Det 56:e presidentvalet i USA hölls den 4 november 2008. Valet stod mellan den demokratiske senatorn Barack Obama och den republikanske senatorn John McCain. Valet vanns av Obama.

Barack Obama vann valet efter att ha fått 52,9 procent av väljarnas röster och 365 elektorsröster mot John McCain som fick 45,7 procent och 162 elektorsröster. Därmed blev Obama den förste afroamerikan som valts till president i USA. Valdeltagandet på 61,7 procent var det högsta sedan 1968, dock har media angett flera olika siffror, beroende på svårigheter med att beräkna exakt hur många som var röstberättigade. Vid beräkning av valdeltagande i USA tas alla personer med som har rösträtt, även de som inte har registrerat sig inför valet. Huvudfrågor i valkampanjen var USA:s ekonomi och Irakkriget.

Barack Obama installerades den 20 januari 2009 som USA:s president.

Utgångsläge Det 22:a tillägget till den amerikanska konstitutionen tillät inte att ämbetsinnehavaren, George W. Bush, kandiderade fler gånger, eftersom han redan hade suttit i två mandatperioder. Vicepresident Dick Cheney klargjorde innan valet att han inte ämnade kandidera till presidentposten. Därmed var presidentvalet 2008 det första sedan 1928 där varken sittande president eller vicepresident tävlade om att nomineras av sitt parti, och dessutom det första sedan 1952 där ingen av de båda ställde upp som slutlig kandidat för sitt parti. Dessutom var valet speciellt i och med att demokraternas båda toppkandidater hörde till samhällsgrupper som ännu aldrig beklätt presidentposten: en kvinna, Hillary Clinton, och en afroamerikan, Barack Obama. Om republikanerna vunnit, hade John McCain blivit den äldsta president att tillträda posten,Fråga: Äldsta presidenten? , svt.se, 3 oktober 2008. och Sarah Palin landets första kvinnliga vicepresident.

Kandidater

Ett stort antal kandidater fanns representerade inför presidentvalet. De flesta av dessa kandidater ställde endast upp i enstaka delstater och var därför chanslösa att nå själva presidentposten. Tretton kandidater fanns representerade i flera delstater, men det fanns sammanlagt endast sex kandidater som kandiderade i tillräckligt många delstater för att kunna vinna en majoritet av elektorerna. Dessa är medtagna i nedanstående lista. + Kandidater i 2008 års presidentval Parti Bild Presidentkandidat Yrke Vicepresidentkandidat Valkampanjens webbplats Demokratiska partiet 200x75px|Barack Obama Barack Obama senator från Illinois Joe Biden barackobama.com (ståndpunkter i valfrågor) Republikanska partiet 200x75px|John McCain John McCain senator från Arizona Sarah Palin johnmccain.com (ståndpunkter i valfrågor) Libertarian Party 200x75px|Bob Barr Bob Barr före detta republikansk kongressledamot från Georgia, advokat Wayne Allyn Root bobbarr2008.com Obunden 200x75px|Ralph Nader Ralph Nader konsumentföreträdare, flerfaldig presidentkandidat (1996 och 2000 för Green Party, 2004 obunden) Matt Gonzalez votenader.org Green Party 200x75px|Cynthia McKinney Cynthia McKinney före detta demokratisk kongressledamot från Georgia Rosa Clemente Constitution Party 200x75px|Chuck Baldwin Chuck Baldwin präst, radioprogramledare och partiets vicepresidentkandidat i 2004 års val Darrell Castle chuckbaldwinlive.com

Obama och McCain var de enda kandidater som ställde upp i alla delstater samt Columbiadistriktet. Av de andra kandidaterna ställde Nader upp i 46 delstater, Barr i 45, Baldwin i 37 och McKinney i 32. Räknar man med det som skrivs för hand av väljare direkt på valsedeln (”write-in”-kandidaturer), så var alla kandidater valbara i minst 47 delstater. Bara i Oklahoma kandiderade ingen av dessa. Övriga kandidater var med write-in-kandidaturer bara som mest valbara i blott 30 delstater och kunde därmed inte uppnå majoritet i elektorskollegiet.

Primärval

Via primärvalen utsåg respektive parti sin kandidat. Det skedde genom att de olika partierna anordnade val i varje delstat. Demokraternas och republikanernas partiinterna primärval inleddes i delstaten Iowa den 3 januari 2008 och avslutade i South Dakota den 3 juni. Tidpunkten för supertisdagen var för bägge partierna 5 februari 2008.Presidential Primaries nass.org Partisammankomster för nominering av de två stora partiernas presidentkandidater (partikonvent) hölls från 25 till 28 augusti i Denver i Colorado (Demokratiska partiet)Denver lands Democratic convention och från 1 till 4 september 2008 i Saint Paul i Minnesota (Republikanska partiet).http://www.twincities.com/mld/twincities/news/breaking_news/16410827.htm Av tradition höll den sittande presidentens parti sitt konvent sist. Under dessa nationella partisammankomster röstade delegaterna (ombuden) från de olika delstaterna om vem som skulle bli partiets president- och vicepresidentkandidat.

Demokratiska partiet 300px|miniatyr|Resultat i Demokraternas primärval Det demokratiska partiets primärval var ovanligt utdraget, då en kandidat inte snabbt kunde utses som brukligt, utan dröjde in i juni efter ett jämnt lopp mellan Hillary Clinton och Barack Obama. Rivaliteten mellan de båda lägren liksom den exceptionella situationen, att bägge representerade samhällsgrupper – kvinnor respektive afroamerikaner – som dittills ännu inte frambragt någon president, bidrog såväl nationellt som internationellt till stor massmedial uppmärksamhet.

Clinton, som ännu i december 2007 var i klar ledning, genomled i det första primärvalet i Iowa ett betydande nederlag mot Obama, men kunde redan i det andra primärvalet i New Hampshire hämta sig. I slutet av januari drog sig alla seriösa kandidater utom Clinton och Obama ur kampen. Den 5 februari var den så kallade ”Super Tuesday”, då 22 val ägde rum samtidigt. Också efter dessa val kunde fortfarande ingen klar segrare koras. Obama lyckades efter det dock ta elva segrar på rad, vilket försatte Clinton under stor press. Hon lyckades emellertid under följande månader ånyo ta sig ur situationen genom att avgå med en klar primärvalsseger. Det förändrade dock ingenting; Obama låg fortfarande före i antal delegater.

Emellertid fanns också ett stort antal så kallade superdelegater, vilka genom offentliga befattningar eller uppdrag inom partiet hade rösträtt på partistämman. Dessa delegater var inte bundna av primärvalen. Så länge som det verkade som att ingen av de bägge kandidaterna i primärvalen kunde uppnå så många delegater, att superdelegaternas stöd inte längre skulle behövas, var loppet länge öppet. Först när Barack Obama erhållit en majoritet av delegaterna och därutöver superdelegater försäkrat honom sitt stöd, stod det klart, att Clinton hade förlorat. Hon drog sig dock ur först efter det sista primärvalet.

På demokraternas partisammankomst valdes Barack Obama som väntat. Dessutom försäkrade Clinton att hon stödde honom. Partiets kandidat till vicepresidentämbetet blev Joe Biden.

Republikanska partiet miniatyr|300px|Resultat i Republikanernas primärval Hos republikanerna var länge Rudy Giuliani, New Yorks tidigare borgmästare favoriten. Detta ledde dock till en riskabel strategi där han avstod från en aktiv valkampanj i de första primärvalen, för att helt koncentrera sig på primärvalet i Florida. I delstaten hamnade han dock bara på en på tredje plats. I de första primärvalen visade det sig, att det inte fanns en kandidat som kunde täcka republikanernas hela bandbredd. Mike Huckabee representerade den konservativa falangen, Mitt Romney tidigare de marknadsliberala. Trots det kunde den senare inte övertyga många republikanska väljare, bland annat för att han hörde till trosgemenskapen mormonerna, vilket spelade en viktig roll för de väckelsekristet präglade konservativa väljarna. Den 5 februari, som också var en ”Super Tuesday” för republikanerna med talrika primärval, kunde slutligen John McCain slå igenom, då han som krigsveteran tilltalade stora delar av republikanernas valmanskår, även om han räknades som liberal av konservativa väljare.

Till vicepresidentkandidat utnämnde han Sarah Palin som överlag var populär bland konservativa väljare. Avslöjanden om hennes privatliv och politiska karriär dagarna efter tillkännagivandet skadade dock hennes anseende.Thomas Klau, Alaska statt Irak Financial Times Deutschland 4 september 2008.

McCain och Palin blev den 3 september nominerade på Republikanernas partikonvent.

Andra partier

I de övriga partierna, som överlag brukar ha minimala chanser, förekom blott få nämnvärda händelser.

Libertarian Party valde i och med Bob Barr en tidigare kongressledamot till presidentkandidat. Mike Gravel, som tidigare förgäves kämpat om demokraternas nominering, gick bet. Bob Barr sågs som ett potentiellt lockande alternativ för konservativa väljare.

Green Party lyckades, med Cynthia McKinney, också få en förutvarande kongressledamot. Detta hade Ralph Nader – som visserligen ställde upp som oberoende kandidat men som ändå fick många röster i åtskilliga primärval – indirekt bidragit till.

Detta val var det första sedan 1988, vari före detta kongressledamöter kandiderade för andra partier än Demokraterna och Republikanerna.

Obundna kandidater

Vidare diskuterades även några obundna kandidaturer i valrörelsens framkant i november.

New Yorks borgmästare, Michael Bloomberg, som lät genomföra en väljarundersökning i USA:s alla 50 delstater och visade sig vara en potentiell partilös kandidat,HANDELSBLATT Der Dritte Mann baut vor Donnerstag, 10. Januar 2008, 16:36 Uhr bestämde sig dock i slutet av februari 2008 att inte kandidera för presidentposten.Milliardär Bloomberg will nicht ins Weiße Haus

Den 24 februari 2008 kungjorde Ralph Nader, att han skulle kliva in i presidentvalrörelsen som obunden kandidat. Konsumentföreträdaren Nader hade redan i 2000 och 2004 års val kandiderat till Vita huset och fick då 2,7 procent respektive 0,4 procent av rösterna. Nader ville göra miljöfrågor och arbetsplatssäkerhet till valfrågor. Ralph Nader will wieder einmal Präsident werden Welt Online.

Huvudvalrörelsen John McCain kunde påbörja huvudkampanjen tidigt, då han hade säkrat sin kandidatur redan i mars månad. Den blev dock ringa uppmärksammad, emedan den offentliga uppmärksamheten fokuserade på det jämna loppet mellan Barack Obama och Hillary Clinton. Endast en utlandsresa, som han bland annat företog i Irak, kunde kortsiktigt rikta uppmärksamheten på honom.

Juni månad präglades ännu av efterverkningarna från rivaliteten mellan Obama och Clinton. Båda parterna gjorde ansträngningar för att ena demokraterna, för att därmed öka chanserna att kunna vinna valet. En tillställning i Unity (”enhet”) i New Hampshire, där primärvalet slutat oavgjort, sågs som särskilt symbolisk. Clinton tillkännagav där att hon stödde Barack Obama, och bad sina anhängare att göra detsamma. Obama vädjade också om donationer åt Clinton, vars valkampanj mot slutet förmodades ha hamnat i obalans. Obama överräckte Clinton en check på omkring 2 300 dollar, den högsta penningsumma som en enskild person fick ge en kandidat.tagesschau.de, „Demokratische Familie präsentiert sich in ‚Einigkeit‘“, 28. Juni 2008

miniatyr|vänster|200px|Kråkindianernas hövding Carl Venne och Barack Obama under valmötet på kråkindianernas reservat i Montana den 19 maj 2008. Den 19 maj besökte Obama som förste presidentkandidat någonsin Kråkindianerna, och blev därvid hedersmedlem av stammen.

Under sommaren genomförde Obama också en längre utlandsresa, för att råda bot på kritiken om att han saknade utrikespolitisk erfarenhet. Han besökte bland annat Afghanistan, Irak, Israel och Tyskland. Hans tal vid Siegessäule i Berlin framfördes inför 200 000 personer och uppmärksammades runt om i Europa.tagesschau.de, „Große Träume eines Weltverbesserers“, 25. Juli 2008 I USA hade den uppkomna finanskrisen gjort att inrikespolitiken fått en allt mer central roll i valrörelsen och Obamas utlandsresor fick inget större utrymme i de amerikanska medierna. I opinionsundersökningarna behöll dock Obama ett stadigt, men knappt försprång före McCain.