Mao Zedong (, 毛泽东, traditionella tecken 毛澤東, pinyin Máo Zédōng, Wade-Giles Mao2 Tse2-tung1), född 26 december 1893 i byn Shaoshan, Hunan, död 9 september 1976 i Peking, var en marxist-leninistisk teoretiker, politiker och revolutionär. Han var ordförande för det kinesiska kommunistpartiet från 1943 till 1976 och utropade Folkrepubliken Kina vid Himmelska fridens port i Peking den 1 oktober 1949. Han var landets förste president ("ordförande") 1954–1959, men fortsatte såsom ordförande i kommunistpartiet att vara landets diktator fram till sin död.Michael Lynch. Mao (Routledge Historical Biographies). Routledge, 2004. p. 230
Maos 27 år vid makten kom att innebära en omskakande inre samhällsomvälvning samtidigt som Sovjetunionen utmanades som kommunismens ideologiska stormakt, med ett nytt maktblock av kommunistregimer omfattande bland annat Albanien och Kambodja. Även i västländer vann hans lära, maoismen, utrymme under den så kallade vänstervågen, då den utpekades som bärare av en radikalare, mer autentisk kommunism anpassad till de ungas och tredje världens förhållanden. Kritiker, bland andra den kinesiska författaren Jung Chang och folkmordsexperten R.J. Rummel, utpekar honom som 1900-talets värste diktator och massmördare i dödstal räknat.; Chang, Jung och Halliday, Jon. Mao: The Unknown Story. Jonathan Cape, London, 2005. p. 3; Rummel, R. J. China’s Bloody Century: Genocide and Mass Murder Since 1900 Transaction Publishers, 1991. p. 205: In light of recent evidence, Rummel has increased Mao's democide toll to 77 million; Daniel Jonah Goldhagen. Worse Than War: Genocide, Eliminationism, and the Ongoing Assault on Humanity. PublicAffairs, 2009. p. 53: "...the Chinese communists' murdering of a mind-boggling number of people, over 70 million Chinese, and an additional 1.2 million Tibetans."
De flesta forskare är överens om att mellan 40 och 70 miljoner kineser avled som en konsekvens av Maos styre, varav cirka hälften under det stora språnget som blev ett misslyckat försök att med hast förnya Kinas industri och ekonomi omkring 1959–1962. Ytterligare miljontals dödades under kulturrevolutionen, som lanserades sedan de misslyckade reformerna och uppmaningar till kritik ("låt hundra blommor blomma") bidragit till ökad kritik mot Maos ställning. Kulturrevolutionen fortsatte i viss mån till hans död 1976, varefter en koalition ledd av Hua Guofeng övertog makten och arresterade sina rivaler de fyras gäng. Detta banade vägen för Deng Xiaopings maktövertagande två år senare och reformpolitiken under 1980-talet.MacFarquhar och Schoenhals (2006), ss. 443-449
Födelse och uppväxt Mao föddes i byn Shaoshan som ligger i en relativt isolerad del av Hunan-provinsen. Han var äldste son till Mao Yichang, en fattig bonde som blivit relativt förmögen genom hårt arbete. Maos modersmål var Hunan-dialekten, vilket speglade accenten i hans standardkinesiska. Han hade en relativt bekymmersfri uppväxt och utvecklade starka band till sin mor Wen Qimei.
Som barn gick Mao i byskolan där han skaffade grundläggande kunskaper om klassisk kinesisk litteratur, och bland hans favoritromaner fanns Berättelser från träskmarkerna och Färden till Västern.Mao och Malmqvist (1973), s. 14. Som tonåring lämnade han sin familj för att studera på en bättre skola i grannhäradet och senare på lärarhögskolan i provinshuvudstaden Changsha, som vid denna tid var ett intellektuellt centrum. Under Xinhairevolutionen deltog Mao en kort tid som soldat i den revolutionära armén i Hunan.
Mao blir revolutionär miniatyr|Mao Zedong (tredje från höger på andra raden) vid Kuomintangs andra centralkommittés tredje plenarsession i Wuhan i mars 1927. På främsta raden syns även Soong Ching-ling, T.V. Soong, Eugene Chen och Sun Fo. 1918 lämnade Mao sin hemprovins för att söka arbete i Peking, där han blev påverkad av de revolutionära stämningarna under Fjärde maj-rörelsen. Den radikale intellektuelle akademikern Li Dazhao anställde Mao som bibliotekarie vid Pekinguniversitetets bibliotek, där han influerades av Fjärde maj-rörelsens radikala idéer som marxismen och anarkismen.
Mao återvände till Changsha 1920, där han drogs i krigsherren Tan Yankais rörelse för ett självstyrande Hunan och ett federalt Kina. I en tidskrift gjorde sig Mao till talesman för rörelsen:
Tan Yankai avsattes en tid senare av sina underlydande och Mao Zedong blev snart mer intresserad av marxismen och deltog i att organisera socialistiska studiegrupper som grundats i Hunan. Sommaren 1921 deltog han i grundandet av Kinas kommunistparti (KKP) som bildades i den franska koncessionen i Shanghai 1921.
Bland Maos första uppdrag som kommunistisk organisatör var att organisera arbetare i den viktiga kolgruvan i Anyuan i Jiangxi-provinsen 1922 tillsammans med bland annat Liu Shaoqi och Li Lisan. I Anyuan grundades ett kooperativ och en arbetarklubb som ledde två framgångsrika strejker, vilket gjorde orten känd som "lilla Moskva", men gruvledningen krossade rörelsen med våld i samarbete med den lokale krigsherren i september 1925.Elizabeth J. Perry, Anyuan: Mining China's Revolutionary Tradition (Berkeley: University of California Press, 2012), ss. 78-123. Nordfälttåget När kommunistpartiet på sovjetisk inrådan inledde en allians med Sun Yat-sens nationalistparti Kuomintang 1923 blev Mao medlem i Kuomintang och han valdes in som suppleant i dess centralkommitté på Kuomintangs första nationella kongress i januari 1924.
Under inledningsskedet av Chiang Kai-sheks Nordfälttåg för att ena Kina 1926 var Mao partiaktivist i södra Kina där han mobiliserade bönder till stöd för fälttåget. Han deltog också i bondeuppror i sin hemprovins Hunan, där bönderna rest sig i kölvattnet på Nationella revolutionära arméns inmarsch i provinsen. Många av de bönder som deltog i upproret var bönder som arbetat vid kolgruvan i Anyuan och som nu flytt till sina hembyar i Hengshan, Xiangtan, Liling, Xiangxiang och Changsha, där bonderörelsen hade sitt centrum.Perry (2012), s. 131. Mao skrev en rapport om bonderörelsen, där han gav sitt stöd till de våldsamma metoder som brukats i upproren:
Höstskördeupproret I april 1927 bröt Chiang Kai-shek alliansen med kommunistpartiet och inledde en blodig utrensning av kommunisterna, som började i Shanghai och sedan spred sig till resten av landet. I samband med dessa utrensningar fick Mao och många andra kommunister gå under jorden. För att organisera motståndet mot Kuomintang-regeringen organiserade han det s.k. Höstskördeupproret den 7 september 1927 på landsbygden i Hunan och Jiangxi, men upproret slogs ned brutalt och Mao och resterna av hans styrkor tvingades fly till Jinggangbergen, ett bergsmassiv på gränsen mellan de två provinserna. I den lilla köpingen Xiaping grundade Mao en gerillabas och kom snart i kontakt med krigsherren Zhu De som också flytt Chiang Kai-sheks utrensningar.
Maos misslyckade uppror stod honom dyrt och på ett underjordiskt möte med partiets politbyrå i Shanghai avsattes Mao från sitt medlemskap i politbyrån. Zhou Enlai, som också lett det misslyckade Nanchangupproret, lyckades dock undgå utrensning och hamnade därför över Mao i partihierarkin, till Maos stora förtret.
Jiangxisovjeten
mini|vänster|150px|Mao efter den Långa marschens slut 1935. I Jiangxi bildades 1931 Kinesiska sovjetrepubliken, även kallad "Jiangxisovjeten," där Mao inledningsvis var ordförande. Den Röda armén lyckades driva tillbaka den Nationella revolutionära arméns inringningskampanjer fyra gånger, men under en konferens i Ningdu i oktober 1932 förlorade dock Mao sin ställning i som överkommissarie över Röda armén och ersattes med Zhou EnlaiAlexander Pantsov och Steven I. Levine, Mao: The Real Story (New York: Simon & Schuster, 2012), s. 264.
Det var i Jiangxi som kommunisterna genomförde sina första försök att omdana samhället i socialistisk riktning. I november 1931 utfärdades en lag om jordreform som omfördelade jorden från bönder som kategoriserats som rika bönder till fattigbönder och jordlösa bönder. Jordreformen hade våldsamma inslag, vilket ledde till att kommunisterna förlorade stöd bland vissa folklager. 1933-34 genomförde ytterligare en kampanj för att klassificera bönderna i olika egendomsklasser. Kommunisterna utfärdade också en äktenskapslag 1931, vilken skapade jämställdhet i äktenskapet mellan män och kvinnor.
Inte förrän i hösten 1934 lyckades Chiang bryta kommunisternas försvarslinjer genom att bygga upp fronten långsamt med blockhus enligt råd från sin tyske militäre rådgivare Hans von Seeckt. Detta ledde till att cirka 100 000 kommunister evakuerade Jiangxisovjeten 15 oktober 1934 för att hitta ett nytt basområde.
Den långa marschen
Vid ett uppehåll i Zunyi i januari 1935 höll partiets politbyrå ett utvidgat möte för att diskutera partiets strategi. Under konferensen lyckades Mao Zedong få andra inflytelserika kommunister som Zhou Enlai, Zhu De och Liu Bocheng att gå över till hans sida, medan den Kominternvänliga fraktionen med Otto Braun, Bo Gu och Wang Ming förlorade sina uppdrag.
Marschen kantades av en rad sammandrabbningar med nationalisternas armé, som sedermera blivit legendariska i den kinesiska militärhistorien. Slaget vid Luding är en känd händelse som skildrats på många ställen av såväl kommunister som andra återgivare. Slaget utkämpades vid bron Luding som går över Dadufloden.
Målet med den långa marschen var att hitta ett område som inte kunde nås av den kinesiska regeringens trupper och att där upprätta en ny kommunistisk gerillabas, men det tog lång tid för Röda armén att bestämma sig för ett slutgiltigt reträttmål. När Röda arméns ledning nådde Tongwei härad i östra Gansu-provinsen i september 1935 erfor man från tidningen Dagongbao att en kommunistisk bataljon fortfarande opererade i norra Shaanxi-provinsen. På ett möte den 28 september beslutade partiledningen att föra Röda armén till norra Shaanxi och där upprätta ett nytt basområde.Yang Jisheng (2010), s. 138.
Efter det att Röda armén anlänt till Shaanxi byggde Mao upp en bas för den Röda armén i området kring Bao'an Efter att KKP skapat en allians med Guomindang mot Japan tilläts kommunisterna flytta sitt högkvarter till Yan'an, vilket förblev huvudstad fram till 1947. Mao var fortfarande inte obestridd ledare och hans största problem var att utmanövrera sina motståndare. Zhang Guotao lämnade KKP 1938. Wang Ming återstod som hans främste konkurrent, men undanträngdes som ett resultat av korrigeringsrörelsen 1942. Det var inte förrän den 20 mars 1943 som Mao formellt blev det kinesiska kommunistpartiets ordförande, först med den fullständiga titeln "Ordförande i partiets Politbyrå" och sedan, när denna post skapades vid den sjunde partikongressen 1945, som "Ordförande i partiets Centralkommitté".Thomas Kampen, Die Führung der KP Chinas und der Aufsteig Mao Tse Tung (1931-1945). Berlin: Verlag Arno Spitz, 1998.
Rektifieringskampanjen i Yan'an 1942-44 Trots att Mao hade lyckats säkra en ledande position i partiet under 1930-talet var hans ledarställning inte helt obestridd. Moskvautbildade kommunister som Bo Gu och Wang Ming satt fortfarande i partiledningen och utgjorde ett hot mot Maos ledarskap. Dessutom hade många radikala intellektuella från många olika delar av landets samlats i Yan'an och många av dem var kritiska mot ledarskiktets livsstil och politik. Mao hade själv aldrig varit utomlands och hade översiktliga kunskaper i marxism-leninismen, varför han ofta förlitade sig på Chen Boda som spökskrivare. En stor del av Maos kunskaper om marxismen var hämtade från standardverket Sovjetunionens kommunistiska partis historia: kortfattad kurs, som kom ut i sin första kinesiska översättning 1939, och Mao tog särskilt fasta på bokens tes att klasskampen skulle fortsätta även efter socialismens införande.Andrew G. Walder, China under Mao: A Revolution Derailed (Cambridge, MA: Harvard Universoty Press, 2015), ss. 25-26,