Tennis Borussia är ett av de mest kända fotbollslagen från Berlin som nu för tiden spelar i Regionalliga Nordost (division IV).
Historia De första åren (1902–1919) Tolv idrottsentusiastiska unga män träffades på gatan "Spandauer Brücke" nr. 13 (nära Alexanderplatz i centrala Berlin) den 9 april 1902. Nästan alla var studenter, spelade tennis och fotboll och de ville förena klubbarna "Kameradschaftliche Vereinigung Borussia" och "Berliner Tennis - und Ping-Pong-Gesellschaft". Den nya klubben fick namnet "Berliner Tennis - und Ping-Pong-Gesellschaft Borussia". 1903 ändrades namnet till "Berliner Tennis Club Borussia", vilket gäller än idag. Klubben kallas ibland TeBe eller TB Berlin. Alfred Lesser var en drivande kraft bakom beslutet att ansöka om fotbollslicens som köptes för 50 pfennig och därmed blev TeBe den 27:e medlemmen i Berlins Bollspelsförbund (V.B.B.). Laget spelade och tränade på "Exerzierplatz Schönhauser Allee" (Prenzlauer Berg), en av dåtidens två fotbollsplaner i Berlin (den andra låg i Tempelhof, där den kända flygplatsen Berlin-Tempelhof byggdes några år senare). För fotbollsavdelningen gick det stadigt uppåt och våren 1914 gick laget upp i högsta Berlinligan. Eftersom många spelare kallades till fronten under första världskriget blev det allt svårare att spela seriös fotboll. Mer än 50 TeBe-medlemmar stupade i kriget.
Första framgångar (1919–1933) Efter första världskriget präglades samhället av politisk och ekonomisk kris. Detta drabbade även Tennis Borussia som hade ett varierande medlemsantal i början av 1920-talet, men fram till 1927 ökade det till cirka 400 medlemmar. Dessa medlemmar kom från medelklassen eller övre medelklassen som rekryterades från stadsdelar i centrala och norra Berlin. Sedan 1924 gick det sportsligt framåt för TeBe när man avancerade till ett av topplagen i Berlin. Sin orsak hade detta också i att klubben hade några av de bästa tränarna på den tiden, som exempelvis Otto Nerz och Sepp Herberger (Västtysklands förbundskapten under VM 1954, VM 1958 och VM 1962). 1928–1931 var TeBe regelbundet nära att vinna Berlinmästerskapen, men förlorade flera gånger de avgörande matcherna mot Hertha BSC Berlin. 1932 vann TeBe Berlinmästerskapen för första gången. TeBe deltog även flera år i rad i slutspelet om de tyska mästerskapen, där man flera gånger nådde kvartsfinalen.
Tennis Borussia i det nationalsocialistiska Tyskland (1933–1945) En tredjedel av TeBes medlemmar var judar. 1933 förlorade föreningen dessa medlemmar då alla judiska idrottsmän var tvungna att lämna klubben på grund av nazisternas maktövertagande och deras raspolitik. Många mördades senare i koncentrationslägren. Andra överlevde nazitiden genom att tillbringa tiden i exil och återvände till föreningen efter 1945. De minderåriga TeBe-medlemmarna tvingades att gå med i Hitlerjugend.
Tennis Borussias beteende vid maktövertagandet har bedömts olika. Nils Havemann menar att många "ariska" medlemmar hade svårt att hitta en klar och tydlig hållning när det gäller antisemitismen. Å ena sidan fanns det en antisemitisk grundstämning, men å andra sidan kände man också samhörighet med de judiska medlemmarna. Mike Tichers menar att kassören Ulrich Rüdiger, som hade sammankallat till mötet där de judiska medlemmarna uppmanades att lämna föreningen, visade feghet just eftersom han utan att vara tvungen hade sammankallat till detta möte. Karl-Heinz Schwarz-Pich menar däremot att det var svårt för den enskilde att göra motstånd. Människor då trodde att Hitlerperioden skulle vara kort och att det därför var högsta prioritet att inte väcka uppseende.
Sportsligt var TeBe även på 1930-talet ett av Berlins topplag, dock upprepades inte 1932 års framgång. När kriget började kallades många spelare in till krigstjänst, ju längre kriget pågick desto mer drabbades civilbefolkningen av bombkriget. Slutligen försämrades även försörjningsläget. 1942 deltog TeBe en sista gång i slutspelet om de tyska mästerskapen, innan seriespelet ställdes in 1944. 49 medlemmar stupade i kriget, bland dem Ulrich Rüdiger (se ovan) som dog i slutstriden om Berlin.
Efterkrigstiden (1946–1963) miniatyr|329x329px|Mommsenstadion, klubbens hemmaarena sedan 1945 När kriget var slut bestämde de allierade att förbjuda alla föreningar, endast "kommunala sportgrupper" fick finnas och så hette Tennis Borussia "SG Charlottenburg" fram till 1948. Att Charlottenburg blev klubbens nya hemvist berodde på den politiska utvecklingen som hade delat staden i Öst- och Västberlin. Eftersom man ville tillhöra västsidan bestämde man sig för stadsdelen Charlottenburg där det även fanns Mommsenstadion med 25 000 platser samt plats för ungdomsverksamheten. 1947 vann SG Carlottenburg Berlinmästerskapen vilket berodde inte minst på att man hade ett publiksnitt på cirka 10 000. Måljagaren Hanne Berndt gjorde otroliga 53 mål på 22 matcher. Efter två säsonger utan titel vann TeBe Berlinmästerskapen tre år i rad (1950–1952). Att bli Berlinmästare betydde även att man kvalificerade sig för slutspelet om de tyska mästerskapen. Där var Tennis Borussia för det mesta chanslösa, även om man kunde vinna flera matcher i slutspelet 1952. Flera faktorer avslutade den framgångsrika perioden. Dels hade laget blivit äldre och dels lämnade viktiga nyckelspelare klubben och en del spelare fick sluta spela på grund av trafikolyckor. 1958 vann man Berlinmästerskapen en sista gång innan Tasmania Berlin och Hertha BSC Berlin dominerade fotbollen fram till 1963.
Försöken att gå upp i Bundesliga (1963–1974) TeBe kunde inte upprätthålla den ledande ställningen och när Bundesliga startades 1963 var Hertha BSC Berlin topplag igen och kvalificerade sig för den nybildade ligan. Tennis Borussia var numera ett andra klassens lag i och med att man fortsatte spela i den västberlinska ligan. Målet var nu att komma 1:a eller 2:a för att kunna delta i kvalspel till Bundesliga. Förutom 1969 deltog TeBe i kvalspelet vartenda år fram till 1970, men sällan var laget riktigt nära uppflyttningen. Först 1974, när ingen på allvar hade räknat med "Violerna" (efter klädfärgerna lila och vitt), gick TeBe upp genom att slå St. Pauli med 3-1 i näst sista omgången.
Bundesliga och 2:a Bundesliga (1974–1981) Att TeBe hade gått upp i Bundesliga överraskade alla, även klubbledningen som hade planerat för 2:a Bundesliga som precis hade skapats under Bundesliga. Skulder på en halv miljon DM förhindrade dyra värvningar. Den före detta landslagsspelaren Karl-Heinz Schnellinger värvades liksom anfallaren Peter Geyer från Nürnberg. Men det stod klart ganska tidigt att laget inte hade potential att säkra kontraktet i Bundesliga. Höstsäsongen präglades av nederlag (till exempel 0-3 mot Hertha BSC) och några oavgjorda matcher, bland annat mot Bayern München (2-2). Ytterligare värvningar i vinterpausen förhindrade inte en 17:e plats vilket innebar nedflyttning till 2:a Bundesliga Norra. På grund av ett svagt publiksnitt (cirka 10 400) såldes viktiga spelare till andra Bundesligaklubbar.
Säsongen 1975/76 började TeBe med målet att återvända till Bundesliga. Helmuth Johannsen (mästartränare med Braunschweig 1967) värvades som tränare. Höstsäsongen präglades av en rad segrar som innebar en andra plats efter Borussia Dortmund efter höstsäsongen och på våren var det inte minst en serie på nio obesegrade matcher samt seger i sista matchen mot Berlinlaget Wacker 04 som säkrade förstaplatsen i divisionen och uppflyttning till Bundesliga. Men trots denna framgång lämnade tränare Johannsen klubben eftersom han tyckte att styrelsen gav ett oprofessionellt intryck och eftersom publikintresset var svagt med cirka 5 000 åskådare i genomsnitt.
Ny tränare blev Rudi Gutendorf som spred glädje med sin positiva utstrålning. Men på grund av det svaga publikintresset säsongen innan såldes återigen flera nyckelspelare. Dock hittade Violerna den spelare som skulle betyda oerhört mycket för hela säsongen: den i Köln bänkade svensken Benny Wendt. Just Wendt skulle spela en viktig roll i början på säsongen. När TeBe slog Düsseldorf med 4-2 gjorde han samtliga fyra mål och när 1.FC Köln kom besök i Olympiastadion gjorde Wendt ett mål och bidrog till seger med 3-2 mot stjärnspäckade Köln. Men trots Wendt förlorade Violerna de allra flesta matcher under höstsäsongen, även derbyt mot Hertha BSC förlorades med 0-2. Höstsäsongen avslutades på plats 17 trots att Benny Wendt hade gjort 14 mål. I vinterpausen värvades målvakten Volkmar Gross som bidrog till att släppa in färre mål men det kompenserades genom att Wendt "bara" gjorde sex mål på våren. Enligt egen utsago trivdes Wendt mycket bra i TeBe, men i och med att laget flyttades ner var klubben tvungen att sälja honom till Kaiserslautern.
Efter nedflyttningen 1977 fortsatte Charlottenburgarna i 2:a Bundesliga Norra fram till 1981 när tyska fotbollsförbundet beslöt att lägga ihop 2:a Bundesliga Norra och Södra till en rikstäckande tvåa. Sista matchen säsongen 80/81 förlorade TeBe med 0-1 inför 652 åskådare. 17:e platsen betydde att TeBe började spela i 3:e ligan, Oberliga Berlin.
Åren i Oberliga Berlin (1981–1991) Klubbens första säsong i tredje ligan började under svåra förutsättningar eftersom åren i 2. Bundesliga hade tömt ladorna. Ändå fick TeBe ihop ett starkt lag som ledde serien efter en seger mot Hertha 03 Zehlendorf på våren 1982 och klarade avancemanget till kvalserien till 2. Bundesliga. Chanslösa i kvalserien fick laget dock fortsätta i Oberliga Berlin. Växande skulder och en allt tuffare konkurrens med nya uppstickare som SC Charlottenburg och Blau-Weiss 90 försvårade den sportsliga och därmed även den ekonomiska situationen där enbart en kollektiv räddningsaktion av medlemmarna förhindrade klubbens konkurs. Efter det gick det något bättre och säsongen 84/85 var TeBe tillbaka i 2. Bundesliga. Men eftersom Tennis Borussia menade att man skulle klara andra divisionen med samma lag som man hade gått upp med slutade säsongen med nedflyttning till Oberliga Berlin igen, ett öde som Violerna delade med Hertha Berlin. De följande åren fortsatte klubben i tredje divisionen. Dels för att Hertha var en för tuff konkurrens under deras tvååriga sejour i Oberliga och dels för att laget hade sin bästa tid bakom sig. Plats åtta i var den absoluta bottennivån för Charlottenburgarna. Oberliga Berlins sista säsong innan murens fall avslutade Tennis Borussia som etta, men som så ofta misslyckades klubben med uppflyttningen.
En kort tid av framgångar (1991–2000) miniatyr|183x183px|Jack White (1965) I och med Tysklands återförening bildades en ny Oberliga som numera även innehöll lagen från före detta DDR. I och med engagemanget av schlagerproducenten Jack White fanns det plötsligt pengar till förstärkningar. Tränaren Willibert Kremer kom från Bundesligalaget MSV Duisburg och flera spelare från 2:a Bundesliga värvades. Efter en stabil höstsäsong kunde TeBe avsluta vårsäsongen utan problem, sedan väntade kvalserien mot bland annat östberlinska 1. FC Union Berlin. I den avgörande drabbningen i Mommsenstadion mellan Tennis Borussia och Union förlorade TeBe med 2-1 vilket innebar uppflyttning för Union Berlin. Men eftersom Union Berlin hade fuskat under licensförfarandet fick de ingen elitlicens, vilket gjorde att TeBe fick börja säsongen 93/94 i 2. Bundesliga. Unionfansen såg detta som en skandal och projicerade sin frustration på Tennis Borussia vilket yttrade sig i bland annat att spelare som gick från Union till TeBe blev mordhotade.