Fortsättningskriget (, : Sovetsko-finskaja vojna 1941–1944) utkämpades av Finland och Nazityskland mot Sovjetunionen mellan den 25 juni 1941 och den 19 september 1944 under andra världskriget. Vapenvilan inleddes den 4 september klockan 07.00 för finländsk del, och Sovjetunionen avslutade krigsaktionerna ett dygn senare, den 5 september. Ett första fredsavtal benämnt mellanfreden i Moskva skrevs under den 19 september, och det slutliga fredsavtalet skrevs under i Paris 1947.
Bakgrund Moskvafreden
Under Vinterkrigets sista månader gjorde den sovjetiska militära övermakten Finlands ställning ohållbar. Finland hade förhandlat med Frankrike och Storbritannien om eventuellt militärt bistånd via Norge och norra Sverige. I februari 1940 meddelade de svenska, norska och danska regeringarna att man nekade de brittiska och franska trupperna transit-passage genom sina länders territorier. Kort därefter inleddes fredsförhandlingar mellan Finland och Sovjetunionen.
Finland befann sig i praktiken i undantagstillstånd sedan Vinterkriget. 100 000 man som deltagit i kriget men som saknade militär utbildning beordrades till vapentjänstgöring. Man började även att utöka reserven eftersom bristen på manskap hade ställt till med stora problem under Vinterkrigets slutskede. Stamunderofficerarnas antal utökades genom att man förutom de sedvanliga befordringarna bland de värnpliktiga även bad de gruppledare som utmärkt sig i kriget att stanna kvar och skola de nya rekryterna. Finland riktade in sig på att mobilisera en så stor del av befolkningen som var möjligt för att ännu hålla landet något så när rullande – detta ansågs vara 16 % av befolkningen. Detta höga tal skulle göra Finland till ett av de länder med högst procentandel krigsmobiliserade invånare i världen under fortsättningskrigets slutskede.
Möjligheterna till neutralitet försvagades i och med Tysklands invasion av Danmark och Norge i april och maj 1940 trots britters, fransmäns och frivilliga polackers försök att hålla delar av Norge. I och med den franska frontens sammanbrott i maj 1940 förlorade de allierade sina möjligheter att påverka situationen i Norge. Tyskland invaderade snabbt Frankrikes norra och västliga delar och tillsatte den tyskvänliga Vichyregimen att regera i återstoden av landet. På så sätt kunde fransmännen inte fortsätta striden på Storbritanniens sida och västmakterna kunde inte längre försvara de mindre ländernas neutralitet. Storbritannien var tvunget att samla all sin styrka för att försvara sitt eget territorium mot den stundande tyska luftoffensiven.
Finland blev mer och mer tvunget att göra ett val mellan Tyskland och Sovjetunionen, och eftersom Tyskland i hemlighet planerade ett anfall mot Sovjetunionen var man i stort behov av finska land- och havsområden som stödområden inför anfallet. Tyskarna var speciellt intresserade av Lappland för att kunna erövra Murmansk och Archangelsk, samt Finska viken och Karelska näset för att kunna erövra Leningrad (nuvarande Sankt Petersburg).
Sovjetunionen var inte passivt, utan förberedde sig för ett eventuellt tyskt anfall och planerade även för ett preventivt anfall mot Tyskland. Under sommaren och hösten 1940 började Sovjetunionen ställa sådana krav på Finland att finländarna ansåg att de stred mot fredsavtalet från Moskva 1940. Den allmänna opinionen var att krig snart skulle bryta ut igen och därför fick Moskvafreden snart namnet mellanfreden bland allmänheten.
Ett ytterligare orosmoment för Finlands del, och som även förvärrade situationen mellan de två länderna, var de val som Sovjetunionen påtvingade de baltiska staterna under våren 1940. De sovjetvänliga parlamenten som därefter uppstod omvandlade sina stater till sovjetrepubliker. Dessa republiker bad sedan i sin tur i augusti om att få anslutas till Sovjetunionen vilket godkändes.
Den 8 september 1940 krävde Sovjetunionen att Finland skulle godkänna dagliga sovjetiska järnvägstransporter till det av Sovjetunionen arrenderade Hangöområdet. Därmed var det enklare för finländarna att senare godkänna en tysk förfrågan om transitering av tyska soldater på permission från Norge genom finländskt territorium. Ett sådant avtal ingicks den 22 september efter att Sverige godkänt motsvarande transporter. Tyskland var ännu vid denna tidpunkt i förbund med Sovjetunionen genom Molotov–Ribbentrop-pakten från den 23 augusti 1939.
Den tyske riksmarskalken hade i februari 1940 rått Finland att snabbt sluta fred med Sovjetunionen och lovat att Finland skulle få tillbaka allt vad landet förlorat – med ränta. Betydelsen av denna utsago har dock under senare tid varit föremål för mycket diskussioner. Det ryktades även mycket om den kommentar som sovjetrepresentanterna uttalat vid förhandlingarna i Moskva: att Finlandsfrågan ännu inte hade lösts på ett nöjaktigt sätt ur Sovjetunionens synvinkel.
Under mellanfreden var den politiska atmosfären betryckande på grund av de baltiska staternas snabba kollektivisering, kommunisternas hot i klarspråk samt nedskjutningen av Aero O/Ys (numera Finnair) passagerarflygplan Kaleva den 14 juni. Landet var nu inringat och kände sig ensamt – de baltiska staterna hade ockuperats, Tyskland och Sovjetunionen var allierade och det officiella Sverige hade vänt ryggen till.
Den Röda arméns stab hade gett Leningrads militärdistrikt instruktioner den 18 september 1940 ifall ett nytt krig bröt ut med Finland. Ordern specificerades den 25 november med kravet att uppgöra en anfallsplan för en sådan situation att Finland var den enda fienden. Östersjöflottan uppgjorde noggranna planer på en erövring av Åland. Hangöbasen underställdes Leningrads militärdistrikt och försvarsriktningen ändrades från havet mot land den 12 november 1940. Ansvaret för de finska ärendena överflyttades från inrikeskommissariatets NKVD-trupper och därtill började anfallsberedda styrkor överföras till sina grupperingsområden. Sovjetunionens utrikesminister Molotov besökte Berlin i november för att be Adolf Hitler om lov att få anfalla Finland. Hitler sa dock nej eftersom Finland då redan ingick i hans planer på ett anfall mot Sovjetunionen.Sid 467 i ADAP, Serie D, XI.1: “Molotov erwiderte daß es sich nicht um den krieg in der Ostsee, sondern um die Finnlandfrage und ihre Berenigung im Rahmen des vorjährigen Abkommens handele. Auf eine frage des Führers erklärte er, daß er sich diese Bereinigung im demselben ausmaß wie in Bessarabien und in die Randstaaten vorstelle, und bat den Führer, dazu Stellung zu nehmen”Jakobson, Våldets århundrade, sid. 331
Koordineringsarbeten mellan Finland och Tyskland inleddes med förhandlingar med den högsta militärledningen i slutet på 1940. Finland fick vetskap om de tyska anfallsplanerna mot Sovjetunionen den 30 december 1940. I februari 1941 inledde man vägarbeten och underrättelsesamarbete med tyskarna i Lappland. Tyska trupper började anlända till landet och deras storlek skulle slutligen uppgå till omkring 200 000 man. Under februari–mars tränade tyskarna organiserad spaning, varvid den finländska ledningen fick mycket information om de tyska planerna.
Finlands närmanden till Tyskland fick Sovjetunionen att avstå från sina ytterligare krav utöver Moskvaavtalet. I april 1941 inledde ingenjörsbyrån i Ratas arbetet med att värva frivilliga till den finländska bataljonen i Waffen-SS Wikingdivisionen. Värvningarna fortsatte till juni 1941 och de första frivilliga avreste till Tyskland i maj 1941. I maj beslöt även den riksdagen att sluta upp i det tyska anfallet mot Sovjetunionen. Ifall Finland hade avstått från detta samarbete hade landet ändå kommit att stå som slagfält för striden mellan stormakterna. Beslutet innehöll dock vissa förbehåll; bland annat att Tyskland skulle anfalla först och att Finland skulle inleda sitt krig när Sovjetunionen anföll Finland.Hentilä, Jussila och Nevakivi: Suomen poliittinen historia 1809–1999.
Den 17 juni 1941 förklarades en allmän mobilisering. Den 21 juni beordrade riksdagen att de 45 000 personer som bodde vid den sovjetiska gränsen skulle evakueras.
Operation Barbarossa – Kriget inleds
Vid Tysklands inledande av Operation Barbarossa – anfallet mot Sovjetunionen den 22 juni 1941 – deklarerade Adolf Hitler att Finland stred sida vid sida med Tyskland. Detta tyska utspel var pinsamt för den finländska utrikespolitiska ledningen som ville upprätthålla sin neutrala fasad.
Vid inledningen av Operation Barbarossa den 22 juni 1941 utnyttjade tyskarna finskt territorium. Detta provocerade Sovjetunionen att inleda krigshandlingar även mot Finland eftersom de ansåg att Finland öppnat sitt territorium för anfallet mot Sovjetunionen – därtill hade ju Hitler bekräftat att länderna var allierade. Enligt flyghistorikern Hannu Valtonens teori flög tyska bombplan under natten mellan 21 och 22 juni 1941 från Öst-Preussen över södra Finlands luftutrymme till norr om Ladoga och därifrån söderut till Leningrad. Där utkämpade tyskarna och Sovjet de första luftstriderna omkring klockan 3 på morgonen. Efter detta flög de tyska bombplanen till finska Uttis där de tankades och därefter fortsatte till sin hemmabas i Öst-Preussen. Den tyska flottan utnyttjade också finskt vatten, då fartyg från Kriegsmarine hade legat ankrade i den finska skärgården och i hamnar ända sedan mitten av juni.
Den finländska krigsledningen beslöt den 17 juni att använda de finska ubåtarna för minering av den estniska kusten och den 21 juni gavs order om att så skulle ske. Den 22 juni inledde finska och tyska ubåtar, samt finska och tyska fartyg mineringen av Finska viken så att inte den Röda flottan skulle kunna röra sig fritt i Finska viken när tyskarna inledde sin erövring av de baltiska staterna. Dessa minfält förhindrade även en erövring av Åland, som för Finlands del var livsviktigt att hålla.
Mineringen utsträcktes ända fram till Tallinn. Finska ubåtar satte ut minor vid den estniska kusten den 22 juni 1941 klockan 07.28–09.06.Kalervo Kijanen, SukellushälytysMauno Jokipii, Jatkosodan synty Mineringarna hade som syfte att stoppa den sovjetiska flottans tillgång till området.
När Finland nåddes av nyheten att tyskarna inlett kriget inledde den finska marinen omedelbart Operation Kappsegling, det vill säga bemanningen av det demilitariserade Åland. Sovjetiska flygplan utförde krigets första luftanfall mot örlogsfartygen i denna operation samt mot kustforten den 22 juni kl 6.05. Därtill besköt sovjetiskt artilleri finländska mål från Hangö.
Trots att finländarna inlett koordinerade krigsoperationer till sjöss och trots att tyskarna hade en stor armé i Lappland förblev Finland fortsättningsvis officiellt neutralt.
Krigets gång Den 25 juni 1941 bombade sovjetiska bombplan Helsingfors, Åbo och Borgå, samt ett dussintal andra orter med ungefär 500 flygplan. Finländarna lyckades skjuta ner 27 flygplan över finskt område. Finlands president Risto Ryti höll då den 26 juni 1941 ett radiotal i vilket han bland annat framhöll för hela det finska folket: ”Våra möjligheter att klara av kriget framgångsrikt är denna gång helt annorlunda än sist då vi stod ensamma i trycket av österns stora jätte. Det stortyska rikets krigsmakt under sin ledare Hitlers kommando (i den ursprungliga finskspråkiga versionen av talet: ”nerokkaan johtajansa Hitlerin komennossa”) står i förbund med oss i kampen mot Sovjets krigsmakt, välkänd för oss. Janne Könönen – Markku Jokisipilä: Kolmannen valtakunnan vierat, Otava, Keuruu 2013, Presidentti Rytis tal (på finska) kan avlyssnas: Rytin puhe jatkosodan alussa, http://yle.fi/elavaarkisto/artikkelit/presidentti_rytin_puhe_jatkosodan_alussa_3686.html#media=3688 Detta kom att förbli Finlands krigsförklaring mot Sovjetunionen. Finland var inte mera ens officiellt neutralt. Finlands officiella neutralitet varade i tre dygn, 22–25 juni 1941. Även statsminister Johan Wilhelm Rangell (ofta kallad Jukka Rangell) höll ett tal i radion där han konstaterade att Finland återigen var i krig med Sovjetunionen.