miniatyr|Hollywood-skylten i Hollywood.
Amerikansk film har sedan 1920-talet dominerat den globala filmindustrin med ett brett utbud av filmer som varit både konstnärligt och tekniskt banbrytande. Detta har bidragit till att det i den amerikanska kulturen finns en ingrodd filmentusiasm som man inte kan hitta någon annanstans än kanske den andra stora filmnationen, det vill säga Indien (se indisk film).
Historik Tack vare intresset för filmkonsten och det låga priset blev det allt vanligare med biografbesök i USA. Man besökte dessa så kallade Nickelodeons som de kallades för att det kostade endast en nickel (amerikanskt mynt med valör 5 cent) för en filmvisning.
Den mest framgångsrika filmen från den här perioden är förmodligen kärlekshistorien mellan Scarlett O'Hara och Rhett Butler i Borta med vinden (1939) som än idag inte har överträffats vad gäller antalet biobesökare.
Denna tradition kulminerade under 1950-talet. Det var då som televisionen fick sitt genombrott och nu hade var man sin egen "mini - biograf" därmed blev Nickelodeons alltmer sällsynta.
Den amerikanska filmindustrin anpassade sin produktion och började med att spela in storfilmer som publiken helt enkelt inte kunde uppleva fullt ut på sina små tv-apparater. Exempel på filmer från 1950-talet och 1960-talet Ben-Hur (1959), Spartacus (1960) och Cleopatra (1963). Exempel på innovationer är bredbild såsom Cinemascope och ökat antal färgfilmer.
Den första biograf som öppnade i USA var Vitascope Hall i hörnet av Canal Street och Exchange Place i New Orleans den 26 juni 1896. Under de första åren visades film i regel i varietéprogram eller som demonstrationer i befintliga lokaler. New York hade bara 16 vanliga biografer 1906, men året därpå började den stora nickelodeon-boomen med hundratals biografer i New York och flera tusen i hela landet. De låg ofta i ombyggda affärslokaler och hade färre än 200 platser. Biljettpriset var en nickel (5 cent).
I mitten av 1910-talet växte de stora biografpalatset upp, med tusentals platser och högre biljettpriser. Innan första världskriget var Italien, Frankrike, Tyskland och Danmark de ledan filmnationerna. Men sedan dess har den amerikanska filmen varit dominerande i hela världen. Inte bara filmen utan hela den amerikanska kulturen, musik, reklam, mode etc., har blivit stilbildande.
De första amerikanska filmerna spelades 1892 in av William Kennedy Dickson för Edison. Det första dramat var den 18 sekunder långa The Execution of Mary Queen of Scots (av Alfred Clark), som hade premiär den 28 augusti 1895. Den första långfilmen var Oliver Twist, som visades den 1 juni 1912. Den första långfilmen i färg, The Gulf Between, kom den 21 september 1917. Den första långfilmen med inslag av tal var Jazzsångaren, premiärvisad den 6 oktober 1927, men det hade kommit många ljudfilmer med olika system innan dess.
År 1914 producerade USA 212 långfilmer och 1918: 887.
Sedan första världskriget har de amerikanska filmerna dominerat den globala filmdistributionen. Amerikansk livsstil och moral har påverkat andra länder, inte bara genom filmen, utan också genom kultur och trender.
Hollywoods uppkomst I början av 1910 skickades regissören D.W. Griffith av filmbolaget Biograph Company till västkusten med sin skådespelargrupp, bestående av skådespelarna Blanche Sweet, Lillian Gish, Mary Pickford, Lionel Barrymore med flera. De började filma på en ledig tomt nära Georgia Street i centrala Los Angeles. Medan de var där bestämde sig företaget för att utforska nya territorier och reste flera mil norrut till Hollywood, en liten by som var trevlig och välkomnade filmbolaget att filma där. Griffith filmade sedan där den första filmen som spelats in i Hollywood, In Old California, ett biografiskt melodrama om Kalifornien på 1800-talet, då det ännu tillhörde Mexiko. Griffith stannade kvar i månader och gjorde flera filmer innan han återvände till New York. År 1910 etablerade även bolaget Selig Polyscope från Chicago sin första filmstudio i Los Angeles-området i Edendale.https://www.latimes.com/archives/la-xpm-2001-sep-16-me-46399-story.html Efter att ha hört talas om Griffiths framgångar i Hollywood, 1913, begav sig många filmskapare västerut för att slippa de avgifter som Thomas Edison, som ägde patentet på filmskapande-processen, tog ut. Vid den tiden ägde Edison nästan alla patent som var relevanta för filmproduktion i USA.
I Los Angeles växte studiorna såväl som Hollywood. Före första världskriget gjordes filmer i flera amerikanska städer, men filmskaparna tenderade att dras mot södra Kalifornien när industrin utvecklades. De lockades av det varma klimatet och det pålitliga solljuset, som gjorde det möjligt att spela in filmer utomhus året runt och dessutom fanns ett varierande landskap att tillgå. Krigets skadeverkningar bidrog till nedgången för den då dominerande europeiska filmindustrin, till förmån för USA:s, där infrastrukturen ännu var intakt.
I början av 1900-talet, när mediet var nytt, fick många judiska invandrare arbete inom den amerikanska filmindustrin. De kunde sätta sin prägel på en helt ny verksamhet: förevisningen av kortfilmer i en slags enklare biografer som kallades nickelodeons, efter sitt inträdespris på en nickel (fem cent). Inom några år kom ambitiösa män som Samuel Goldwyn, William Fox, Carl Laemmle, Adolph Zukor, Louis B. Mayer och Warner Brothers (Harry, Albert, Samuel och Jack) att ha växlat in på produktionssidan av industrin. Inom kort var de chefer för en ny typ av företag: filmstudion. (USA hade minst två kvinnliga regissörer, producenter och studiochefer under dessa tidiga år: Lois Weber och den franskfödda Alice Guy-Blaché.) De bäddade också för branschens internationalism; annars anklagas den ofta för americentrism och provinsialism.
Andra filmskapare kom till Hollywood från Europa efter första världskriget: regissörer som Ernst Lubitsch, Alfred Hitchcock, Fritz Lang och Jean Renoir; och skådespelare som Rudolph Valentino, Marlene Dietrich, Ronald Colman och Charles Boyer. De anslöt sig till USA:s eget utbud av skådespelare, som lockats västerut från New York teaterscener efter introduktionen av ljudfilmen, och kom tillsammans att bilda en av 1900-talets mest anmärkningsvärda tillväxtindustrier. När filmer var som mest populära i mitten av 1940-talet, producerade studiorna totalt cirka 400 filmer per år, som sågs av en publik på 90 miljoner amerikaner per vecka.https://www.britannica.com/art/history-of-the-motion-picture#508075.hook
Klassisk Hollywoodfilm och Hollywoods guldålder (1913–1969) Klassisk Hollywoodfilm, eller Hollywoods guldålder, definieras som en teknisk och narrativ stil som är karakteristisk för amerikansk film från 1913 till 1969, under vilken era tusentals filmer släpptes av Hollywood-studiorna. Den klassiska stilen började växa fram 1913, accelererade 1917 efter att USA gått in i första världskriget och stelnade i sin form när filmen Jazzsångaren släpptes 1927, vilken avslutade stumfilmseran och ökade kassavinsterna för filmindustrin genom att introducera ljud till att ackompanjera dess filmer.
De flesta Hollywoodfilmerna höll sig nära en formel, såväl western, slapstick-komedi, musikal, animerad film som biografisk film, och samma kreativa team arbetade ofta med filmer gjorda av samma studio. Till exempel, Cedric Gibbons och Herbert Stothart arbetade alltid på MGM-filmer, Alfred Newman arbetade för 20th Century Fox i tjugo år, Cecil B. DeMilles filmer gjordes nästan alla hos Paramount och regissören Henry Kings filmer gjordes mestadels för 20th Century Fox. Samtidigt kunde man ofta gissa vilken studio som gjort vilken film, mycket på grund av skådespelarna som medverkade i den; MGM, till exempel, hävdade att de hade fått "fler stjärnor än det finns på himlen." Varje studio hade sin egen stil och sina karaktäristiska inslag som gjorde det möjligt att känna igen dem – en egenskap som knappast existerar idag.
För exempel Att ha och inte ha (1944), är noterbar inte bara för att det var första gången som skådespelarna Humphrey Bogart (1899–1957) och Lauren Bacall (1924–2014) framträdde tillsammans, men också för att den skrevs av två framtida mottagare av Nobelpriset i litteratur: Ernest Hemingway (1899–1961), författaren till romanen på vilket manuset var baserat, och William Faulkner (1897–1962), som arbetade med filmadaptionen.
Efter att Jazzsångaren haft premiär 1927, nådde Warner Bros. stora framgångar och kunde förvärva en kedja med egna biografer. MGM ägde också en egen biografkedja sedan 1924 och Fox Film ägde även de en egen kedja. RKO utmanade i sin tur monopolet på ljud i filmer och utvecklade sin egen metod, känd som Photophone, för att ljudsätta filmer. Paramount förvärvade även de ett antal biografer i slutet av 1920-talet och skulle komma att få monopol på biografer i Detroit, Michigan.https://www.cobbles.com/simpp_archive/united-detroit_paramount-history.htm På 1930-talet ägdes nästan alla premiärbiografer i USA:s storstäder av Big Five-studiorna – MGM, Paramount Pictures, RKO, Warner Bros. och 20th Century Fox.https://www.filmsite.org/20sintro.html
Studiosystemet Filmbolagen tjänade pengar på att verka under studiosystemet. De stora studiorna höll tusentals människor avlönade, skådespelare, producenter, regissörer, manusförfattare, stuntmän, hantverkare och tekniker. De ägde eller arrenderade filmrancher på landsbygden i södra Kalifornien för utomhustagningar av westerns och andra storskaliga genrefilmer. De stora studiorna ägde även hundratals biografer i städer över hela landet där de visade sina filmer och dessa var alltid i behov av nytt material.
År 1930 skapade MPPDA:s (Motion Picture Producers and Distributors of America) ordförande Will Hays produktionskoden (även känd som "Hays Code"), som följde censurriktlinjerna och trädde i kraft efter att regeringens hot om censur utökades 1930.https://web.archive.org/web/20100212214742/http://www.history.com/this-day-in-history.do?id=3125&action=tdihArticleCategory Koden verkställdes dock inte förrän 1934, efter att den katolska organisationen National Legion of Decency förfärats av några av de vågade filmer med tillhörande reklam från eran som senare kom att klassificeras som "pre-code"-Hollywood ("pre-code"-filmerna var mer fria och kunde innehålla mer erotik, våld, vågade ämnen, språk, antydningar osv.) och hotade med bojkott av filmer om den inte trädde i kraft.https://www.sensesofcinema.com/2003/feature-articles/pre_code_cinema/ De filmer som inte fick en godkännandestämpel från produktionskodsadministrationen var tvungna att betala 25 000 USD i böter och kunde inte heller tjäna in några pengar på biograferna, eftersom MPPDA kontrollerade alla biografer i landet genom Big Five-studiorna (MGM, Paramount Pictures, RKO, Warner Bros. och 20th Century Fox). Det rörde sig alltså om självcensur, för att förekomma krav på statlig censur.
Under hela 1930-talet, såväl som större delen av guldåldern, dominerade MGM på filmduken och hade de största stjärnorna i Hollywood, och de krediteras också för att ha skapat stjärnsystemet.https://web.archive.org/web/20070706195307/http://mgm.mediaroom.com/index.php?s=40&cat=6 Till MGM:s stjärnor hörde bland annat Clark Gable, Lionel Barrymore, Jean Harlow, Norma Shearer, Greta Garbo, Joan Crawford, Jeanette MacDonald, Gene Raymond, Spencer Tracy, Judy Garland och Gene Kelly. Men MGM var inte ensamma på arenan. En annan stor bedrift inom amerikansk film under eran kom genom Walt Disneys animationsföretag. 1937 skapade Disney sin tids mest framgångsrika film, Snövit och de sju dvärgarna. Denna framgång toppades dock 1939 när Selznick International skapade vad som fortfarande är, justerat för inflation, den mest framgångsrika filmen genom tiderna i Borta med vinden.https://web.archive.org/web/20070514034316/http://www.boxofficereport.com/atbon/adjusted.shtml