miniatyr|Yngve-Frej, ättens påstådda stamfader. miniatyr|Olof Trätälja, som enligt sagan skall ha härskat i Värmland. Ynglingaätten var enligt fornnorsk och fornisländsk sagalitteratur en kungaätt som uppges ha varit ättlingar till Yngve-Frej, det vill säga guden Frej. De påstås ha regerat i Svearnas rike i Uppsala. Den siste svenska sagokungen i Ynglingaätten var Ingjald Illråde. Efter hans fall ska vissa avkomlingar ha sökt sig till Vestfold i östra Norge, där de etablerade sig som härskare. De sägs vara förfäder till Harald Hårfager, och därmed till det förenade Norges första kungaätt. Ynglingaätten uppträder som Skilfingar i det brittiska Beowulfskvädet.
Medan 1800-talets arkeologer och historiker använde sagomaterialet okritiskt och betraktade Ynglingaätten som reellt existerande, har den moderna källkritiska metoden inom nordisk historieskrivning gjort att flertalet nutida historiker anser att man inte kan dra några som helst slutsatser om ätten. Ynglingaätten betraktas idag som det halvhistoriska slaget av sagokungar, då vissa av personerna kan ha haft verklig bakgrund eller kan ha utgjort sammanslagningar av personer som har existerat. Att hela ättelinjen är historisk går inte att belägga. Även om några av de norska kungar som räknade sig till ätten är historiska, så kan en stor del av ättelängden vara fantasiskapelser, och berättelserna betraktas som historiskt otillförlitliga.Hagerman, Maja, 1996, Spåren av kungens män: Om när Sverige blev ett kristet rike i skiftet mellan vikingatid och medeltid, Rabén Prisma, Stockholm, s. 75 f
Källor Ynglingatal och Ynglingasagan Den troligen äldsta källan till den nordiska sagalitteraturens uppgifter om ynglingaätten är hyllningsdikten Ynglingatal. Enligt Snorre Sturlasson skrevs den av Tjodulf från Hvin och tillägnades en kung Ragnvald i Norge. Även vissa av dagens forskare daterar den till 800-talet eller början av 900-talet, exempelvis Olof Sundqvist. Den norske forskaren Claus Krag tolkar den som en dikt från 1100-talet, eftersom han uppfattar antikens fyraelementslära i den, vilken inte ska ha nått Norden förrän med medeltida kristen kultur. Ynglingatalet har bevarats i tre versioner: en förteckning över kungarna i Ari Þorgilssons Isländingaboken, i fullständigare form i Snorre Sturlassons Heimskringla, där den också använts som stam kring vilken YnglingasaganSnorre Sturlason, 1991, Nordiska kungasagor 1, Fabel bokförlag, Stockholm, s. 25–74 byggts, samt i en latinsk översättning i Historia Norvegiæ.
Namnet på ätten härleds från guden Yngve-Frej. Eftersom de norska kungarna gjorde anspråk på att vara ättlingar till de gamla gudarna så räknas dessas ättelängd ända från Oden själv.Snorre Sturlason, 1991, Nordiska kungasagor 1, Fabel bokförlag, Stockholm, s. 21 och generationerna löper genom närmare 1000 år till den punkt då en ättling via Värmland utvandrar till Norge. Eftersom tiden fram till utvandringen rör personer som uppges ha regerat ett svearike skulle uppgifterna också beskriva de tidigaste kända svenska kungarna. I själva Ynglingatal så nämns inte Oden eller Yngve-Frej, utan dessa förekommer i andra versioner av ättelängden. De olika ättelängderna för Ynglingarna är inte alltid helt överens om ordningen på kungarna.
Beowulfskvädet Dessutom förekommer i Beowulfskvädet tre kungar med namn som uppvisar likheter med namn på tre kungar av Ynglingaätten, vilket fick Birger Nerman att anta att dessa kungar borde kunna anses historiska. Kungaätten dessa kungar tillhörde benämns i Beowulfskvädet inte Yngligaätten utan "Skilfingar".
Gregorius av Tours En person i Ynglingasagan, Hugleik, har namnlikhet med en nordisk kung som härskade kring 510-talet enligt den samtida källan Gregorius av Tours, och även med en person i Beowulf-kvädet. De tre källorna är motstridiga om vilket land han regerade över och i vilket land han dog.
De orter där framförallt de tidiga generationerna placeras av uttolkare är debatterade. På basis av de källor som finns har de identifierats som mindre orter i Uppland.
Ättelängderna
Beowulf 700 till 1000-talet Ynglingatal 900-talet Íslendingabók Tidigt 1100-tal Historia Norvegiæ Sent 1100-tal Ynglingasagan Omkring 1225 Hversu Noregr byggðist 1387 Bure Burr Óðinn Ásakonungr Yngvi TyrkjakonungrIngui FreyrNjörðr SvíakonungrNeorthNjörðr Njörðr FreyrFroyrYngvi freyrFreyrFjölnir FjölnirFiolnirFjölnirFjölnirSveigðirSvegðirSwegthirSvegðirSveigðirVanlandi VanlandiWanlandaVanlandi VanlandiVísburr VisburrWisburVísburr VísburrDómaldiDómaldrDomaldDómaldi DómaldiDómarr DómarrDomarDómarr DómarrDyggviDyggviDygguiDyggvi Dyggvi/TryggviDagr Spaka DagrDagrDagr SpakaDagrAgni AlrekrAlricrAgniAgni SkjálfarbóndiAlrekr och Eiríkr AgniHogniAlrekr and EiríkrAlrekrYngvi och Álfr YngviIngialdrYngvi and Álfr YngviJörundrJörundrJorundrJörundr and Eiríkr Jörmunfróði/JörundrAun Aun inn gamliAuchunAun hinn gamliAunn inn gamliOngenþeowEgillEgill VendilkrákaEigil VendilcracaEgill TunnudólgrEgill TunnadólgrOhthere och OnelaÓttarrÓttarrOttarusÓttarr VendilkrákaÓttarr VendilskrákaEadgils och EanmundAðils Aðísl at UppsölumAdils/AthislAðilsAðils at Uppsölum EysteinnEysteinnEusteinEysteinnEysteinnYngvarrYngvarrYnguarYngvarrYngvarr inn hári ÖnundrBraut-ÖnundrBroutonundrBrautönundrBraut-ÖnundrIngjaldrIngjaldr inn illráðiIngialdrIngjaldr hinn illráðiIngjaldr inn illráðiÓláfr Óláfr trételgjaOlavus tretelgiaÓláfr trételgjaÓlafr trételgjaHálfdan Hálfdan hvítbeinn UpplendingakonungrHalfdan hwitbeinHálfdan hvítbeinn Hálfdan hvítbeinnEysteinnEusteinEysteinnEysteinnHálfdanHalfdanHálfdan hinn mildi Hálfdan inn mildiGuðröðr GoðröðrGuthrodrGuðröðr veiðikonungr Guðröðr veiðikonungrÓlafrÓláfrHalfdan NigerÓlafrHálfdan svartiRögnvaldr HelgiHaraldusRögnvaldr heiðum hæraHaraldr inn hárfagri
Från Uppsala till Norge De isländska sagorna är mycket tydliga med att ätten hade sitt ursprung i Gamla Uppsala och förtäljer på ett flertal ställen i till exempel Heimskringla att man behövde åka in i Mälaren för att komma till dem, samt att de bodde i Tiundaland, innan Olof Trätälja utvandrade till Värmland. Ätten nämns också i Saxo Grammaticus' Gesta Danorum som Frejs söner (kämpen Starkad kom till Uppsala där Frejs söner residerade, bok 6) och som Frejs ätt (inför Slaget vid Bråvalla samlades flera av Sigurd Rings fränder ur Frejs ätt, bok 8). Den norska grenen av ätten skall ha haft sitt säte i Vestfold Steinsland, G. & Muelengracht Sørensen, P. 1998. Människor och Makter i Vikingarnas värld. Ordfront. Stockholm..
Skilfingar eller Yngre ynglingaätten Skilfingarna omnämns i kvädet Beowulf, med sitt ursprung från omkring 700-talet, med något stoff möjligen från 500-talet, och med sin slutliga form från omkring år 1000.Epoker och diktare 1, 1971, red. Lennart Breitholtz, Almqvist & Wiksell, Stockholm, s. 129 Den isländske historikern, skalden och mytografen Snorre Sturlasson ansåg att skilfingarna härskade "i österled", alltså Sverige, men härledde namnet till en påhittad "sjökonung" Skelfir.
Den förste skilfingakungen Agne, förknippades i traditionen med ett "skjalf" som skulle ha blivit hans död. Det är Tjodolf Hvinverske i Ynglingatal som gjort en person Skjalf, som medverkade till att Agne blev hängd. Snorre Sturlasson menar dessutom att Skjalf skulle ha varit finnkungen Frostes dotter, vilken bortrövats av Agne under ett härtåg och som låtit mörda denne på färden in genom Mälaren, "på östsidan av Törnen, väster om Stocksund".
Med en härledning i förnamnen hos Skilfingakungarna, som samtliga börjar med vokal; Agne, Alrik, Erik, Alf, Yngve, Ochilaik, Eorund, Ane, Egil, Ottar, Adils, Östen, Ingvar, Anund och Ingjald, har bland annat Birger Nerman menat att namnen är bildade enligt den under folkvandringstiden på kontinenten normala variationsprincipen av vissa förled i kombination med vissa fasta efterled. 1919 s. 146. Dock får man anta att det är vanskligt att datera namn med utgångspunkt i att de börjar på vokaler; kännetecknade för Nerman var också hans starka tilltro till den nordiska sagolitteraturens värde som källskrift,Anno 71, 1972, red. M. Stevelius och T. Ekstedt, årskalender utgiven av Förlagshuset Norden AB, Malmö, och Svenska Dagbladets AB, Stockholm, s. 127 sagor vars källvärde som historiska dokument idag starkt kan ifrågasättas.Ström, F. 1999. Nordisk hedendom: tro och sed i förkristen tid. Akademiförlaget. Göteborg. (s. 6) Den moderna historieforskningen använder inte uppgifterna om ynglingaätten som källor till Sveriges historia.Lönnroth, L. och Delblanc, S., 1987, Den svenska litteraturen I: Från forntid till frihetstid, Bonnier Alba, Stockholm, s. 47
Fakta, sägen, och gråzonen däremellan miniatyr|stående|En sida ur Heimskringla, som bland annat berättar om Ynglingarna. Synen på vilka av gestalterna i Ynglingasagan som är att betrakta som historiska har varierat kraftigt över tiden. Fram till mitten av 1600-talet var de isländska källorna okända på fastlandet, och de regentlängder som nedtecknades före denna tid kan avvika kraftigt från de isländska uppgifterna.
Andra källor Den tidigaste källan till kungar i nuvarande Sverige är Rimberts Vita Anskarii, som behandlar missionären Ansgars resor till vad som identifierats med Birka i Mälaren, där han vid två tillfällen tas emot av två olika kungar.
En del av personerna i Ynglingatals ättelängd nämns av bland annat Saxo Grammaticus; så till exempel Oden. De uppgifter som var kända av ynglingaätten verkar ha tagits som fakta i kristen historieskrivning från 1100-talet, och de betraktades som historiska gestalter åtminstone från dess.
Från svenskt område finns flera regentlängder, vilka sinsemellan är oförenliga. Gamla svenska krönikan eller Prosaiska krönikan från 1400-talet angav en kungalängd, som tidstypiskt anknöts till Gamla testamentet, och Olaus Petri – som avvisade göticismen – en annan, vilken inte behagade någon och därför trycktes första gången på 1800-talet som en antikvitetisk kuriosa.Alf Henrikson, Svensk historia, band 1, Stockholm 1963, s. 21–23 En konkurrerande regentlängd återfanns senare i den götiska historietraditionen som grundade sig på Johannes Magnus Historien om alla götars och svears konungar (1539). På grund av det senare verket, antog Erik XIV felaktigt nummer 14 som regentnummer,Lönnroth, L. och Delblanc, S., 1987, Den svenska litteraturen I: Från forntid till frihetstid, Bonnier Alba, Stockholm, s. 158 vilket alltså inte motsvarar uppgifter från Ynglingaättens huvudsakliga källor, fastän Johannes Magnus regentlängd till en liten del bygger på Saxo Grammaticus sporadiska uppgifter i ämnet.
Islänningasagorna kom till skandinavers kännedom först efter att Codex regius upptäckts 1643 av den isländske biskopen Brynjolf Sveinsson, och först under 1800-talet kom Eddorna till allmän kännedom.Alf Henrikson, Svensk historia I, Stockholm 1963, s. 26–28 Första gången Heimskringla utkom i Sverige var 1697, av Johan Peringskiöld, och versionen innehöll den fornnordiska texten, och latinsk och svensk översättning.
Euhemerism Saxo Grammaticus beskriver Oden (Othinus) som en jordisk person som hade inbillat hela Europa att han var en gud, och sedan slog sig ned i Uppsala.Alf Henrikson, Svensk historia I, Stockholm 1963, s. 36 Snorre anför liknande uppgifter såväl i Ynglingasagan som i Eddan.
Detta följer den kristna strategin att förminska Oden till en vanlig människa. De kristna krönikörerna i anglo-saxiska England omkring 800 beskrev i samma anda alla de fem hedniska kungliga husen (Northumbria, Anglia, Mercia, Sussex, Kent) i England som Odens avkomma.
Ynglingasagans uppgifter om ynglingaätten upptogs av Olof Rudbeck den äldre i dennes beryktade Atlantica, där han liksom Johannes Magnus fortsatte Odens ursprung, via Magog och Noak, ända ned till Adam och Eva. Därmed fick Oden en självklar plats i göticismen som förfader till förmenta eller verkliga ättlingar till ynglingarna.