Trollsländor (Odonata) är en ordning bland insekterna. Trollsländor hör till underklassen bevingade insekter och är en av de äldsta insektsordningarna bland nu levande insekter då fossil visar att gruppen uppträdde under karbontiden för cirka 300 miljoner år sedan. De har en livscykel med ofullständig metamorfos, honorna lägger ägg som kläcks till nymfer vilka utvecklas till imago (fulländad) utan ett mellanliggande puppstadium. Både nymfer och fullbildade trollsländor livnär sig på rov. Nymferna lever i vatten medan fullbildade trollsländor är skickliga flygare som vanligen håller till i närheten av vatten och lever av insekter som ofta fångas i luften.
Ordningen omfattar cirka 5 680 kända arter, varav 64 har påträffats i Sverige.Claes Bernes (2011) Biologisk mångfald i Sverige. Naturvårdsverket, Monitor 22. . ISSN 1100-231X. Störst är artrikedomen i områden med tropiskt klimat. En särskilt stor artrikedom finns i den orientaliska- och neotropiska regionen, men även i tempererat klimat. I de kallaste områdena norr om skogsgränsen klarar sig dock bara ett fåtal arter. Storleken inom ordningen varierar från ett vingspann på mindre än 20 millimeter till ett vingspann på över 160 millimeter. En av de minsta trollsländorna är Agriocnemis pygmaea med ett vingspann på bara 18 millimeter. Störst är Megaloprepus caerulatus som har ett vingspann på 190 millimeter.
Utmärkande för trollsländor är att de har ett stort och rörligt huvud med stora fasettögon, bitande mundelar och korta borstliknande antenner, en mellankropp där det första segmentet är ombildat till en halsring medan de två bakre segmenten är sammanväxta och bildar en enhet som benämns synthorax, samt två par stora vingar och en långsträckt och smal bakkropp. En indelning av trollsländorna i två stora taxonomiska grupper brukar göras: egentliga trollsländor och flicksländor och jungfrusländor. De kan skiljas åt på vingarnas utseende och på hur vingarna hålls vid vila. Hos egentliga trollsländor är bakvingarna bredare än framvingarna och vid vila hålls vingarna utfällda åt sidorna. Flicksländor och jungfrusländor har bakvingar och framvingar med nästan samma form och vid vila hålls vingarna sammanslagna. Egentliga trollsländor har även som regel en mer robust kroppsbyggnad än flicksländor och jungfrusländor som har en mer smäcker kroppsbyggnad.
Ett utmärkande drag för trollsländornas nymfer är att underläppen är ombildad till ett slags griporgan som kallas fångstmask. Fångstmasken är i vila tillbakavikt men kan skjutas fram mycket snabbt för att fånga byten. Nymfernas utseende varierar mellan olika grupper av trollsländor. Nymfer av flicksländor och jungfrusländor känns igen på att de har en långsmal kropp med tre stora gälblad vid bakkroppsspetsen. De egentliga trollsländornas nymfer har mer robust kroppsbyggnad och saknar yttre gälblad.
Ordningens vetenskapliga namn, Odonata, kommer av grekiskans odonto, som betyder "tandad". Det syftar på trollsländornas käkar, både på den fullbildade sländan och nymfens.
Kännetecken Hos trollsländor är den fullbildade imagon och nymfen mycket olika till utseendet. Det har sin förklaring i imagon och nymfens skilda levnadssätt, den fullbildade trollsländan lever på land i luften medan nymfen utvecklas i vatten. På grund av den stora olikheten mellan nymf och imago kallas ofta trollsländenymfer för larver.
Imago Trollsländornas kropp delas in i tre delar, huvud, mellankropp och bakkropp. Huvudet är stort och rörligt med stora fasettögon och tre små punktögon, kraftiga bitande mundelar och korta borstliknande antenner.Sandhall, Åke (2000). Trollsländor i Europa, s. 11-12. De stora fasettögonen ger trollsländorna ett stort synfält och god förmåga att uppfatta rörelser i omgivningen. Bland insekterna är trollsländor den grupp som har bäst syn och synen är det viktigaste sinnet för individens överlevnad eftersom trollsländor förlitar sig på synen för jakt och bytesfångsten. Fasettögonen hålls rena genom att trollsländan stryker över dem med frambenen. Ibland syns en liten mörk fläck i fasettögonen, en så kallad pseudopupill.Sandhall, Åke (2000). Trollsländor i Europa, s. 22-23.
thumb|left|Huvudet med fasettögon, korta antenner och mundelar hos en egentlig trollslända. thumb|right|Flickslända, fasettögonen är tydligt skilda från varandra. Här syns även pseudopupiller.
Hos egentliga trollsländor är huvudet rundat och fasettögonen är så stora att de möts, eller nästan möts, på huvudets ovansida. Undantaget är flodtrollsländor som har ett mer tydligt mellanrum mellan ögonen vilket brukar ses som ett basalt drag. Bland mosaiktrollsländor finns några av de trollsländor som har de största fasettögonen. Ett fasettöga hos en stor mosaiktrollslända kan bestå av upp mot 28 000 till 30 000 sexkantiga små delögon. Flicksländor och jungfrusländor har ett kortare och bredare huvud och fasettögonen är alltid tydligt åtskilda.
Mellankroppen hos en insekt har tre segment. Hos trollsländor är det första segmentet (prothorax) ombildat så att det närmast ser ut som ett slags hals och kallas för halsring. Det andra och tredje segmentet är sammanväxta och bildar en enhet som benämns synthorax. På denna är trollsländans vingar fästade. Inuti synthorax finns flygmusklerna. Ett benpar är fästat på vart och ett av mellankroppssegmenten. Synthorax utformning gör att alla tre benparen är belägna jämförelsevis långt fram. Denna placering, nästan vid huvudet, gör att trollsländor har svårt att gå. Men benen är istället utmärkta fångstredskap när trollsländan är i luften. De är taggiga och har kraftiga klor och bildar, när de sträcks framåt, en fångstkorg. Genom att benen har olika längd, det främsta benparet är kortast och det bakre längst, är alla ben långa nog att nå till munnen och trollsländan kan därför både gripa och äta sitt byte i luften.
thumb|right|Bakkroppen hos en trollslända (hona).
Bakkroppen är långsträckt och smal och har tio segment. Flicksländor och jungfrusländor har oftast särskilt lång och smal bakkropp, medan de egentliga trollsländorna, som i regel är robustare byggda‚ har något tjockare bakkropp. Några arter av de egentliga trollsländorna har en för insektsordningen en ovanligt bred bakkropp, som bred trollslända. Hos flodtrollsländor kan bakkroppen vara lite klubbformad, det vill säga vara bredare mot spetsen. Vid bakkroppens spets finns en sorts utskott som kallas analbihang. Honor har två små analbihang som möjligen har en funktion som känselorgan vid äggläggning. Hanarnas analbihang är större och används för att gripa tag om honan inför parningen. Hos egentliga trollsländor finns hos hanarna två övre och ett undre utskott som bildar en parningstång. Med parningstången fattar trollsländehanen tag i honans nacke inför parningen. Flicksländornas och jungfrusländornas hanar har två övre och två undre utskott. Med dessa utskott fattar hanen ett tag om honans halsring inför parningen. Könsöppningen finns hos både hanar och honor på undersidan av det nionde bakkroppssegmentet. På undersidan av åttonde och nionde bakkroppssegmentet har honan en äggläggare. Hanens parningsorgan för överföring av sperma finns på andra och tredje bakkroppssegmentets undersida, det vill säga på den främre delen av bakkroppens undersida.
Trots den kraftiga synthorax, den långa bakkroppen och det faktum att trollsländor är relativt stora insekter väger de mycket lite. Inte ens de största trollsländorna väger mer än cirka ett gram. Detta beror på att det mesta av volymen i bakkroppen, förutom de vitala organen‚ utgörs av luftsäckar. Även inuti synthorax finns, förutom organ och flygmuskler, luftsäckar. Luftsäckarna skiljs från blodet och organen av tunna membran. Förutom att luftsäckarna fyller ut kroppsdelen till en relativt liten viktkostnad så har luftsäckarna i synthorax en isolerande effekt som gör att flygmusklerna blir mindre känsliga för lägre temperaturer än vad de annars skulle ha varit.
Vingar thumb|right|En trollslända med vingmärken tydligt synliga. Trollsländor har två par stora vingar som är långsträckta till formen och försedda med ett tydligt mönster av längsgående och tvärgående vingribbor. De längsgående vingribborna är grövre och ger vingen tillräcklig stadga för att flyga medan de tvärgående vingribborna är tunnare och ger vingen den elasticitet som behövs. De längsgående och tvärgående vingribborna delar in vingen i många mindre fält som kallas vingceller, eller bara celler, och det nät som bildas kallas ribbnät. Vingcellernas antal och utseende, och ribbnätets mönster varierar mellan olika familjer, släkten och arter av trollsländor och är därför en viktig bestämningskaraktär. Ett utmärkande drag för trollsländor är att de har en liten inbuktning och en särskilt grov tvärgående vingribba ungefär mitt på vingens framkant, som kallas vingnod. Vid framkanten av vingen, nära vingspetsen finns, undantaget hos jungfrusländor, ett tydligt vingmärke (pterostigma), vilket är en oftast långsmal och färgad vingcell vars utseende fungerar som en viktig bestämningskaraktär. Jungfrusländehanar saknar helt vingmärke, dock kan jungfrusländehonor ha ett falsk vingmärke, en färgad fläck som genomskärs av vingribbor, till skillnad från ett äkta vingmärke som består av en enda vingcell.Sandhall, Åke (2000). Trollsländor i Europa, s. 14-16. miniatyr|vänster|Illustration som visar skillnaden i vingens utseende mellan egentliga trollsländor (överst) och flicksländor och jungfrusländor (underst). Framvingar och bakvingar hos flicksländor och jungfrusländor har nästan samma form och de har smal vingbas. Egentliga trollsländor har framvingar och bakvingar med mera olika form och bredare vingbas. Skillnaden mellan vingparen hos de egentliga trollsländorna är att bakvingarna är bredare än framvingarna. Det är särskilt tydligt för den inre delen av vingen. Vid vila håller egentliga trollsländor och flicksländor och jungfrusländor vingarna på olika sätt. Hos egentliga trollsländor hålls vingarna utfällda åt sidorna. Bland segeltrollsländor (en familj egentliga trollsländor) är det vanligt att vingarna riktas något snett framåt och nedåt. Vilande flicksländor och jungfrusländor håller istället vingarna sammanslagna över kroppen, förutom smaragdflicksländor av släktet Lestes som ofta vilar med halvt utslagna vingar.
Vingparen hos trollsländor kan röras oberoende i förhållande till varandra då flygmusklerna verkar på vingarna genom direkt vingrörelse. Musklerna som sänker vingen är direkt kopplade till vingen och musklerna som höjer vingen fäster i ryggplåten och verkar på vingarna genom denna. Det gör att vingparen kan röras både i mottakt och i takt med varandra. Vingarna slår ungefär trettio slag per sekund, vilket är för långsamt för att det ska uppstå någon flygton, men ett frasande vingljud kan ibland höras beroende på att vingarnas kanter snuddar varandra. Särskilt egentliga trollsländor har en varierad flykt och kan stå stilla i luften, flyga snabbt framåt och plötsligt dyka nedåt eller ändra riktning tvärt. Manöverskickligheten är viktig för trollsländornas framgång vid bytesjakt. Flicksländor och jungfrusländor är inte riktigt lika goda flygare som egentliga trollsländor och jagar helst långsammare byten, eller tar byten som sitter stilla. En anledning till skillnaden i flygskicklighet är att kroppens tyngdpunkt är något olika hos de två grupperna. De egentliga trollsländorna har en för flygförmågan bättre balanserad tyngdpunkt medan jungfrusländor och flicksländor har en mindre gynnsam tyngdpunkt som gör dem något baktunga.Sandhall, Åke (2000). Trollsländor i Europa, s. 16. Trollsländor är inte de snabbaste flygande insekterna men de egentliga trollsländorna kan ändå flyga i en för insekter relativt hög hastighet på 30 till kanske så mycket som 50Sandhall, Åke (1977). Sländor, s. 24. kilometer i timmen. Uthålligheten hos dessa trollsländor är också stor och de kan vid vackert väder flyga flera timmar utan att landa och vissa arter är kända för kunna göra långa vandringsflygningar.
Färger