Ramlösa hälsobrunn (; det vill säga som "Rammlösa") är en svensk hälsobrunn belägen i Ramlösa i sydöstra Helsingborg, grundad den 17 juni 1707 av Johan Jacob Döbelius. Brunnen byggdes upp kring en järnbrunn, som Döbelius undersökt 1701, 1705 och 1706. Under 1700-talet ökade hälsobrunnens anseende och besöktes av gäster från både Sverige och Danmark.
Ramlösa brunn hade sin storhetsperiod i början av 1800-talet, då flera medlemmar av kungafamiljen och personer ur adeln regelbundet besökte anläggningen. I slutet av 1890-talet fann man en ny och mineralrikare alkalisk källa, vilket blev starten för det buteljerade vattnet och det moderna Ramlösaföretaget. Samtidigt minskade hälsobrunnens ursprungliga verksamhet, som slutligen lades ner 1973. Efter exploateringshot under 1970-talet skyddades flera av byggnaderna som byggnadsminnen och nästan hela parken klassades som ett skyddsområde inom byggnadsminnesförklaringen.
Historia Brunnen upptäcks och etableras miniatyr|Johan Jacob Döbelius. Ryktena om de järnhaltiga källorna i Ramlösa och deras botande effekt hade funnits under en längre tid. Under skånska kriget 1675–1679 lär Karl XI:s soldater ha kommit dit för dricka av källan.Pehr Johnsson, Skånska offerkällor, Skånska Folkminnen, årsbok 1927 I Sven Lagerbrings levernesbeskrivning över Rutger von Ascheberg anges att soldater som (1677) plågades av fältsjuka, tillfrisknat sedan de kommit att släcka sin törst vid källan vid Ramlösa by. Svenskarnas högkvarter var i slutet av kriget, 1679, beläget i Västra Ramlösa. Guvernementsläkaren och medicinprofessorn vid Lunds universitet, Johan Jacob Döbelius, uppmärksammade i början av 1700-talet brunnsvattnet i Ramlösa. Trots att han av bygdens invånare blivit varnad om rövare i den skog källan låg i, undersökte han vattnet flera gånger: 1701, 1705 och 1706. Vattnet hade samma sammansättning som vattnet i flera av Sveriges surbrunnar: järn i form av kolsyrad järnoxidul. Efter detta skrev Döbelius om hur vattnets botgörande effekt motverkade flera åkommor:
Döbelius vände sig till den dåvarande guvernören i Skåne, Magnus Stenbock, som gav tillåtelse, och hjälp, att röja omkring brunnen och den 17 juni 1707, på Karl XII:s 25-årsdag, invigdes brunnen. Ett tusental människor hade samlats vid källan för att dricka dess vatten, men då Döbelius påpekade att man var tvungen att stanna vid brunnen under längre tid reducerades antalet patienter till ett 40-tal. 1708 utgav Döbelius boken Beskrivning om Ramlösa hälso- och surbrunnens uppfinnande, dess belägenhet, natur, verkan och rätta bruk där han berättar om patienter där vattnet haft verkan. Året efter invigningen återkom flera patienter och ryktet om brunnen spreds, särskilt i den förnämare societeten, mycket tack vare Döbelius dubbla roll som framstående läkare och affärsman. Brunnen utvecklades till en klinik och sjukhus dit många sjukliga människor sökte sig för att dricka brunn. Behandlingen gick troligen ut på att man varje morgon drack 15 till 17 glas av Ramlösavattnet för att skölja rent kroppen. Till det utvecklades ett livligt nöjesliv där människor från flera olika samhällsklasser samlades för att umgås i källans omgivningar.
Efter Döbelius tog medicine doktor Hans Roslin år 1713 över brunnen, men då han blev utnämnd till provinsialläkare i Kristianstad tappade han kontakten med anläggningen och 1727 utnämndes istället stadsläkaren i Malmö, Kilian Stobæus som brunnsläkare. Det var till stor del Stobæus förtjänst att Ramlösas rykte som kurort växte sig stort, till stor del på grund av dennes goda kontakter, bland annat i Danmark, men även hans popularitet som läkare; trots att Stobæus var sjuklig och halt värnade han alltid om sina patienter. Stobæus hade flera lärjungar runt sig, bland dem Carl Linneus, och han stannade som brunnsläkare till sin död 1742, även om hans lärjungar tog hand om patienterna under de senare åren.
Carl Linneus skulle återkomma till Ramlösa, tillsammans med studenten Carl Söderberg, under sin skånska resa år 1749. Under sitt besök i Helsingborg bodde han hos borgmästaren Petter Pihl d.y. i dennes bostad Gamlegård och reste sedan därifrån vidare till Ramlösa hälsobrunn. Om hälsobrunnen antecknade Linné:
Vid 1700-talets mitt uppfördes ett långt brunnshus i korsvirke, vilket dock endast hade fem gästrum. De flesta gästerna på Ramlösa brunn hyrde istället in sig hos lokalbefolkningen. Samma år som Carl Linneus besökte Ramlösa, 1749, besökte även arkitekten och hovintendenten Carl Hårleman hälsobrunnen. Hårleman beskrev brunnsgästerna som under hans vistelse bestod bland annat av både pensionerade soldater och vanliga bönder, som diplomater och ämbetsmän. Hårleman lät resa en runsten som minne över sin vistelse vid hälsobrunnen. Stenen var placerad vid backen mittemot brunnshuset och runinskriften lyder:
Före Hårlemans besök hade området kring källan inte underhållits på något särskilt vid utan hade behållit sin naturliga form. I sina memoarer beskriver Gustaf Adolf Reuterholm hur hans mor vid en vistelse på 1730-talet hade funnit hälsobrunnen gudomlig i sin primitiva fägring och beskrev den som "endast af naturen gjord, men så förunderligt, att konsten förgäfves skulle bättre kunna hafva inrättat det". Hårleman blev en av initiativtagarna till en upprustning av källan. Området inhägnades, nya träd planterades och nya vägar och gångar drogs fram.
Aktiebolaget bildas thumb|Skiss över Ramlösa brunn i Carl Hårlemans dagbok 1749–1751. Ramlösa Brunn hade en blomstringstid under brunnsintendenten Eberhard Rosenblad från dennes tillträdande 1760, fram till dennes död 1796. Under denna tid ökade besökarantalet kraftigt och man försökte från brunnsinrättningens håll köpa in mark i anknytning till källan så att man där skulle kunna bygga ett nytt hotell med plats för 200 gäster. Det var dock inga av de angränsande gårdarna som ville sälja, eftersom de då skulle förlora intäkter från brunnsgäster som hyrde in sig över sommaren. För att ta vara på den popularitet brunnen uppnått bildade man ett aktiebolag för att skaffa kapital till anläggningarnas underhåll. De första ägarna bestod till största delen av skånsk jordägaradel, men även av läkare och köpmän. Den första direktionen bestod av landshövding Gustaf Fredrik von Rosen, generalmajor Bror Cederström, statssekreterare Christoffer Bogislaus Zibet, handelsmännen Carl Magnus Tönningh och Carl Magnus Nordlindh, dåvarande brunnsläkaren Pehr Unge och friherre Rutger Macklean. Samma år skickade man en förfrågan till dåvarande kungen, Gustav IV Adolf, för att på detta sätt kunna få förvärva ny mark. Kungen inte bara beviljade köpet, utan lät också ta fram en plan för brunnens utbyggnad och von Rosén lyckades därmed genom staten köpa in ett halvt frälsehemman i Köpinge by åt brunnen. År 1801 fick brunnen sina första kungliga privilegier som stadgade att man hade rätt att ta betalt för vattnet från brunnsgästerna. Avgiften till brunnshuset var för folk 1 riksdaler. Förmögnare folk fick betala 2 riksdaler och allmogen 24 skilling. Åt präst, klockare och brunnsmästare betalades efter godtycke. Däremot skulle fattiga fortfarande få dricka av vattnet gratis. Med hjälp av det nya aktiekapitalet på riksdaler kunde man bygga ut anläggningen, till exempel byggdes brunnshuset om, ett nytt värdshus – nuvarande läkarvillan – lades till, nya stallar uppfördes, samt fyra nya byggnader för gästrum. På stranden mellan Helsingborg och Råå byggde man ett badhus dit gästerna togs med hästdroska, vilket dock brann ner redan 1811. Badhuset var beläget på stadens mark. Det var 28 alnar långt och 15 alnar brett och hade skänkts till brunnen av en av brunnsdirektionens ledamöter, herr Tönningh. Dessutom anlade flera godsägarfamiljer villor i anknytning till parken, bland andra familjerna Trolle, Dücker, Hamilton och Wedderkop.
Brunnsgästerna bodde i Ramlösa eller Köpinge by och även i Helsingborg. Brunnsdrickningen skedde under stark musik. Det dansades alla söndagar och torsdagar mellan klockan 16 och 19. Man besökte också Comedie-huset i Helsingborg. Två gånger i veckan gjordes insamlingar för de fattiga och man gav dem även fria medikamenter. Något sjukhus fanns inte och de fattiga inkvarterades därför i lador och på logar i Ramlösa och Köpinge byar. 1802 uppfördes ett särskilt boningshus för de fattiga. Antalet gäster hade under åren visat en ökning, 1796: 74 ståndspersoner, 1797: 55, 1798: 81, 1800: 106 och 1801: 110. Räknade man även in de fattiga uppgick brunnsgästerna till nära 200 personer.
von Platen och von Dannfelt
På grund av de många nybyggnaderna tog snart aktiekapitalet slut, vilket gjorde att man med glädje antog hovmarskalken Achates von Platens förslag om att arrendera Ramlösa Brunn i 50 år. Tillsammans med brunnsläkaren Eberhard Zacharias Munck af Rosenschöld stod von Platen bakom brunnens nya glansperiod, von Platen genom sina investeringar och utvidgningar av anläggningen och Munck af Rosenschöld genom sina kontakter som byggde upp hälsobrunnens rykte som "socialt inneställe". Till exempel lät von Platen år 1807 uppföra det första hotellet inom brunnens område: "Stora hotellet" – en 40 meter lång och 15 meter bred korsvirkesbyggnad i två våningar med en stor salong, två salar och fyra stora gästrum i bottenvåningen och 20 gästrum totalt. Han uppförde även nya stallbyggnader för totalt 44 hästar och 10 vagnar och utförde förbättringar av parken. Man lät inhägna fem tunnland av det 70 tunnland stora markområde till väster om parken som brunnen ägde för att där lägga ut trädgårdar och plantera bland annat 100 fruktträd. Trots läkaren Munck af Rosenschölds många motsättningar med kung Karl XIV Johan, i sin egenskap av liberal riksdagsman, besökte många medlemmar av kungafamiljen regelbundet parken. Särskilt kronprins Oscar (senare Oscar I) var en flitig besökare. Den kungliga glansen lockade dit Skånes societet, samt även stor del av huvudstadens övre skikt, till baler och andra evenemang. Tiden skildrades av publicisten Bernhard Cronholm som följer:
År 1824 överlät von Platen brunnen till överste Carl von Dannfelt för 18 000 riksdaler och snart ägde Dannfelt även majoriteten av brunnens aktier. Dannfelt byggde vidare på vad von Platen hade börjat med, exempelvis återuppbyggde han badhuset vid Öresund och ett nytt sjukhus uppfördes i områdets östra sida med plats för 80 patienter. Parken fick ännu en upprustning i romantisk engelsk stil med gångvägar utformade för att locka till promenader. Under denna tid var nöjeslivet livligt och vid brunnen hölls flera baler och konserter, gästerna kunde hyra hästar för utflykter, samt man hade möjlighet för kort- och biljardspel. År 1824 besökte Karl XIV Johan parken och man diskuterade möjligheten att bygga en särskild bostad åt kungafamiljen då den besökte brunnen. Men när ritningarna presenterades i Stockholm året därpå hade kungen ändrat sig och valde istället att donera en summa av 8 000 riksdaler till parken, som skulle användas som bidrag åt vistelse för de som inte själv hade råd att hyra in sig på brunnen. Denna donation lade grunden för det som kom att bli brunnslasarettet, vilket stod klart 1835. Det blev en av de mest påkostade byggnaderna i parken och rymde 46 sjuksängar. År 1828 besökte drottning Desideria hälsobrunnen och till hennes ära lät Dannfelt plantera en "drottningträdgård" framför det hus hon bodde i, numera känt som Villa Desideria.
Täta ägarskiften och det nya bolaget thumb|150px|left|Eberhard Zacharias Munck af Rosenschöld.