Katarina Gustavsdotter (Stenbock), född 22 juli 1535 på Torpa stenhus utanför Borås i nuvarande Tranemo kommun, död 13 december 1621 på Strömsholm, var drottning av Sverige 1552–1560 som gift med Gustav Vasa i hans tredje äktenskap.
Biografi Uppväxt och före giftermålet
Katarina var dotter till riksrådet Gustav Olofsson (Stenbock) och Brita Eriksdotter (Leijonhufvud) samt systerdotter till Gustav Vasas andra drottning, Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud); hon var därmed också kusin till kungens åtta barn med Margareta. Hennes föräldrar, liksom Margaretas övriga släktingar, kallades för "Kungafränderna" och intog en framträdande plats vid det svenska hovet under Margaretas tid som drottning, och kungen närvarade ofta vid deras familjehögtider, såsom vid bröllop i släkten, liksom de närvarade vid hans. Katarinas föräldrar räknades som personliga vänner till Gustav Vasa: hennes far gjorde karriär som riksråd på grund av sin lojalitet mot kungen, och monarken ska ha haft "alltid mycket förtroende" för hennes mor: "Till hennes [Margaretas] syster Birgitta... hade han alltid mycket förtroende".
Inte mycket är känt om Katarinas liv före giftermålet. Den normala uppfostran för en adlig svensk kvinna under denna tid var att lära sig att läsa och skriva genom att studera moraliska religiösa skrifter, som uppfostrade en dotter till att bli en hustru kapabel att sköta ett stort godshushåll åt en äkta make och agera som hans representant i hans frånvaro, vilket innebar att hon också fick lära sig räkning, godsskötsel och ekonomi. Det är möjligt att hon tillbringade en tid vid hovet som hovjungfru, även om det inte finns någon uppgift om det, eller att hon i varje fall träffade kungen vid familjehögtider. Katarina var omkring 155 centimeter lång, hade mellanblont hår och blå ögon och beskrivs som vacker. Enligt traditionen var Katarina inofficiellt förlovad med Gustav Johansson (Tre Rosor) före sitt äktenskap, en förlovning som bröts för kungens skull. Efter giftermålet ska hon en gång ha ertappats av kungen med att tala i sömnen: "Konung Gustaf håller jag mycket kär; men Rosen förgäter jag aldrig."
När drottning Margareta avled i augusti 1551, bad kungen först Kristina Gyllenstierna att ta över ansvaret för kungabarnen, men när hon av ålderdomsskäl inte längre kunde göra det, ombads Katarinas mor "Fru Birgitte" att tillsammans med mostern Märta att ta över ansvaret vid juletid 1551. Det ansågs självklart att kungen skulle gifta om sig: enligt normen förväntades en adlig änkling med minderåriga barn att göra det, och kungen uppgav själv att han behövde en drottning till sitt hov och en mor till sina barn. I mars 1552 kallades hennes mor samt hennes moster Märta och dennas make och Per Brahe till familjeråd hos kungen i Västerås, och det är troligt att det var vid detta tillfälle kungen föreslog hennes familj ett äktenskap mellan honom och Katarina. Äktenskapsförhandlingarna tros ha förts med modern. Släkten Stenbock välkomnade förslaget, som säkerställde att det inflytande vid hovet familjen hade fått genom Margaretas äktenskap skulle säkras genom Katarina.
Prästerskapet, representerat främst av ärkebiskopen och biskoparna av Strängnäs och Västerås, motsatte sig giftermålet då det på grund av den nära släktskapen mellan Margareta och Katarina ej skulle vara förenligt med Bibelns bud enligt Tredje Mosebok 18:e kapitel: även om det inte sades att det var förbjudet att gifta sig med en hustrus systerdotter, förbjöds äktenskap med en farbrors änka och liknande, vilket togs som en hänvisning till förbud mot äktenskap med en avliden makas släktingar. Gustav Vasa genomdrev dock sin vilja med motiveringen att Gamla testamentet endast gällde judar. Han tillsatte en utredning ledd av Georg Norman som påpekade att bibeln tillät äktenskap med en avliden hustrus syster, varför en avliden hustrus systerdotter borde vara tillåtet. Kungen kallade till ett officiellt möte med biskoparna i Linköping i juli, där de lämnade in officiella protester mot äktenskapet. Kungen fick sedan riksråden att styrka äktenskapet och bekräfta kungens rätt att gifta sig oavsett kyrkans åsikt, något biskoparna då lovade att respektera.
Vid detta tillfälle motiverades äktenskapet med Katarina med att kungen behövde gifta om sig för att få en drottning och en mor åt sina barn. Eftersom storpolitiken gjorde det svårt, tidsödande och dyrt att inleda långdragna förhandlingar om ett äktenskap med en utländsk prinsessa, hade det i stället ansetts bäst att välja en brud ur den inhemska högadeln. Att det blev just Katarina handlade, enligt den officiella motiveringen, inte om något personligt tycke. Vid denna tidpunkt fanns det heller inte så många kandidater i rätt ålder i den svenska högadeln, och Katarinas familj och föräldrar var högt ansedda av kungen. Våren 1552 besökte kungen godset Torpa för att framföra sitt frieri till Katarina personligen. Enligt traditionen ska hon då ha försökt gömma sig bakom en buske i trädgården.
Drottning
Gustav Vasa 56 år och Katarina 17 år vigdes den 22 augusti 1552 i Vadstena klosterkyrka. Kungahovet övernattade då i det dåvarande Kungshuset, en träbyggnad som användas i väntan på att slottet där skulle byggas klart. Katarina bar vid bröllopet en rosa sidenklänning med överklänning i silvertyg kantad med karmosinröd sammet och en pärlstickad hätta. Hon ledsagades till kyrkan, liksom sin moster och föregångare brukade göra vid offentliga processioner, av sina manliga släktingar, med de två äldsta prinsarna framför och prinsessorna efter sig klädda i rödgyllene sammet. Bröllopet firades sedan med fackeldans i Kungshuset. Dagen därpå kröntes Katarina till drottning i rosa sidenklänning med en överklänning av rött guldtyg och med kungens krona och spira.
Det finns inte så mycket information om Katarina Stenbocks tid som drottning, som tycks ha varit stillsam, eller om hennes relation till sin make eller sina styvbarn under makens livstid. Hennes relation till styvbarnen var dock bekräftat god efter makens död, med undantag av den till Karl. Om Katarina Stenbock som drottning sägs att hon "stilla och värdigt fann sig i sin roll som Sveriges drottning"., urn:sbl:12405, hämtad 2013-12-23.] Katarina ska enligt vissa uppgifter troligen ha varit gravid under 1554 och 1555, men graviditeterna blev aldrig bekräftade, och hon förblev barnlös. Den närmaste uppgiften om en graviditet är från maj 1556, då hon ska ha drabbats av "plötsliga modersbesvär" under en vistelse på Åland, något som har tolkats som ett missfall.
I egenskap av drottning fick Katarina ansvaret för den kungliga barnkammaren, särskilt över kungens döttrars uppfostran, samt för hovets hushåll. Hon fick också ett eget hov med egna hovfunktionärer, även om det nästan inte finns någon information om dem. Vid denna tid var de adliga hovfunktionärernas anställningar normalt sett kortvariga: de flesta av kungens hovmän var unga junkrar som tjänstgjorde en kort tid för att lära sig fina seder innan de fortsatte med en karriär inom militären eller politiken, och Katarina tilldelades på samma sätt adliga hovjungfrur, som hon hade till uppgift att arrangera bröllop för sedan de hade tillbringat en tid vid hovet för att lära sig fina seder och under övervakade former fått lära känna lämpliga äktenskapspartners: hovjungfrurna hölls annars mycket strängt och sysselsattes vanligen med sömnad i drottningens rum, för att inte sprida dålig propaganda över vasahovet. En av få incidenter som omnämns om Katarina som drottning, var då hovjunkern Hogenskild Bielke i sina brev till sin mor beskrev hur han hade trakasserats av Katarinas bröder Erik och Olof, som utmanade honom på slagsmål och förstörde hans kläder och framgångsrikt utnyttjade sin ställning som drottningens bröder: bland annat hade Katarina sett till att ett tyg som kungen gav till både Bielke och Katarinas bröder för kläder, endast gavs till hennes bröder. Som drottning förväntades Katarina att agera för sin familj och utgöra dess förbindelselänk med kungen precis som hennes moster drottning Margareta hade gjort, och det var också en uppgift hon utförde: när hennes moster Märta år 1556, till exempel, sände en begäran om att kungen skulle sände henne ett brev rörande rättigheterna till Läckö Län, utförde Katarina framgångsrikt den uppgiften. Hon följde med kungen på hans resa till Åbo i Finland 1555, och tillbringade följande vinter på Åland.
Utifrån brevväxlingen kring bröllopet mellan hennes styvdotter Katarina och Edzard II av Ostfriesland 1558–1559 förefaller det som om Katarina Stenbock själv inte hade så stark auktoritet vid hovet: kungen brevväxlade till exempel med sin äldsta dotter snarare än med Katarina då det gäller instruktionerna kring bröllopet, han gav henne inga självständiga uppgifter och diskuterade heller inte sin äktenskapspolitik med henne, utan gav henne endast förhållningsorder.
Under Vadstenabullret och skandalen kring hennes styvdotter Cecilia 1559 var hon en av dem som Katarina Vasa förhandlade med för att lösa situationen. Utifrån bevarade brev att döma försökte hon agera medlare mellan monarken och sin styvdotter Katarina Vasa för att den senare skulle få tillstånd av kungen att lämna landet med sin make. Katarina Vasa fick dock inte lämna landet förrän efter sin fars död 1560. Katarina ombads också följa med Cecilia då denna konfronterades av sin far vid återkomsten till Stockholm. I maj 1560 bad kronprins Erik henne också utverka ett tillstånd för honom att resa och fria till Elisabet I av England.
Katarina blev änka 1560 och överlevde sin make i 61 år. Enligt officiell historiebeskrivning vakade hon troget dag och natt vid makens dödsbädd utan sömn tills hon själv blev sjuk, och därefter bad om att en säng skulle ställas bredvid makens där hon kunde sova för att fortsätta vara vid hans sida. Enligt uppgift fortsatte hon att medla mellan maken och dennes barn även vid dödsbädden, då hon på hans klagomål över att de inte var där svarade att de gärna hade velat vara det, om de inte vore rädda för hans vrede.
Gustav Vasa lämnade ingen konkret egendom i arv till Katarina. Men han gav henne rätten till ett eget hov och att hon fortsatt skulle ha ansvaret för hans döttrar, som skulle leva i antingen hennes eller vid Eriks hov fram till sitt giftermål, och han gav henne rätten till ett eget underhåll och instruktioner till sina söner och riksrådet att alltid respektera hennes intressen och se till att hon hade en ståndsmässig försörjning, men namngav inte vilka gods hon skulle få, utan hänvisade endast till att han redan hade kommit överens med sönerna om vilka det skulle vara enligt muntligt avtal. Enligt hennes styvson Karl hade Katarina sett till att få muntligt löfte på att Strömsholm skulle bli hennes förläning.
Under Erik XIV:s regeringstid Katarina antas själv ha talat med Erik XIV om att få en skriftlig försäkran på de gods hon ska ha fått muntligt löfte om, och hon fick i mars 1561 förläningsbrev på Strömsholm med tre socknar, Fiholm med två socknar, Tynnelsö med tre socknar, Tosterö, Magerö och Kungsberga med tre socknar. Hon bosatte sig på sin livgeding Strömsholms kungsgård, medan hon i Stockholm bodde både på Tre Kronor och i ett eget stenhus. Hennes egendom gav henne en fast inkomst och en oberoende tillvaro.
Katarina Stenbock bar sorgdräkt i resten av sitt liv som änka; det finns ingen uppgift om att hon någonsin ska ha klätt sig i annat än änkedräkt, även om hon deltog i många offentliga ceremonier. Som änkedrottning bar hon titeln "riksänkedrottning". Det var den första gången en sådan titel tycks ha använts om en svensk änkedrottning.