Christina Piper, född Törne 1 januari 1673 i Stockholm, död 25 mars 1752 på Krageholms slott i Skåne, var en svensk grevinna, godsägare, byggherre, företagsledare, entreprenör och affärskvinna. Genom sitt äktenskap med greve Carl Piper, en av kung Karl XII:s närmaste rådgivare, hade Christina en framträdande position vid det svenska hovet och spelade en viktig politisk roll. Hon använde sitt nätverk för att påverka utnämningar och politiska beslut, vilket gjorde henne till en mäktig aktör vid sidan av sin make. Efter att Carl Piper tagits till fånga vid slaget vid Poltava 1709 och sedermera avlidit i rysk fångenskap 1716, tog Christina ensam över familjen Pipers omfattande egendomar och fortsatte att expandera sitt inflytande.
Christina var en skicklig affärskvinna och entreprenör, särskilt känd för att ha utvecklat Andrarums alunbruk i Skåne till regionens största industri. Under hennes ledning sysselsatte bruket hundratals arbetare och blev en viktig ekonomisk kraft. Hennes förmåga att köpa upp godsegendomar från den skånska adeln, som var ekonomiskt sargad efter stora nordiska kriget, bidrog till att hon kunde skapa ett eget ekonomiskt imperium. Hon såg till att förbättra arbetsvillkoren för sina anställda och grundade bland annat skolor och sjukhus för att stödja de som arbetade på hennes marker. Hennes omfattande byggprojekt, inklusive Krageholms slott och Christinehofs slott, har lämnat bestående avtryck i skånsk byggnadshistoria.
Vid sin död 1752 överlämnade hon sitt imperium till sonen Carl Fredrik Piper och instiftade fyra fideikommisser åt sina övriga barn och barnbarn. Christina var en framgångsrik entreprenör och godsägare som trots samhällets begränsningar för kvinnor på 1700-talet lyckades bygga ett industriimperium inom jordbruk, handel och industri. Hon navigerade inom patriarkala strukturer utan att utmana dem direkt, men hennes ekonomiska framgångar, investeringar och strategiska förmåga gjorde henne till en av sin tids mest inflytelserika och förmögna kvinnor.
Härkomst och giftermål (1673–1690) Christina Olofsdotter Törne föddes den 1 januari 1673 i Stockholm. Hon var äldsta barnet till Margareta Andersén och Stockholms borgmästare och kommerseråd Olof Hansson Törne. Fadern åtnjöt en stor förmögenhet som kom från hans omfattande handel och ägande av 73 större och mindre handelsfartyg samt betydande bruks- och lantegendomar. Christina växte upp med sina systrar på Kindstugatan 4 i Gamla stan. Ingenting är känt om hennes barndom. Fadern adlades år 1698 och tog namnet Törnflycht. Christina har ibland felaktigt kallats Törnflycht själv, trots att hon gifte sig åtta år innan hennes far hade fått det namnet, och alltså aldrig bar det själv.
Hennes farmor tillhörde släkten Hising och var ättling till ärkebiskop Petrus Kenicius släktkrets från Bureätten, och hennes mor Margareta Andersén ska enligt genealogen Gabriel Anreps ättartavlor ha varit av skotsk adlig börd; Margareta Andersens far Tomas Andersen var handlande i Stockholm och brodern adlades med namnet Blixenstierna. I Christinas syskonskara fanns systrarna Inga Törnflycht, Margareta Törnflycht och Anna Maria Törnflycht samt bröderna Olof Törnflycht och Michael Törnflycht, som båda blev friherrar 1719 och grevar 1731.
Christinas far Olof Hansson Törne var en stark anhängare av kvinnors rätt till arvsrätt och hade varit involverad i lagkommissionen som föreslog att kvinnor, oavsett stånd, skulle ha samma arvsrätt som män. Christina, som den äldsta dottern, var därför en viktig arvinge och hon fick ett stort ekonomiskt ansvar genom ett framtida äktenskap. Hennes far och mor hade genom deras förmögenhet och affärsverksamhet skapat en stabil grund för hennes framtid, och Carl Piper, som hade gjort en karriär inom statsförvaltningen och fått en adlig titel, gifte sig med Christina för att stärka sin position. Christina var en eftertraktad brud och genom detta äktenskap fick Carl en stabil ekonomisk bas som stöttade hans fortsatta karriär. miniatyr|stående|vänster|Christinas make, greve Carl Piper. Porträtt av David Kock, efter originalmålning av David Klöcker Ehrenstrahl. Christina Törne var sjutton år när hon den 13 februari 1690 i Storkyrkan i Stockholm gifte sig med den 43-årige statssekreteraren och kanslirådet Carl Piper, som var styvbror till Christinas far. Vigseln förrättades av församlingens kyrkoherde Matthias Iser, men det finns inte mycket dokumenterat om själva ceremonin. Eftersom både Christinas och Carl Pipers familjer var välbeställda borgare kan man anta att bröllopet var ett stort och betydelsefullt tillfälle. Äktenskapet var inte baserat på kärlek, utan snarare ett resonemangsparti för att stärka familjernas ekonomiska och sociala positioner, vilket var vanligt bland rika köpmannasläkter. Hon blev stammoder till hela den svenska grevliga ätten Piper. Christina var en eftertraktad brud och fick, genom sitt äktenskap med Carl, en stabil ekonomisk bas som stöttade hans karriär. Carl Piper och Christina Olofsson Törne blev förutsättningar för varandras framgång. Genom sitt äktenskap etablerade de sig som en central kraft inom det svenska borgerskapet. miniatyr|Petersenska huset (2011) vid Munkbron i Stockholm, som var Christina och Carls bröllopsgåva. Efter honom kallades egendomen även Piperska palatset, ej att förväxla med Piperska palatset som Carl lät uppföra i grannkvarteret Memnon. Christina och Carl bodde i Petersenska huset vid Munkbron i Stockholm. Huset uppköptes av Olof Hansson Törne den 20 juli 1692 och överlät det samma dag som bröllopsgåva till paret Piper. Huset var ett av de mest imponerande palatsen i Stockholm. Den byggdes i holländsk renässansstil på 1650-talet och senare ombyggt av den berömde arkitekten Nicodemus Tessin den äldre. Den kom att bli en symbol för den framväxande borgerliga adeln och den framgång som den Piperska familjen hade uppnått. Här bodde Christina och Carl i nära kontakt med den övre delen av borgerskapet och kunde följa utvecklingen av den politiska eliten i Stockholm. Carl blev också en del av det exklusiva Riddarhuset, där han började som medlem av den tredje klassen, men hans ambitioner var att nå den första klassen genom utnämningar och diplomatiska förbindelser. Christinas far var en stark anhängare av att ge kvinnor samma arvsrätt som män, vilket var ovanligt för sin tid, och han kämpade för detta både i privatlivet och som ledamot av 1686 års lagkommission. Christina var därför en viktig arvinge och fick kontroll över en stor del av familjens tillgångar, vilket gav henne stor ekonomisk makt. Genom sitt äktenskap med Carl blev Christina också en del av den nya elit som började stärka sin ställning i samhället genom affärsverksamhet och politiska positioner. Även om Carl Piper hade adlats för sina insatser i statstjänst, var han en del av den nya adeln, som hade fått sin status genom mer politiska än traditionella adelsband.
För Christina och Carl var det viktigt att hålla sig nära de rätta kretsarna. De umgicks i samma sociala kretsar som de mest framstående ämbetsmännen och diplomaterna. På Riddarholmen, där flera adelssläkter hade byggt sina palats, var familjen Piper i närheten av den svenska adeln, men de var också medvetna om de sociala hierarkierna mellan de som var födda adliga och de som hade adlats genom sina prestationer. Carl Piper var känd för att ha svårt att acceptera denna hierarki och hans politiska ambitioner ledde ibland till konflikt med de mer etablerade adelsfamiljerna. Trots att Christina och Carl Piper inte var lika högt ansedda som de gamla adelsfamiljerna, började deras familj, genom äktenskap och affärsverksamhet, att klättra på den sociala stegen. Deras förmögenhet och politiska allianser gjorde att de så småningom blev en del av den svenska adeln, och de kom att ge upphov till flera adliga ätter. Christina och Carl hade också ett stort inflytande över sina barns uppväxt och framtida karriärer. Barnens namn följde en tradition att hedra både släktingar och kungliga personer, och de kungliga namnen blev allt vanligare i takt med att Carl närmade sig maktens centrum. I takt med att Christina och Carl Piper etablerade sig som en inflytelserik familj, blev deras liv också mer offentligt och knutet till Stockholms politiska och sociala liv. Christina var involverad i umgänget inom den politiska eliten och ämbetsmännen, där många samlades för middagar, besök, och andra sociala tillställningar. Stockholm vid denna tid var en plats med en blandning av politik, affärer och sociala nätverk, där både formella och informella kontakter var avgörande för att klättra i samhällshierarkin.
Familjebildning och första fastighetsköp Christina och Carl hade flera barn, och deras uppväxt skedde mot en bakgrund av en hög barnadödlighet, särskilt bland de små i Stockholm vid den tiden. I äktenskapet föddes åtta barn:
Christina Charlotta Piper (1691) Ingrid Margareta Piper (1692) Charlotta Christina Piper (1693–1727) Hedvig Ulrika Piper (1695) Hedvig Maria Piper (1697–1767) Ulrika Eleonora Piper (1698–1754) Carl Fredrik Piper (1700–1770) Sofia Carolina Piper (1707–1732)
År 1691 föddes parets första dotter som döptes den 2 juli under namnet Christina Charlotta, men som dog späd. Året därpå, den 6 juni, döptes en dotter som gavs namnet Ingrid Margareta, men som även hon dog späd. Den tredje dottern föddes den 24 september 1693 och fick först namnet Juliana, men kom senare att kallas Charlotta Christina och levde vidare till vuxen ålder. Den fjärde dottern döptes den 11 september 1695 under namnet Hedvig Ulrika. Även hon dog mycket tidigt. Den femte dottern föddes den 11 augusti 1697 och gavs namnet Hedvig Maria. Den sjätte dottern Ulrika Eleonora föddes 26 oktober 1698 och liksom sina systrar Hedvig Maria och Charlotta Christina levde hon till vuxen ålder. Greve Johan Gabriel Stenbock stod fadder till Ulrika Eleonora och skänkte en ansenlig gåva till henne. Barnens namn hedrade parets närmaste släktingar och kungafamiljen. Den 20 februari 1700 föddes parets ende son, som fick namnet Carl Fredrik. Den 6 november 1707 föddes en sjunde dotter, som fick namnet Sofia Carolina, och prinsessan Ulrika Eleonora anmälde sig som dopvittne. miniatyr|Malmgården Piperska muren (2020) på Kungsholmen i Stockholm, med sin barockträdgård. Efter några år köpte paret en tomt i närheten av Petersenska huset för att bygga ett ännu större palats, känt som det Piperska palatset, som stod klart i slutet av 1690-talet. Palatset var tre våningar högt med två flyglar och arkitekten Nicodemus Tessin den yngre var involverad i designen. Trots att palatset var imponerande blev den inte en gemensam bostad för Christina och Carl. När palatset stod klart, behövde Carl inte längre en bostad i Stockholm, och Christina valde att bo kvar i det äldre huset vid Munkbron när hon vistades i staden. Det nya palatset hyrdes ut under perioder och överläts senare till barnen.
Samtidigt insåg Christina och Carl att ett ståndsmässigt liv också krävde en malmgård för rekreation, som många andra ämbetsmän och borgare också hade. De köpte en tomt på Kungsholmen av en släkting, där de byggde två trähus och anlade en storslagen barockträdgård 1695. Trädgården, som var en av de mest förnäma i Stockholm på sin tid, hade alléer, grottor, byster, orangeri och drivhus, med växter som apelsin-, citron-, oliv- och lagerbärsträd, samt cypresser och jasminer. Trädgården blev en prydnad för familjen och även en källa till inkomst, då växter odlades för att säljas eller användas på andra egendomar. En köksträdgård anlades också för att förse hushållet med färska grönsaker och rotfrukter, vilket bidrog till ett behagligt och självförsörjande liv. Trädgårdsmästaren mottog dagliga beställningar för att leverera färska varor till köket vid Munkbropalatset. En mur som byggdes vid trädgården kom att ge platsen sitt namn, och området kallas än idag för Piperska muren.
Ett politiskt par (1690–1700)