miniatyr|Områden markerade med blå färg är de där den övervägande majoriteten av de svenskspråkiga i Finland bor.
Finlandssvenska () är en överregional varietet av svenska som är karakteristisk för finlandssvenskar och som kännetecknas av vissa finländska särdrag. Inom finlandssvenskan finns ett flertal dialekter. De finlandssvenska dialekterna tillhör gruppen östsvenska mål till vilken även estlandssvenska hör.
Svenska är ett av Finlands två nationalspråk, och det enda officiella språket på Åland. Frågan huruvida åländskan bör räknas som finlandssvenska är något kontroversiell, bland annat eftersom åländskan kan anses vara närmare besläktad med uppländskan än med de svenska dialekterna i Fasta Finland.
Enligt finländsk folkbokföring 2018Statistikcentralen: Språk efter ålder och kön landskapsvis, 1990-2018 var svenska modersmål för 26 000 ålänningar (86,8 procent av befolkningen) och 263 000 invånare i övriga Finland (4,8 procent av befolkningen), huvudsakligen i landskapen Nyland, Egentliga Finland och Österbotten.
Talare – antal och fördelning Från finlandssvenskt håll kan det ibland med eftertryck påpekas att i runda tal 200 000 finlandssvenskar under 1900-talet invandrat till Sverige, och att siffror för språkgruppens storlek rätteligen borde omfatta också dessa sverigefinlandssvenskar. Den finlandssvenska gruppens andel av de svenskspråkiga blir då ungefär en halv miljon av 8,2 miljoner, det vill säga 6 %.
Statistiken visar vilka som i folkbokföringen anger svenska som sitt modersmål. Eftersom denna bokföring inte ger något utrymme för tvåspråkighet framstår gränsen mellan finnar (finskspråkiga finländare) och finlandssvenskar (svenskspråkiga finländare) som skarp. Det är den inte i verkligheten. Fast finlandssvenska måste definieras snävt, som den svenska som talas som modersmål av finländare, omfattar den svenska som talas i Finland också ett stort antal nominellt finskspråkiga som genom giftermål, familjebakgrund (en finlandssvensk förälder), utbildning, yrkesverksamhet eller en bakgrund som sverigefinnar talar svenska dagligen och flytande. Medan den förstnämnda, snävt finlandssvenska språkgruppen (på grund av utvandring med mera) blivit mindre under 1900-talet har den senare, tvåspråkiga gruppen blivit avsevärt större (undersökningar på 2000-talet har räknat till 40 000 tvåspråkiga familjer). Andelen tvåspråkiga barn som registreras som svenskspråkiga har varierat över tiden, och den är avsevärt lägre än benägenheten att placera barnen i svensk skola.
Med stöd av denna statistiska, något missvisande entydighet (som saknar motsvarighet i Sverige) har Korsnäs kommun i Österbotten länge kunnat presentera sig som världens svenskaste kommun, med över 96 % svenskspråkig befolkning (enligt statistik från år 2001).
År 2012 uppgav 44 % av finländarna med annat huvudspråk att de kunde hålla en konversation på svenska.Europeans and their languages, situationen 2012 År 2019 uppgav 20 % av finländarna (1,1 miljoner) att de uppskattar att de talar svenska på modersmålsnivå, utmärkt eller bra, och 25 % (1,4 miljoner) att de talar svenska på tillfredsställande nivå.
På motsvarande sätt varierar kunskaperna i finska starkt hos dagens finlandssvenskar, av vilka många gör grundläggande misstag i sitt finska språkbruk.
Historia
Finland var från kungamaktens uppkomst i mitten av 1300-talet en del av Sverige, men förlorades till Ryssland 1809. Svenska upphörde att vara det enda administrativa språket först 1892 (enligt en lag antagen redan 1863), varefter dess dominans som kultur- och bildningsspråk avtog steg för steg fram till Finlands självständighet 1917. Detta återtåg beskrivs som finska språkstriden. Efter en utbildningsreform på 1970-talet är både svenska och finska obligatoriska skolämnen på fastlandet. Fram till 2004 var båda obligatoriska för studentexamen; numera är provet i modersmål det enda obligatoriska i studentexamen och provet i "det andra inhemska språket" (svenska för finskspråkiga, finska för svenskspråkiga) därmed frivilligt.
Skillnader mot rikssvenskan
Uttal, prosodi, ett antal ord och ett fåtal egenheter i grammatiken skiljer finlandssvenskan från rikssvenskan. Uttalsskillnaderna är mest märkbara, men de är inte mycket större än skillnaderna mellan svenska talad i Lund, Uppsala, Göteborg eller Umeå. Flertalet svenska dialekter i Finland har kvar fornspråkets kvantitetsförhållanden, nämligen kort vokal framför kort och lång (dubbel) konsonant samt även lång vokal framför kort och lång (dubbel) konsonant. Det är bakgrunden till att finlandssvenskarna talar med sin karakteristiska prosodi (språkmelodi). Folk i Finlands större städer talar ofta en utjämnad svenska (högsvenska) som till ordförrådet är mycket lik rikssvenskan. Däremot har folk från gamla svenskbygder ofta en arkaisk och ibland svårförståelig dialekt som modersmål.
Svenskan i Finland har historiskt inte varit särskilt påverkad av finskan. De gamla svenskbygderna har varit mycket isolerade i hundratals år, och ytterst få finska ord finns i de gamla dialekterna. De gamla dialekterna har bevarat mycket gamla svenska ord och uttryck samt gamla (eller ursprungliga) betydelser av svenska ord. Den bildade finlandssvenskan ("högsvenskan") har dock alltid varit mera påverkad av finska än de isolerade lantliga dialekterna, men också av andra språk såsom ryska, tyska, latin och franska. Finskans påverkan på högsvenskan märks snarare i prosodin i södra Finland, medan den österbottniska högsvenskan har en helt annan prosodi. Vardaglig och ungdomlig finlandssvenska i de finskdominerade områdena står under stark påverkan från finskan och i någon mån engelskan, vilket märks bland annat i otaliga ordlån (eller snarare kodbyten): "har du kännykkä?" (= mobiltelefon), "det var kiva!" (= kul) "så är det i business" (= i affärslivet). Det finns även exempel på förfinskningar av svenska ord som sedan lånats "tillbaka" av finlandssvenskarna: Ordet "valborg" har kommit att heta "Vappu" på finska, därefter har finlandssvenskarna börjat säga "Glada vappen!".
De engelska ord som används i finlandssvenskan, men inte i rikssvenskan, kan vanligen tolkas som finska lån, därför att det då är frågan om sådana anglicismer som tagits upp i det finska talspråket. Bisnes för "affärslivet" är ett gammalt och inarbetat ord i finskan; likaså har finskan lånat in pointti i betydelsen "poäng(en med en historia)", vilket sedan gett upphov till det finlandssvenska talspråksordet point, -en (uttal: påjnt): att missa pointen i stället för "att missa poängen", jämför finskans missata pointti. Det finns även engelska uttryck som översatts till finska uttryck, och från finskan vidare till finlandssvenskan. Vidare säger finlandssvenskarna ofta "Trevligt veckoslut!" i stället för "Trevlig helg!". Att säga att finlandssvenskan har mer engelska lån än rikssvenskan är dock inkorrekt, det är bara ofta frågan om olika lånord.
Skillnader mot svenska med finsk brytning
Det är ett vanligt missförstånd (särskilt bland rikssvenskar) att den finlandssvenska högsvenskan bara är "en finsk brytning av svenska"; detta stärks ofta av att då finskspråkiga finländare talar svenska klingar det i rikssvenska öron likt finlandssvenskarnas modersmål. Därmed föds ofta missförståndet att finlandssvenskarna påverkats av det finska uttalet. Men situationen är ofta den motsatta: finnar uttalar sin inlärda svenska som finlandssvenska eftersom det är den varianten av svenska de lärt sig i skolan och som de hör från finlandssvenskar i sin omgivning. Till skillnad från finlandssvenskar har personer med finska som modersmål ofta problem med vissa ljud i såväl finlandssvenskan som rikssvenskan (u-, y-, ö-, sje- och tje-ljud) och med uddljudande konsonantgrupper. Vissa finlandssvenska dialekter, till exempel i Österbotten, använder främre sje-ljudet medan till exempel uppländska använder mellersta sje-ljudet; jämför exempelvis ordet "sju". Detta är dock i likhet med de nordligaste norrländska målen, exempelvis dialekter i Västerbotten, så samma spännvidd finns även inom 1809 års svenska gränser.
Finlandssvenskt uttal
Det finlandssvenska högsvenska uttalet baseras, som i många andra språk, på huvudstadsregionens dialekt, men säkerligen i lika hög grad på ett högreståndsuttal som inte är specifikt förankrat i någon region. Att huvudstaden flyttades från Åbo till Helsingfors 1812 har förmodligen också haft en viss utjämnande effekt.
En vanlig föreställning är, att standardspråket i centrum av ett språkområde också är den äldsta och "ursprungliga" språkformen. Därför kan det vara värt att här poängtera, att både de riks- och finlandssvenska standardspråken vart för sig har blandats samman av olika dialektdrag genom århundradena. Som det mindre av standardspråken har det finlandssvenska dock fortlöpande tagit intryck av det rikssvenska. Likväl har det också bevarat drag som är äldre än i detta.
Jämfört med standardsvenskan i Sverige kännetecknas det finlandssvenska uttalet bland annat av följande:
Förskjutning i slutna vokaler – i själva verket ett äldre uttal av dessa
Det finlandssvenska u-ljudet är en centralvokal (fonetiskt //) som inte förekommer i rikssvenskan (men däremot nog i en del rikssvenska och norska dialekter och snarlikt i danskan). Finskspråkiga tenderar att uttala den närmast som "y" medan rikssvenskar ofta gärna hör ett muddrigt "o".
För en finlandssvensk är det absurt att skriva "exkjos mi" för det är ju alldeles tydligt "exkjus" med ett nästan rent finlandssvenskt u.
Det finlandssvenska y-ljudet avviker också från det rikssvenska hårt överrundade. Det är något spetsigare än det tyska eller finska, men ligger rätt nära dessa. (Jämför skillnaden i ö-ljudet i "öra" och "öga" för en ungefärlig analogi.) Det rikssvenska u-ljudet liknar också det finlandssvenska y:et.
Begränsad repertoar av sje/tje-ljud
Finlandssvenskan känner egentligen bara ett sje-ljud, och tje-ljudet realiseras med t-förslag, som en affrikata "tsch" //:
Ord Rikssvenskt uttal Finlandssvenskt uttal tjugo sju schlager
En del finlandssvenska dialekter har en rikare repertoar av sje-ljud och/eller lämnar bort anslaget i tje-ljudet.
Avsaknad av retroflexa konsonanter
I rikssvenskan tenderar tungspets-r framför dental konsonant att resultera i en assimilation till ett retroflext konsonantljud. I finlandssvenskan förekommer inte denna sammansmältning, utan r uttalas rent och skilt från den efterföljande konsonanten i ord som "hård", "kärl", "korn", "kort", "kors".
Tydligt r
Själva r-ljudet är tydligt rullande (tremulantiskt), olikt vissa rikssvenska dialekter där det mjuknat (spirantiskt). Dock brukar äldre talare ofta mjuka upp det, så att det blir spirantiskt.
Det finns finlandssvenska dialekter med egna uttalsvariationer, till exempel det östnyländska r-ljudet som liknar det i amerikansk engelska.
Arkaiskt uttal av vissa konsonantgrupper
d-ljudet uttalas tydligt i ord som "djur", "djungel", "adjö" (men inte i alla dialekter).
Kortstavigt uttal av vissa ord
En betonad stavelse kan innehålla både kort vokal och kort konsonant, som i fornsvenskan men olikt modern rikssvenska, där antingen vokalen eller konsonanten måste vara lång. I Sverige finns denna stavelseform kvar bara i Siljansbygden i Dalarna och i ett par små språkfickor till. Detta kortstaviga uttal undviks i allmänhet i "vårdat" tal, men är det enda tänkbara i många genuint finlandssvenska ord och lånord från finskan med detta uttal. (Ibland är det svårt att veta till vilkendera kategorin dessa ord hör.) Exempel: "pletu" (platt, ointressant), "pipi" (sjuk), "sidu" (ser du), "kiva" (trevlig, bra, skojig).
Många finländska smeknamn har också detta uttal, t ex Lefa (Leif), Krisu, Kisu, Kride (Kristian, Krister, Kristoffer), Kati, Kata (Katarina), Kami, Kamu (Camilla). Främmande egennamn och ämnesord uttalas också ofta kortstavigt, enligt finsk modell (Skoda, Lada, Adidas, Kawasaki, judo, karate, UFO; men: Nato med långt a).