Gutamål eller gutniska, tidigare även gotländska, är en nordisk språkform som i olika varieteter talas på ön Gotland och på Fårö. Gutamålet uppvisar en del arkaismer, ålderdomliga drag, men också flera språkliga novationer, nybildade drag. Språkformen leder sina anor till forngutniskan snarare än fornsvenskan. Forngutniska betraktas som ett eget fornspråk och har drag som kopplats till gotiska, ett östgermanskt språk. Detta gör att gutamålet är skarpt skilt från dialekterna på fastlandet, och även skilt från den mer standardiserade moderna gotländska dialekten av svenska, vanligen kallad gotländska, även om språken onekligen visar likheter i vissa uttal och ordförråd. Gutamål har även vissa ord som inte finns på fastlandet, såsom rabbis, vildkanin.
Historia Forngutniska
Dialekterna på Gotland har tidigt skilt sig från dialekterna på fastlandet, vilket kan ses i äldre urkunder från ön. De äldsta uppgifterna om språket på Gotland kommer från Gotlands omkring 300 runinskrifter. Av dessa är vissa från 900–1000-talet, men de allra flesta från 1100- till 1500-talet. Språket på dessa skiljer sig inte avsevärt från runinskrifter på fastlandet. Man kan exempelvis jämföra texten på den uppländska Vårdsätrastenen från mitten av 1000-talet, med en av de gotländska Sjonhemstenarna från 1100-talet:
Vårdsätra (Uppland) Sjonhem (Gotland) Runskrift þorkisl : auk : kisl : litu : raisa : stain : iftiʀ : suain fa[þur] : sin roþuisl : auk : roþalf : þau : litu : raisa : staina : eftir : sy[ni sina] þria Översättning Torgisl och Gisl läto resa stenen efter Sven, sin fader. Rodvisl och Rodälv de läto resa stenarna efter sina tre söner.
Både den uppländska och den gotländska runinskriften uppvisar de urnordiska diftonger, t.ex. i auk ’och’ och stain ’sten’, som nu är karakteristiska för bland annat gutamålet. I de äldsta fastländska landskapslagarna från slutet av 1200-talet saknas däremot dessa diftonger som har övergått till monoftonger, exempelvis stain > stēn.
Den gotländska medeltidslagen Gutalagen (med Gutasagan), som är skriven på forngutniska, från omkring 1220 uppvisar däremot en språkdräkt som tydligt skiljer sig från det fornsvenska språket i andra landskapslagar. Av denna anledning ses forngutniskan ibland som en dialekt av fornsvenska, ibland som ett särskilt språk vid sidan om fornsvenska, forndanska o.s.v. Dock eftersom den skilde sig till sådan grad brukar forngutniskan betraktas såsom ett eget formspråk.
Från 900-talet fram till och med 1500-talet talades forngutniskan på Gotland. Den finns representerad i ett stort antal runinskrifter och i Gutalagen med Gutasagan, troligen nedtecknad omkring 1220, samt i ytterligare några medeltida handskrifter. Den sista handskriften på forngutniska, Gutalagen från 1587, kan vara avskriven från en skrift från 1470, och härstammar då inte från 1500-talet.
Följande språkprov är hämtat ur Gutasagan och illustrerar forngutniska: +Ur GutasaganForngutniskaMangir kunungar stridu a Gutland miþan ha[i]þit war. þau hieldu gutar e iemlica sigri oc ret sinum. Siþan sentu gutar sendumen manga til Suia rikis, en engin þaira fic friþ gart fyr þan Awair Strabain af Alfa sokn. Han gierþi fyrsti friþ wiþr suia kunung.SvenskaMånga konungar stred emot Gotland medan (det) var hedniskt. Dock behöll gutarna alltid seger och sin rätt. Sedan sände gutarna många sändemän till Svea rike. Men ingen av dem kunde åstadkomma fred förrän Avair Strabain från Alva socken. Han åstadkom först fred med sveakonungen. Forngutniskan behöll ett omfattande böjningssystem och mycket gamla ordformer. Den påverkades i mycket liten grad av andra språk. Ännu i slutet av 1500-talet var gutniskan jämte isländska och färöiska närmast opåverkad av det lågtyska språket, som 400 år tidigare hade börjat förvandla de övriga skandinaviska språken. Detta kan inte förklaras med isolering, eftersom gutarna drev en omfattande handel och hade tyska köpmän tätt inpå sig.
1600- och 1700-tal Under 1600-talet förändrades det gutniska språket starkt. Den danska staten ville knyta sina provinser hårdare till sig. Predikningar i kyrkorna fördes på danska och alla protokoll nedtecknades på samma språk. Detta skulle komma att få stor betydelse för gutniskan. Danska och därigenom lågtyska ord kom in i språket. Det gamla formsystemet bröts successivt sönder. Man väljer därför ofta denna tid som slutpunkt för forngutniskan.
I slutet av 1600-talen, när Gotland tillhörde Sverige, fördes protokoll också för de olika häradstingen. Protokollen blev fler och de svenska ämbetsmännens antal på ön ökade också. Det gamla gutniska språket förändrades snabbt under denna process. Det fördanskades först kraftigt. Därefter kom svenska att dominera i det offentligas livet. Folket måste kunna tala med ämbetsmännen och de tog intryck av prästernas språk i kyrkorna.
Det finns ytterst lite skrivet på gutamål från 1600- och 1700-talen. Inga protokoll fördes på gutarnas eget språk. Inte heller är särskilt mycket känt om gutamålets uttal under denna tid. En besökare på 1700-talet ansåg att gutarnas språk hade ett starkt inslag av danska. Men hyllningsverser från 1700-talet visar ändå att den gamla gutniska grammatiken till stor del ännu levde kvar då, medan ordförrådet vid den tiden till stor del hade förändrats i riktning mot senare tiders gutamål. Från mitten av 1600-talet och i synnerhet från och med slutet av 1800-talet har de gotländska dialekterna i stigande grad påverkats av svenskan.
Från 1800-talet till nutid I och med att allmän skolplikt infördes ökade inflytandet från svenskan. Gutamålet trängdes undan från Visby och tätorterna och svenska hade även stort inflytande på landsbygdens språk. Ord, uttryckssätt och meningsbyggnad lånades från svenskan. Dagens gutamål innehåller dock fortfarande många rester av gutniska. I Visby med omnejd försvann gutamålet först, sedan följde de norra delarna av Gotland. På öns södra delar finns flest personer som minns hur gutamålet lät, och vissa av dem kan fortfarande tala gutamål.
Förändringar som har skett under 1900-talet och 2000-talet, och kanske ännu tidigare, är att de flesta av kasusändelserna har försvunnit, och att meningsbyggnaden i stort sett har anpassats till standardspråket. Viss verbböjning finns kvar och det gör också tregenussystemet. I gutamålets ordförråd finns mycket kvar sedan forna tider och inte heller ljudsystemet har förändrats så mycket. Förutom det gutniska ordförrådet finns även spår av tyska och det finns också en del danismer kvar från den danska tiden, från slutet av medeltiden och fram till 1645.
Uttal Vokaler thumb|250px|Ordet rauk innehåller en diftong och är ett gutniskt lånord i svenskan.
Monoftonger Bland monoftongerna har gutamålet bevarat äldre långt a där huvudparten av de nuvarande skandinaviska dialekterna utvecklat ett å-ljud eller diftong. Det heter således grate ’gråta’, late ’låta’, bat ’båt’, akar ’åker’, halde ’hålla’ etc. Äldre kort u står också oförändrat i gutniskan, till exempel dur ’dörr’ stukk ’stock’. Kort i och y har i vissa ord förlängts i svenska och blivit e respektive ö, men det har inte skett i gutamålet. Alltså har till exempel vid för ’ved’ och fyl ’föl’ behållits i gutamålet. Ord som fylge ’följa’ och skylle ’skölja’ har också behållit sitt y.
Äldre kort o i svenska blir till kort u, (uttalat ) i gutamålet, till exempel bukk ’bock’, klukke ’klocka’, summar ’sommar’. Framför enkel konsonant har vokalen förlängts till långt u i ord som buge ’båge’, hul ’hål’, kul ’kol’, kune ’kona’ stur ’stor’ och sun ’son’ uttalas u närmast som bergslags-u, men något diftongerat, dock skilt från diftongen äu som uppkommit ur äldre långt u.
Till skillnad från de övriga skandinaviska språken har gutamålet aldrig haft långt ä (jämför t.ex. fornisländska æ), vilket redan i forngutniskan sammanföll med långt e som diftongerades till ei, t.ex. kleidar ’kläder’; från forngutniska kleþr, jämför t.ex. fornisländska klæþr.). I skilda delar av Gotland har det forngutniska e blivit olika ljud. Ordet lära exempelvis, uttalas på sydligaste Gotland som e, alltså lerä. På södra Gotland i övrigt samt på Fårö, har e diftongerats till ei, leirä. På norra och mellersta Gotland har diftongen blivit äi, alltså uttalas som läirä där. Inte heller har gutamålet långt ö (jämför t.ex. fornisländska œ), som i stället sammanföll med y i forngutniskan och utvecklades till öi, exempelvis böykar ’böcker’, från forngutniska bykr, (jämför fornisländska bœkr).
Diftonger Inom ljudsystemet har gutamålet exempelvis bevarat de äldre fornnordiska diftongerna som i haim ’hem’, auge ’öga’ och åire ’öra’ (jämför nynorska heim, auga och øyra). Äldre långa vokaler förutom ā har dock också diftongerats: ī > äi (träives ’trivas’), ȳ > öi (döine ’dyna’), ē > ei (lein ’len’), ū > äu (bräun ’brun’). Äldre konsonantförbindelser finns bevarade i ord som kamb ’kamm’, kväld ’kväll’, och konsonanterna g, k och sk har inte, som i många andra dialekter, förmjukats framför främre vokaler i ord som kälde ’källa’ och skiaute ’skjuta’. På huvudön försvagas ändelse-a till -e i ord som live ’leva’, och slutvokaler tenderar att utebli i löpande tal (s.k. villkorlig apokope).
Kännetecknande för gutniskan är bevarandet av de gamla diftongerna, till exempel au i auge ’öga’, haust ’höst’ och mauso ’fluga’. Diftongen ai som redan under vikingatiden i de flesta nordiska fornspråk ändrades till ei och i större delen av svenskan till långt e kvarstod i gutamålet, t.ex. i stain ’sten’, bain ’ben’. Diftongen åi som motsvarar t.ex. nynorska øy och isländskans ey finns i t.ex. håi ’hö’ och ståite (stöta). Svenska ö före r uttalas åi, exempelvis råir (rör), åire, Fårö åira (öra).
Den korta monoftongen ö i svenska motsvaras av de gamla diftongerna au och åi/åy i gutamålet, exempelvis i austar ’öster’, braust ’bröst’, håiste ’skörda hö och säd’, och tråiste ’våga’.
Gutniskan har även utvecklat nya diftonger av äldre långa vokaler. Således har långt e, blivit ei: reit ’rätt’; långt i har blivit äi: bäite ’bita’; långt o, har blivit åo: såol ’sol’; långt u har blivit äu: häus ’hus’ och långt y har blivit öi: stöire ’styre’. Diftongen öi har också börjat användas istället för svenskans långa ö, så att man i gutamålet får till exempel [sjöien] ’havet’, (med äldre uttal [sjouen]), eller möit ’möta’.
En del diftonger i gutamålet har utvecklats ur äldre långa vokaler, som förkortats i svenskan. Exempelvis motsvaras ’piskar’ av peiskar, ’timmar’ motsvaras av täimar, ’sista’ motsvaras av seista, ’skum’ motsvaras av skäum, och ’bortglömd’ motsvaras av bortglåimd.
Triftong Gutniskan har också en triftong som förekom redan i forngutniskan men som är ovanlig i övriga nordiska språk, nämligen iau i t.ex. biaude ’bjuda’, skiaute ’skjuta’.
Konsonanter Konsonanter som i svenska och norska förmjukats framför främre vokaler uttalas fortsatt hårt i gutniskan (liksom t.ex. i danskan och isländskan). G i gikk ’gick’ uttalas alltså som och inte som (d)j, jämför svenska . Detta gäller även konsonantgrupper, t.ex. skiaute ’skjuta’ och stienne ’stjärna’ som inte har förmjukats till ett sj-ljud som i svenskan.
Uttalet av ng är ngg (ng + hårt g), exempelvis sängg ’säng’, finggar ’finger’, tranggar ’trång (m.)’, singge ’sjunga’.
Stavelsebärande konsonanter, l och n, förekommer exempelvis i muln 'mulen' och fäugln 'fågeln'. I svenska är inte konsonanter stavelsebärande.
Uttalet av r liknar inte standardsvenskt uttal. Det uttalas ofta mer som ett engelskt eller amerikanskt r. Men uttalet varierar rätt mycket. Även rullande r förekommer, liksom "stockholmskt r", utan något tydligt system.
I en del kombinationer med r: rd, rl, rn, rs och rt som i standardsvenska assimileras till en supradental uttalas i gutamålet ofta med bortfall av r i till exempel Las ’Lars’, kal ’karl’, kånn ’korn’ m.m. I en del ord uttalas ljuden var för sig, till exempel i gard. På Fårö uttalas vanligen ljuden separat i dessa konsonantkombinationer.