertonssång). I kargyraa används en teknik där man med extremt avslappnad strupe får strupens fickband att vibrera på halva frekvensen av vad stämbanden gör. Alltså uppstår simultant en ton en oktav under den ton som produceras av stämbanden. I och med att den naturliga tonserien består av övertoner, vilka är multiplar av grundfrekvensen (bordunen) så skapar en ton med fickbanden ett tätare intervall av övertoner.

Elektronisk förändring Det går att förändra röster elektroniskt, antingen med hjälp av en vocoder (simultant) eller ett redigeringsprogram (i efterhand). Ett exempel på en musikgrupp som använder sig av en elektroniskt framkallad basröst är den schweiziska gruppen Yello (bildad 1979).

Omfång miniatyr|Basröstens omfång (E–e1) markerat med grönt på ett pianos tangenter med en prick på ettstrukna C (c1). Basen har det lägsta röstomfånget av alla röst-typer, med den lägsta tessituran. Den lägre gränsen för basar är vanligen stora C (två oktaver under nyckelhåls-C). Det finns flera definitioner. Harvard Dictionary of Music definierar intervallet som stora E till ettstrukna C (dvs. E–c1).Ranges Guide , Yale University Music Library, från Harvard Dictionary of Music

Jämförelse med andra stämmor och musikinstrument Nedan redovisas en jämförelse mellan den mänskliga rösten och olika musikinstrument.

Utökade röstomfång Den person i världen som nått den lägsta tonen är Tim Storms, som nått ner till G9 (0,189 Hertz), vilket är ett infraljud som människor inte kan höra. Storms innehar också världsrekordet för den person med störst röstomfång: 10 oktaver. Elefanter och valar använder också mycket låga toner som kan färdas mycket långa sträckor. Nedan behandlas dock enbart hörbara ljud producerade av människor och framför allt stämmor som kan bära över andra harmoniserande stämmor.

Basso profondo och oktavister miniatyr|Röstomfånget hos basso profondo ligger omkring C - c1, här utmärkt med grönt på ett piano. Punkten indikerar nyckelhåls-C. Flera extrema bassångare, kallade basso profondos och oktavister, och ibland kontrabas, kan nå mycket lägre än standardomfånget. Medan New Grove Dictionary of Opera definierar en typisk bas som en person vars röstomfång sträcker sig ner till stora E, kan basso profondos inom opera förväntas sjunga stora C. Enligt den italienska definition är alla sångare som kan sjunga stora E♭ i fortissimo en basso profondo. Italienska kompositörer ansåg basso profondos vara basar med "stora" röster med ett omfång från stora E till ettstrukna E, lägre än typiska basar. Även om en basso profondo naturligtvis kräver en förmåga att sjunga toner i ett lägre register, läggs mer vikt på röstens kvalitet, eller resonans och klang.

En historisk hänvisning till basso profondos röstomfång publicerades i Jean-Jacques Rousseaus Dictionnaire de musique (1775), där det står: "Basse-contres ~ den mest djupgående av alla röster, sjunger lägre än basen, och bör inte förväxlas med kontrabasen, som är ett instrument."

Den ryske kompositören Pavel Tjesnokoff delar in basrösterna i dessa grupper:

baryton basbaryton starka basar starka basar med ett bra lägre register oktavister med ett medelomfång, kraft och ett mjukt ljud starka och djupa oktavister

Grupperna 5 och 6 anses vara basso profondos.

En oktavist är en basso profondo med exceptionellt djup, särskilt typisk för den rysk-ortodoxa körmusiken. Denna rösttyp har ett röstomfång som sträcker sig ner till A i kontraoktaven (A1) och ibland ner till kontra-F (F1) med extrema oktavister, såsom Michail Zlatopolskij eller Alexander Ort, som når kontra-C och överröstar körer.

Eftersom den mänskliga rösten oftast tar lång tid att utvecklas och växa, låter lägre toner ofta mer resonanta och fulla när sångaren har åldrats betydligt. Därför är oktavister ofta äldre män.

Musik och roller för låga basar Kulturell påverkan och individuell variation skapar en stor variation i utbud och kvalitet på bassångare. Roller för basar har innehållit noter så låga som kontra-B (B1), till exempel i Gustav Mahlers Symfoni Nr. 2 och Sergej Rachmaninovs Vespermässa op 37 för kör, A under det i Frederik Magles symfoniska svit Cantabile, G under det i Pavel Tjesnokoffs Ne otverzhi mene, F under det i Krzysztof Pendereckis Kheruvimskaya pesn. Inom opera är den lägsta tonen i standardrepertoaren för basar stora D, som sjungs av rollfiguren Osmin i Mozarts Enleveringen ur Seraljen, men få roller har toner under stora F. Även om Osmins ton är den lägsta som 'krävs' i operarepertoaren, hörs lägre toner, både skrivet och oskrivet: till exempel, är det brukligt för basar att interpolera stora C i duetten "Ich gehe doch rathe ich dir" i samma opera, i Richard Strauss Rosenkavaljeren har Baron Ochs ett valfritt stort C ("Mein lieber Hippolyte"). Leonard Bernstein placerade ett valfritt kontra-B (B1) i operetten Candide. I ett sång- och körstycke har Pavel Chesnokov skrivit ett kontra-G eller ett kontra-B♭ (beroende på arrangemanget) för bassolisten i arian "Do not deny me in my old age". Inom symfonirepertoaren förväntas bassolisten i Mahlers Åttonde symfoni nå kontra-C♯. I Paul Mealors körverk De Profundis sjunger bassolisten ett kontra-E. Många brittiska kompositörer som Benjamin Britten har skrivit delar för basröster (såsom den första satsen av hans körverk Rejoice in the Lamb) vars basstämma centreras långt högre än den tessitura som antyds av klaven.

Sergei Kochetov, Vladimir Miller och Mikhail Kruglov har spelat in ett antal klassiska ryska folkvisor och liknande musik, i en låg tonart enligt den oktavisttradition som går tillbaka till tsarrysslands dagar.