Det regnar på vår kärlek är en svensk dramafilm från 1946 i regi av Ingmar Bergman efter ett manus han skrev tillsammans med Herbert Grevenius, baserat på den norska pjäsen Bra Mennesker av Oskar Braaten. Det regnar på vår kärlek är den första filmen regisserad av Bergman där skådespelaren Gunnar Björnstrand hade en krediterad roll (han hade också en krediterad roll i Bergmans manusdebut Hets (1944)). Björnstrand skulle senare medverka i nästan tjugo av Bergmans filmer. Erland Josephson gör sin filmdebut i Det regnar på vår kärlek och skulle även han bli en av Bergmans mest frekventerade manliga skådespelare ända fram till 2000-talet.
Filmen premiärvisades den 9 november 1946 på biograf Astoria i Stockholm.Dagens Nyheter, 9 november 1946, sid. 8 Inspelningen skedde med ateljéfilmning vid Sandrewateljéerna i Stockholm med exteriörscener från Hellasgården och Drevviken i Stockholm av Göran Strindberg och Hilding Bladh.
Det regnar på vår kärlek har visats i SVT, bland annat 1994, 1999, 2022, i februari 2025 och i juli 2026.
Handling En regnig höstkväll stöter två ungdomar, Davod och Maggi, ihop på en järnvägsstation. David är där mest för att värma sig, medan Maggi är på väg hem efter ett misslyckat liv i den stora staden. Då Maggi missar sitt tåg, övertalar David henne att de skall dela ett hotellrum över natten. David har lite kvar av sina flitpengar från en nyligen avslutad fängelsevistelse. De tar in på Frälsningsarmén hotell där de till slut ligger med varandra. Dagen efter bestämmer de sig för att, trots dåligt utgångsläge, försöka starta ett nyt liv tillsammans. David förråder ingenting om att han suttit i fängelse. De uppsöker en gammal fängelsekamrat till David, som har en cykelverkstad, i hopp om arbete. Hans hustru gör dock klart att de inte vill ha något med mannens gamla kamratet att göra. "Var och en står sig själv närmast", är hennes livsparoll. David blir förtvivlad, han känner sig dömd från början och vill att Maggi trots allt ska åka hem. De vandrar efter järnvägsspåret på väg mot stationen. Båda är trötta, blöta och hungriga. Plötsligt kommer tåget och de tvingas att kasta sig åt sidan varvid Maggi stukar foten. David ser en kolonistuga. De beslutar sig för att bryta sig in för att få lite skydd och vila.
Maggi uppmanar David att bryta upp ett skåp i stugan för att skaffa något att äta. David tvekar och Maggi blir arg. Han avslöjar då att han suttit i fängelse och att han inte vill riskera att hamna där igen. Maggi vill då att de genast skall lämna stugan, men David tycker att det verkar ofarligt att stanna över natten. Plötsligt knackar någon på dörren och en man, Håkansson, kommer in. Han visar sig vara stugans ägare. Maggi försöker beveka honom att inte anmäla dem. David blir aggressiv och går ut. Utanför stugan väntar två poliser som genast arresterar David. Maggi lyckas dock beveka Håkansson och han uppmanar poliserna att släppa David. Det slutar med att de hyr stugan av Håkansson. David får arbete på en handelsträdgård i närheten. Ägaren själv verkar vara mänsklig, men hans hustru är oerhört snål och ständigt misstänksam mot David. David har hela tiden ett hot om avsked hängade över sig. David och Maggi lär känna sina grannar i koloniområdet. Det är en mycket udda samling. Där finns tidningsgumman Hanna Ledin och nasarna "Kängsnöret" och "Stålvispen". Dessa människor är egentligen de enda i filmen som erbjuder något av gemenskap och värme. När Håkansson några månader senare kommer för att hämta hyran erbjuder han David att köpa huset. När han gått avslöjar Maggi att hon väntar barn med en annan och att hon inte ens vet vem fadern är. David ger sig i sin förtvivlan av till ett ölcafé. Han känner dock att hans kärlek till Maggi är större än allt annat och han beger sig till Håkansson för att köpa huset. Håkansson avslöjar sig i sin tragik. Han känner sig sviken av sin familj och hela världen.
David och Maggi för en relativt lycklig period tillsammans i huset. De beslutar sig för att ta ut lysning och beger sig till pastorsexpeditionen. Deras besök där formar sig till en total konfrontation med en oförstående byråkrati. Prästen visar sig vara helt främmande för deras problem och Maggi uppmanas att föda sitt barn på ett mödrahem. Nu händer saker slag i slag som krossar dersa korta lycka. Maggi föder sitt barn men barnet dör. Samtidigt får David avsked från sitt arbete, falskeligen misstänkt för stöld. En tjänsteman kommer för att vräka dem från kolonistugan. Kommunen skall expropriera hela koloniområdet, vilket Håkansson mycket väl visste när han sålde huset. David blir så aggressiv att han slår ner tjänstemannen och blir åtald för misshandel. Rättegången formar sig till en resumé över David och Maggis liv. Alla dem som David och Maggi stött på under sitt försök att skapa sig en framtid dyker upp som vittnen under rättegången. Hela rättegången, i vilket staten företräds av en diabolisk åklagare, blir en sammanfattning av samhällets känslokyla och människors ondska. De enda som visar någon medkänsla är grannarna från koloniområdet och "Mannen med paraplyet" som uppträder som försvarsadvokat. Han har då och då under hela filmen uppträtt som berättare, skyddsängel och samvete. Kampen mellan åklagaren och försvarsadvokaten formar sig till en symbolisk kamp mellan gott och ont. David blir till slut frikänd. David och Maggi bryter upp och ger sig än en gång ut på vandring. En viss optimism präglar filmens slut. Kanske har trots allt människor som David och Maggi en chans till en meningsfull tillvaro, och kanske är inte alla människor onda.Svensk Filmografi 4, s 542f
Rollista Barbro Kollberg – Maggi Birger Malmsten – David Lindell Gösta Cederlund – herrn med paraplyet Ludde Gentzel – Per Håkansson, kolonistugeägare Douglas Håge – Anderson, ägare till handelsträdgård Hjördis Petterson – Elise Anderson, hans fru Benkt-Åke Benktsson – åklagaren Sture Ericson – Kängsnöret, nasare Ulf Johanson – Stålvispen, nasare Julia Cæsar – fru Hanna Ledin, tidningsutbärare Gunnar Björnstrand – herr Purman, tjänsteman Erik Rosén – domaren Magnus Kesster – Folke Törnberg, cykelreparatör Åke Fridell – pastor Berg Torsten Hillberg – kyrkoherden Sif Ruud – Gerti, Folke Törnbergs fru Einar Hylander – beklaglig gäst på caféet Edvard Danielsson - hotellportier Bertil Anderberg, Gösta Prüzelius - poliskonstaplar Gösta Qvist, Karl Jonsson, Nils Alm - gäster på kaféet Wiktor ”Kulörten” Andersson - dekisfigur på stationen Carl-Harald - hallvakt på stationen Erland Josephson - tjänsteman på pastorsexpeditionen
Historia Trots att Bergmans debutfilm Kris misslyckades, erbjöd den oberoende svenske producenten Lorens Marmstedt Bergman att göra sin nästa film åt honom och produktionsbolaget Sveriges Folkbiografer. Bergman accepterade erbjudandet och reviderade manuset skrivet av Herbert Grevenius baserat på norrmannen Oskar Braatens pjäs Bra Mennesker, som uruppfördes på Nationaltheatret i Oslo den 9 september 1930, med svensk premiär på Viktoriasalen i Stockholm 1934. Pjäsen filmades i Norge 1937 med Sonja Wigert och Georg Løkkeberg i huvudrollerna och regi av Leif Sinding och fick svensk premiär den 7 april 1938 med titeln Ungt blod. Stiftelsen Ingmar Bergman.Bra mennesker i Internet Movie Database.
Bergman läste Grevenius manuskript och tyckte "att det var ganska ledsamt. Lorens Marmstedt höll med och frågade hur lång tid jag skulle behöva för att skriva om det. Jag lovade att göra det över veckoslutet om jag fick tillgång till en sekreterare. Under ett och ett halvt dygn satt jag med en liten ettrig skönhet och dikterade ett nytt manus. Det blev kanske inte bättre men den gråmelerade vardagliga tonen bröts sönder, vilket kanske var en fördel. (-) Lorens var en hårdför lärare. Han var hänsynslös kritisk och tvingade mig att ta om scener som han tyckte var dåliga. Han kunde säga: 'Jag tar talat med Hasse Ekman som sett materialet och jag har talat med Kilbom. Jag måste hålla öppet! Det kan ju rent av hända att du inte för göra färdigt. Du måste tänka på att Birger Malmsten inte är någon Jean Gabin och framför allt att du inte är någon Marcel Carné.' Jag försökte lamt försvara mig genom att peka på några scener som jag tyckte var ganska bra. Då tittade Lorens på mig med sina kalla ljusblå ögon och sa: 'Jag kan inte förstå denna puttrande självbelåtenhet!'"Bergman: Bilder, s. 131f
Trots Marmstedts hårda ord lärde sig Bergman mycket av honom: Han tog obehaget att varje dag se igenom materialet. Visserligen skällde han ut mig inför personalen, men det fick jag ta, eftersom han lidelsefullt deltog i filmens tillblivelse. Jag kan inte minnas att han någon enda gång under "Det regnar på vår kärlek" berömde mig för något jag gjort. Däremot gav han mig en lärdom. Han sa: "När du och dina kamrater ser dagstagningarna befinner ni er i emotionellt kaos. Ni vill till varje pris att allt ska vara bra. Av den anledningen har ni ett naturligt behov att bortförklara missar och haussa det ni ser. Ni stöttar varandra. Detta är rimligt men farligt. Gör ett psykiskt trick. Var inte entusiastisk. Var inte heller kritisk. Ställ dig på noll. Engagera inga känslor i det du ser. Då ser du allt." Detta råd har varit avgörande i hela mitt yrkesliv.Bergman: Bilder, s. 136
Kritik Det regnar på vår kärlek fick ett genomgående gott mottagande av recensenterna. Flera kritiker tyckte att Bergman blivit mer mogen och tydlig än i Hets och Kris.
Detta är en av de intressantaste svenska filmer man sett på länge både vad innehåll, regi och spel angår. Han man ändå lust att vara kritisk så beror det på att den tål att diskutera en smula. Det är en film som har publiktyck utan att skrämma en kräsnare publik. (.) Här liksom förr märker man regissörens örnklor men den här gången klöser han inte på måfå utan slår ned på sina offer så att även en lördagsfirande publik märker allvaret bakom leken. Sociala och andra orättvisor och en smula kverulans har väckt om inte ett vilddjur så dock en argsint terrier. Hugger han fel någon gång så är det dock bra morrat det mesta. - Filmson i Aftonbladet.Aftonbladet 10 november 1946, s 11
Ingmar Bergman har hunnit få mycket beröm under sin relativt korta bana. Ofta välförtjänt, ibland lite oförtjänt. Som det gärna blir i ett land där talangerna frodas så pass sparsamt att den habile yrkesmannen gärna utnämnts till begåvning och begåvningen till geni. Han kommer att få mera beröm för "Det regnar på vår kärlek". Men den här gånen är det välförtjänt. Det är roligt att studera Ingmar Bergmans utveckling från "Hets" till "Det regnar på vår kärlek". I "Hets" värkte pubertetsångesten ut i ett exalterat skri. Men samtidigt präglades den av gamängens oemotståndliga lust att chockera. Det är för resten ett drag som gått igen i det mesta som Ingmar Bergman förut gjort - sensation för sensationens egen skull. "Nu skall vi sätta skräcken i dom jäklarna!" Det draget är bort i "Det regnar på vår kärlek". Där har ångesten blivit medkänsla, skräcken indignation. Men det lidelsefulla personliga engagemanget finns kvar från "Hets". (-) Det skulle finnas mycket mer att säga om filmen. Och givetvis finns det saker att anmärka på. Men varför ska man peta på oväsentligheter när man för en gångs skull träffar på en svensk film som gör en glad och värmer hjärtat. - Mikael Katz i Expressen.Expressen 10 november 1946, s 11
Det finns i detta manuskript en vardagligt human ton som man tycker om, det lyser älskvärt kring många av replikerna. Ingmar Bergmans uppfinningsrika hand märks i åtskilliga hokus-pokus, och han har åstadkommit en hel del både laddade och förtjusande scener. (-) Att denna allvarsamt menade film ändock blivit ett problembarn beror väl inte minst på Ingmar Bergmans envisa ambition att vara annorlunda. I ängslan att göra filmen ordinär för han ideligen in situationer och människor avsedda för att förbrylla. Inte alla är lyckade. - "C B-n" Carl Björkman i Dagens Nyheter.Dagens Nyheter 10 november 1946, s 5