miniatyr|Det gamla Yumbulagang-palatset i Yarlung-dalen. Tibets historia går tillbaka till 600-talet och landet upplevde sin storhetstid under det tibetanska imperiet mellan ca 600 och 842. Buddhismen infördes i omgångar mellan 600- och 1100-talet och har allt sedan dess präglat landets kultur och styresskick. Från och med senare delen av 1200-talet har Tibet styrts av olika teokratier som ofta sökt stöd hos landets mäktigare grannar. Under 1700-talet blev Tibet ett protektorat under Qingdynastin, men landet förklarade sig självständigt 1913.
1950 invaderade och ockuperade Kina Tibet, med syfte att införliva landet i Folkrepubliken Kina, och 1959 tvingades landets religiöse ledare Dalai Lama i landsflykt efter ett uppror mot det kinesiska styret. Allt sedan dess har regionens politiska status varit omstridd.
Tidig historia thumb|Staty av Songtsän Gampo, det tibetanska imperiets grundare Tibets tidiga historia är höljd i dunkel på grund av brist på skriftliga källor, men av allt att döma uppstod den tibetanska civilisationen Yarlung-dalen i det som idag är Lhoka-prefekturen och före buddhismens införande utövade tibetanerna den shamanistiska religionen Bön. I kinesiska källor förekommer hänvisningar till ett kungadöme som kallades Tubo och var beläget i nuvarande Tibet.
Enligt en tradition uppstod det tibetanska folket när en trollpacka och en himmelsk apa förenades i ett äktenskap vid berget Gangpo Ri nära dagens Tsetang. Paret fick sex barn, vilka gav upphov till det tibetanska folkets sex stammar. Enligt en annan myt skall Nyentri Tsenpo stigit ned från himlen i Yarlung-dalen och erkänts av lokalbefolkningen som den förste kungen av Yarlung-dynastin, som sedan regerade Tibet fram till 842.Buckley, s. 13.
Tibets enande och buddhismens införande Under 600-talet enades Tibet för första gången under kung Songtsän Gampo som grundlade det tibetanska imperiet och förde ett antal framgångsrika krig med Tibets grannar. För att befästa ett fredsfördrag med Tangdynastins Kina krävde Songtsän Gampo att Tanghovet lät honom gifta sig med en kinesisk prinsessa och omkring år 640 gifte sig han sig också med prinsessan Wen Cheng. Både Wen Cheng och kungens andra hustru Bhrikuti Devi, som härstammade från det som idag är Nepal, var båda buddhister och förde läran med sig till Tibet.
Under kung Thrisong Detsen grundades det första klostret Samye kring år 775 och inledde den en intensiv period av översättningar av buddhistiska skrifter till tibetanska, vilket gav upphov till den äldsta skolan inom den tibetanska buddhismen, Nyingma. Denna period brukar kallas för den "första spridningen" av buddhismen i Tibet. miniatyr|vänster|Det tibetanska imperiets största utsträckning år 800.
Det tibetanska imperiet erövrade så småningom hela det område som idag utgör Gansu, samt delar av Sichuan och Yunnan. Man tvingade också Tangdynastin att betala tribut till Tibet och när detta uteblev år 763 plundrade tibetanerna huvudstaden Chang'an, medan den kinesiska kejsaren tvingades fly.Powers, s. 143.
Tibetanska imperiet och Tangdynastin Forskaren Yihong Pan menar att Tibet var det största ickekinesiska hotet mot Tangdynastin. Mellan tidigt 600-tal och mitten på 800-talet var Tibet såpass starkt att de allvarligt hotade Tangdynastins geopolitiska ambitioner. Mellan början på 700-talet och år 822 slöt Tibet och Tangdynastin fred sju gånger. Alla dessa fredsavtal bröts, två gånger av kineserna, och fem gånger av tibetanerna.Halkias (2013) s.35-37
År 663 erövrade tibetanerna det kinesiska kungadömet Tuyuhun, och vid ett slag vid Qinghaisjön mellan Tibets och Tangdynastins trupper förlorade Tangdynastin 180 000 män. Därefter hade Tibet kontroll över praktiskt taget hela Tangdynastins västra gräns, vilket även inkluderade gynnsamma handelsförbindelser till Silkesvägen.
År 694 till 696 förlorade Tangdynastin ett flertal slag mot Tibet, vilket ledde till en enorm förlust för Tangdynastin i ett slag vid berget Suluohan (素羅汗山). Tibet hade blivit nekad 3 fredsavtal med Tangdynastin, men under kejsarinnan Wu Zetians styre skickades generalen och diplomaten Guo Yuanzhen till Tibet för att förhandla fram ett fredsavtal. Något fredsavtal kunde dock inte slutas, då Tangdynastin vägrade att gå med på Tibets krav för fred.
Därefter varvades krig och fred i perioder. Tangdynastin var starkare än Tibet mot slutet av kejsare Xuanzongs styre. Kort därefter försvagades dock Tangdynastin avsevärt, efter An Lushan-upproret. År 758 hade Tangdynastins regering flytt, efter att persiska och arabiska pirater invaderat Guangzhou. Tibetanerna utnyttjade Tangdynastins svaghet och erövrade 758 Liangzhou och satte in en militärregering. 763 erövrade de Tangdynastins västra huvudstad Chang'an, men denna ockupation varade endast i två veckor. Tibetanerna fortsatte dock att anfalla staden i över två decennier, vilket ledde till att Tangdynastin införde militärt undantagstillstånd fyra gånger mellan 764 och 768. 757 hade Tangdynastin kontroll över alla sina huvudstäder igen, och 763 hade de återfått stabiliteten i landet. De hade dock förlorat mycket under de senaste decennierna, dels hade stora delar av Tangdynastin erövrats – vilket innebar avsevärt mindre skatteintäkter – och samtidigt hade Tibet kontroll över viktiga områden i nordväst som innebar förlorade byteshandelsrutter, silkestillgångar och stora mängder gräsmarker som hästar betade på.
Åren 821–822 slöts ett fredsavtal mellan Tangdynastin och Tibet som till skillnad från tidigare fredsavtal respekterades av båda parterna under en lång tid. 830 och 831 skedde dock en incident, där en vice-kommissarie – och ett antal tibetaner under hans ledning – övergav Tibet i förmån för att emigrera till Tangdynastin. Detta ledde till att han och hans följeslagare skickades tillbaka till Tibet och avrättades, och ett stort antal diplomatiska sändebud skickades från såväl Tangdynastin som Tibet. 842 mördades den tibetanske kejsaren Langdarma, vilket ledde till att det tibetanska imperiet föll, då regeringen förlorade sin makt och det uppstod stora dispyter gällande vem som skulle ta över makten efter Langdarma. Mellan 849 och 866 förlorade Tibet ett flertal av de städer de erövrat från Tangdynastin, samt alla belägringar de hade i Centralasien.
Det första imperiets kollaps och buddhismens "andra spridning" Uppgången för den tibetanska buddhismen bröts under kung Langdarma (r. 838–841) som förföljde buddhismen och gynnade den inhemska bön-religionen. Kort efter Langdarmas död föll det tibetanska imperiet samman och landets grannar började återta territorier de förlorat till Tibet. Under 1000-inleddes ett politiskt sönderfall och Tibet delades upp mellan olika klanstyrda klosternätverk.
Under 1000-talet uppstod också en renässans – buddhismens "andra spridning" – med inflytande nästan uteslutande från Indien. Då etablerades buddhismen i hela Tibet. Från Bengalen i Indien till Tibet kom (1024) bland andra Atisha som är den som främst kom att förknippas med kadamlärans uppkomst. Liksom andra mahayana-lärare lade han stor vikt vid att lärorna skulle överföras direkt från mästare till lärjunge. Flera tibetaner studerade för tantriska yogis i Indien och förde med sig texter och yogaläror till Tibet. Flera skolor med magiska och mystiska inslag uppstod ur utbytet med Indien, varav den mest betydande var Kagyü-skolan.
Teokratins framväxt Sakya-skolan hade en stor betydelse under Yuandynastin då Kublai Khan 1253 utsåg Sakya-abboten Drogön Chögyal Phagpa till vicekung över Tibet som en följd efter att mongolerna invaderat Tibet 1240. Hans efterföljare styrde därefter Tibet under de återstående 75 år som dynastin varade och detta innebar början på framväxten av ett teokratiskt styre i Tibet.Waddell, s. 227. Efter Mongolväldets fall 1368 förlorade Sakya sin maktposition i Tibet, men även den sekulära och religiösa makten fortsatte att vara sammanflätade i Tibet, vilket brukar kallas för chösi zungdrel på tibetanska.
Under Mingdynastin utövade inte Kina någon överhöghet över Tibet. Mingkejsarna gav olika kejserliga titlar till tibetanska härskare och lamor, i synnerhet från Karma-Kagyü-skolan, men kejsarhovet utövade ingen suveränitet över Tibets inre eller yttre politik.Goldstein (1997), 4–5.; Shih-shan Henry Tsai, Perpetual Happiness: The Ming Emperor Yongle (Seattle: University of Washington Press, 2001), s. 187 Till exempel utnämnde Yongle-kejsaren den femte Karmapa till "kejserlig lärare" (guoshi 國師) 1406 . Detta stöd upphörde dock under Jiajing-kejsarens regering, då mongolerna började dominera Amdo-regionen och den mongoliske fursten Altan Khan började angripa den kinesiska gränsen.Evelyn Sakakida Rawski, The Last Emperors: A Social History of Qing Imperial Institutions (Berkeley, CA: University of California Press, 1998), s. 245.
På 1400-talet grundade religionsreformatorn Tsongkhapa den stränga Gelug-skolan inom den tibetanska buddhismen, vilket växte fram som den dominerande skolan i Tibet och trängde undan Karna-Kagyü. Under tiden fram till 1400-talet hade Lhasas prominens vuxit efter att tre stora gelugpakloster byggts där: Seraklostret, Drepungklostret och Gandenklostret. Den religiösa inriktningens vetenskapliga framsteg och politiska kunskap bidrog till att åter göra Lhasa till en viktig stad. På 1500-talet grundades Dalai Lama-traditionen, när Sonam Gyatso övertygade Altan Khan att gå över till gelug-skolan.
Den femte Dalai lama, Lobsang Gyatso, slöt en allians med den khoshot-mongoliske fursten Güshi Khan, vilken hjälpte honom att erövra hela Tibet 1642. I samband med detta flyttade Dalai Lama sitt administrativa centrum från Trashilhünpo till Lhasa, då detta var Tibets religiösa och politiska centrum och 1645 började Potalapalatset byggas. Khoshot-mongolerna behöll sin hegemoni över Tibet fram till 1717.
Tibet under Qing-väldet En ny maktfaktor uppstod i Tibets närområde 1644, då Qingdynastin erövrade det egentliga Kina och 1653 besökte Dalai Lama Peking för att träffa Shunzhi-kejsaren personligen. Frågan om de två härskarna möttes som jämlikar är omtvistad bland historiker.Van Schaik, 120-129.
1717 invaderade de västmongoliska dzungarerna Tibet och dödade en pretendent på Dalai Lamas tron, som dittills härskat i Lhasa. Detta ledde till att Kangxi-kejsaren startade en militärexpedition mot dzungarerna, som dock misslyckades. Inte förrän 1720 kunde Qingimperiet fördriva dzungarerna och Kelzang Gyatso kunde nu bestiga tronen i Potalapalatset som den sjunde Dalai Lama.
1727 förklarade Kangxi-kejsaren Tibet som ett protektorat under Qingimperiet och installerade två ståthållare (amban) om ledde de utländska och militära ärendena, men ledningen av civila och religiösa frågor överläts åt den tibetanska regeringen.Goldstein (1997), 14–15. Delar av Kham annekterades och införlivades i Sichuan-provinsen samtidigt som Amdo styrdes som ett speciellt protektorat under en kejserlig ståthållare i Xining..
Under Qing-dynastin var Tibet länge stängt för utlänningar, som regelmässigt utvisades ur landet. Bland de som lyckades ta sig in i landet var den katolske missionären Évariste Régis Huc som vistades där 1846 tillsammans med en missionärskollega.
1903–1904 invaderades Tibet av en brittisk expedition ledd av Francis Younghusband med 3000 soldater och 7000 bärare, sherpas som nådde Lhasa efter hårda strider. Från brittisk sida hävdades det att ett av motiven bakom expeditionen var att förekomma Ryssland som påstods vilja annektera Tibet. När expeditionen nådde Lhasa har den trettonde Dalai lama redan flytt till Mongoliet. Den brittiska expeditionen tvingas till återtåg i september 1904 inför den annalkande vintern. Qing-hovet i Peking vägrade emellertid att acceptera ett för britterna mycket förmånliga avtal, det skulle ge britterna rätt till kontroll över telekommunikationer och mineralrättigheter osv, som britterna med vapenhot tvingat fram i Lhasa.