Stridsvagn 103 (militärförkortning: strv 103), även känd som stridsvagn S (), är en svensk tornlös huvudstridsvagn från 1960-talet. Den är känd för sin unika konstruktion med ett tornlöst chassi. Kanonen är fast lagrad i chassit och riktning sker genom att hela fordonet manövreras. Stridsvagn 103 utvecklades i slutet av 1950- och början på 1960-talet och levererades till svenska armén mellan 1967 och 1971. Stridsvagn 103 utgjorde, tillsammans med Centurionvagnarna, huvuddelen av den svenska arméns pansartrupper fram till 1990-talet då de ersattes av stridsvagn 121 och stridsvagn 122.
Historia Konceptet för det som skulle bli stridsvagn 103 presenterades redan 1956 av Armétygförvaltningens Sven Berge. Det byggde på en billigare och lättare vagn som visade mindre målyta, eftersom kanonen lagrades fast i skrovet istället för i ett torn. Riktning av kanonen skedde genom bandsidriktning och en kontrollerbar upphängning för höjning och dumpning. Förslaget utvecklades vidare av Berge i samarbete med Bofors som ett framtida svenskt alternativ för en stridsvagn.
Efter skrotningen av stridsvagnsprojektet KRV under mitten av 1950-talet började den svenska armén diskutera utvecklingen av en ny generation stridsvagnar för att ersätta de brittisktillverkade Centurionvagnarna (strv 81 och 101). AB Landsverk, Volvo och Bofors föreslog att återuppta KRV-projektet, men detta ansågs för dyrt. Istället påbörjades projekteringen av ett nytt projekt. Från detta togs 3 huvudalternativ fram: alternativ A / stridsvagn A – angloamerikansk utveckling – en tungt pansrad huvudstridsvagn i regi med amerikanska M48/brittiska Chieftain. alternativ T / stridsvagn T – tysk/fransk utveckling – en lättskyddad mobil huvudstridsvagn i regi med tyska Leopard 1/franska AMX-30. alternativ S / stridsvagn S – speciell/svensk utveckling – Sven Berges tornlösa huvudstridsvagn med fast lagrad kanon och hydraulisk bandriktning, det som kom att bli stridsvagn 103.
miniatyr|vänster|Strv 103 S2 prototyp. Dessa alternativ ställdes mot varandra inför försvarsbeslutet 1958. Stridsvagn T föll bort ganska snabbt i tävlingen medan stridsvagn A och stridsvagn S togs vidare. Vid 1958 års försvarsbeslut antogs alternativ S för vidare utveckling och försök med testriggar påbörjades. När dessa visade sig lyckade beställdes två prototyper av Bofors: försöksvagn S1 och försöksvagn S2, och vagnen döptes till stridsvagn 103 (det vill säga, tredje stridsvagnen i svenska armén med en kanonkaliber över 10 cm). Flera utförandes provades mellan prototyperna: strv S1A, S1B, S1C, S2A och S2B.
Proven med prototyperna S1 och S2 visade att vagntypen var väl passande för de svenska kraven och en förserie om 10 vagnar beställdes, kallade stridsvagn 103-0 eller "nollserien". Dessa provades under antal år med olika huvar för vagnchefen, olika siktesutrustning, simutrustning med mera fram tills 1966.
Åren 1967–1971 levererades 290 exemplar av Stridsvagn 103. Den maximala produktionstakten var sju vagnar per månad. Stridsvagn 103 tillfördes pansarbrigaderna Södra skånska brigaden (PB 7), Skånska dragonbrigaden (PB 8), Skaraborgsbrigaden (PB 9) och Norrbottens pansarbataljon (P 5).
Stridsvagn 103 utgick ur försvarsorganisationen 1997. Av totalt 302 tillverkade fordon har merparten skrotats, men en handfull fordon finns bevarade på museer både i Sverige och i utlandet.
Konstruktion
Stridsvagn 103 hade inget torn, vilket gav en låg profil. Kanonen var fast lagrad i chassiet, vilket innebar att hela fordonet fick vridas för att rikta kanonen i sidled, och hela vagnen fick med hjälp av hydraulik höjas och sänkas för att rikta kanonen i höjdled.
Den tornlösa designen var ett radikalt avsteg från den rådande förståelsen av hur stridsvagnar såg ut och fungerade, och den väckte internationell uppmärksamhet. Den hade både för- och nackdelar. Avsaknaden av torn gav vagnen en låg och flack profil, vilket gjorde den svårare att träffa och motståndskraftigare mot fientlig eld. God optik och kanonens stabila montering gjorde det också möjligt att skjuta snabbt och på långa avstånd med precision. Å andra sidan var det omöjligt att rikta kanonen för skott under färd, förutom rakt fram i färdriktningen. Detta ansågs dock vara en acceptabel nackdel, eftersom vagnar med rörliga torn visserligen kunde rikta sin kanon under färd men med så låg precision att även de normalt tvingades stanna inför skott. Ytterligare en unik detalj med Stridsvagn 103 var att en av de tre besättningsmännen satt vänd bakåt och hade egna styrmedel, för att kunna köra vagnen bort från fienden i hög hastighet utan att behöva blotta det tunnare sid- och bakpansaret.
Trots sin utformning var Stridsvagn 103 avsedd för anfallsstrid. Den svenska arméns pansarbrigader (PB 63), där Stridsvagn 103 ingick, var anfallsbrigader med uppgift att gå till motanfall mot fientliga brohuvuden och luftlandsättningar. Den doktrin som uttalades i dåtidens pansarreglemente beskriver ett aggressivt stridssätt, även i defensiva situationer. Utformningen av Stridsvagn 103, med dess låga profil, byggde på skydd snarare än defensivt uppträdande.
Strv 103 var även fullständigt amfibisk då den med hjälp av en flytbälg kunde simma med 6 km/h.
Förbisprungen av teknikutvecklingen Åsikterna om huruvida Stridsvagn 103 var en framgång eller ett misslyckande går isär. När den konstruerades hade vagnen ett gott skydd, god eldkraft och god precision jämfört med många andra moderna stridsvagnar, och den tornlösa designen medförde flera fördelar utan alltför påtagliga nackdelar. Under 1970-talet började stridsvagn 103 halka efter i den teknologiska utvecklingen. Gyrostabilisering började införas på tornvagnar, som nu kunde skjuta med god precision i olika riktningar under färd medan Stridsvagn 103 fortfarande tvingades stanna och vända sig mot målet. Att kanonen låg inne i chassit gjorde det svårt att uppgradera den till en kraftigare kaliber när detta började bli påkallat, och införandet av pilprojektiler under 1980-talet minskade skyddsvärdet hos vagnens flacka profil. Även om vagnen hade flera finesser och god prestanda för sin tid när den först togs i bruk, blev den gradvis förbisprungen av teknikutvecklingen.
Kostnaderna för projektet var 665 miljoner kronor varav 120 miljoner kronor i utvecklingskostnader, vilket gav ett styckpris på 2,29 miljoner kronor per vagn. Detta var ca 1 miljon kronor mer än vad Bundeswehr betalade för den första serien Leopard 1, 1964.FRITT MILITÄRT FORUM, 4/1998, Strv 103 – en hemlig besvikelse Överste Hans Nilsson, Skövde (sidan besökt 7 oktober 2008)FRITT MILITÄRT FORUM 2/2003, Strv 103 – ett ”Ess” (S) i stridsvagnsleken (Del 1/2) Anders Lundström, F. d. major vid P 5 (sidan besökt 7 oktober 2008)FRITT MILITÄRT FORUM 3/2003, Strv 103 – ett ”Ess” (S) i stridsvagnsleken (Del 2/2) Anders Lundström, F. d. major vid P 5 (sidan besökt 7 oktober 2008)"Pansartrupperna 1942 - 1992" 1992, Arméns Pansarcentrum, Skövde; Die Leopard Familie Andreas Richter, D-31785 Hameln (Germany) (sidan besökt 17 Februari 2013)
Besättning Strv 103 hade tre mans besättning: vagnchef, skytt/förare och bakåtförare. Både vagnchef och skytt/förare kunde skjuta med och köra vagnen, medan bakåtföraren skötte radiopassningen. För att minska tiden från målupptäckt till skott kunde vagnchefen låta skytt/föraren köra vagnen, medan han med hjälp av sin vridbara vagnchefshuv spanade efter mål att bekämpa. Så fort vagnchefen identifierat ett mål tog han över kommandot, riktade in vagnen och sköt, varefter han lämnade tillbaka kommandot till föraren.
Kanon miniatyr|300px|10,5 cm kanon strv 103 Huvudbeväpning på stridsvagn 103 utgjordes av en 10,5 cm räfflad automatkanon med L/62 kaliberlängd. Armébeteckning var 10,5 cm kanon strv 103. Kanonen utvecklades av Bofors och var utformad för att skjuta samma patron (105 × 617 mm) som användes av den brittiska Royal Ordnance L7-kanonen (armébeteckning 10,5 cm kan strv 101 och 102) som satt i stridsvagn 101 och 102. Kanonens rekylbromsar understöddes även av bandhydrauliken, vilken hjälpte till att återföra eldröret till dess exakta läge det hade precis innan avfyrningen.
Laddautomat Trots sin kaliber var kanonen helautomatisk med en integrerad laddautomat, vilket klassar vapnet som en automatkanon. Vapnets maximala eldhastighet var 24 skott per minut, eller 2,5 sekunder mellan skott.Hemliga handlingar, Pansartruppskolan, Försöksavdelningen, utgående och inkommande skrivelser rörande Stridsvagn S som förvars tillsammans, 1960-1965, Serie F II, Volym nr 1. Datahandbok strv 103, sida 1.Försvarets materielverk, Armématerielförvaltningen, Fordonsavdelningen, Centralsektionen, Serie F I, Avgångna och inkomna skrivelser ordnade efter klassifikationssystem. 1100:1-11 - 7890:1, 1969, Volym nr 10. Kapitel: RAC Equipment Trials Wing, RAC Centre Report on Swedish S Tank. Den praktiska eldhastigheten var dock något lägre då skytten, beroende på omständigheterna, behövde lokalisera målet igen efter skott på grund av bland annat dammuppkast från föregående skott. Enligt ett dokument från Krigsarkivet var den praktiska eldhastigheten ca 13,5 skott per minut, eller 4,5 sekunder mellan skott. Vid behov kunde man dock avge automateld genom att hålla avfyrning- och laddknapp intryckta.
Laddautomaten var belägen omedelbart efter den uppåtgående kilen på kanonens bakstycke. Centralt på vagnens övre bakpansar fanns en liten lucka för utkast av tomhylsor. Centralt på vagnens lägre bakpansar fanns även en lucka för att ta ut patroner som laddats men inte avfyrats.
Magasin Kanonen hade två helautomatiska magasin längst bak i vagnen, åtkomliga utifrån genom luckor under utrustningslådorna. Det högra automatmagasinet hade plats för 25 patroner medan det vänstra hade plats för 20 patroner. Vardera automatmagasin kunde enbart föra en typ av projektil åt gången, vilket normalt betydde att det ena innehöll spränggranater medan det andra innehöll pansarprojektiler. Skytt och vagnchef kunde från styrdonet elektroniskt välja vilket magasinen laddautomaten skulle använda. Det fanns även ett manuellt magasin med fem patroner för andra ändamål, vanligtvis rökgranater. Det manuella magasinet sköttes av bakåtföraren. Omladdning av samtliga magasin tog runt 10 minuter, vilket är drygt en tredjedel av tiden det tog att göra detsamma med en strv 101/102.
Ammunition Nedan tabell redovisar de ammunitionstyper som kunde användas i Stridsvagn 103: Vissa projektiltyper som annars fanns tillgängliga till stridsvagn 101 och 102 kunde ej användas på stridsvagn 103 då de var för långa för att passa laddautomaten. +AmmunitionstabellUppdelningFull beteckningFörkortningTypUrsprungKälla Patron Tändskruv Drivladdning Projektil Tändrör 10,5 cm skarp patron m/612 eltändskruv m/501 laddning m/612 10,5 cm spårljusspränggranat m/61A ögonblickligt/fördröjt högkänsligt spetsanslagsrör m/61C 10,5 cm sk ptr m/612 eltsk m/501 lng m/612 10,5 cm slsgr m/61A öf hk sar m/61Cspränggranat Patron Tändskruv Drivladdning Projektil Tändrör 10,5 cm skarp patron m/612 eltändskruv m/501 laddning m/612B 10,5 cm spårljusövningsgranat m/61B ögonblickligt/fördröjt högkänsligt spetsanslagsrör m/61C 10,5 cm sk ptr m/612 eltsk m/501 lng m/612B 10,5 cm slövngr m/61B öf hk sar m/61Cövningsgranat Patron Tändskruv Drivladdning Projektil Tändrör 10,5 cm skarp patron m/613 eltändskruv m/63 rökladdning m/61 10,5 cm rökgranat m/61 spetstidsrör m/53 10,5 cm sk ptr m/613 eltsk m/63 röklng m/61 10,5 cm rökgr m/61 stidr m/53rökgranat Patron Tändskruv Drivladdning Projektil 10,5 cm skarp patron m/61 eltändskruv m/62, alternativt m/66 pansarvärnsladdning m/61 60 mm spårljuspansarprojektil m/61 10,5 cm sk ptr m/61 eltsk m/62 (m/66) pvlng m/61 60 mm slpprj m/61underkalibrig kärnprojektilL28A1 APDS-T Patron Tändskruv Drivladdning Projektil 10,5 cm skarp patron m/61 eltändskruv m/62, alternativt m/66 pansarvärnsladdning m/62 slitskydd 57 mm spårljuspansarprojektil m/62 10,5 cm sk ptr m/61 eltsk m/62 (m/66)