Stentoftenstenen (signum DR 357, alternativt signum Bl 3) är en runsten i Sölvesborg i Listers härad i Blekinge. Inskriftens första del handlar enligt den allmänt godtagna tolkningen om ett blot,Lillemor Santesson, "En blekingsk blotinskrift: en nytolkning av inledningsraderna på Stentoftenstenen. Fornvännen, årgång 84 1989. Sidorna 221–229. och senare delen av inskriften är en förbannelseformel.Runinskrift DR 357 i senaste (2020) utgåvan av Samnordisk runtextdatabas (tillgänglig via Riksantikvarieämbetets söktjänst Runor), Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet.Runinskrifter i Sverige, Sven B. F. Jansson, sid 26, Almqvist & Wiksell Förlag AB, 1984, Inskriften gjordes cirka 520–700 på sen urnordiska med äldre futharken.
Runstenen ingår i den betydelsefulla gruppen Blekingestenarna, som tillsammans ger en i Nordens förhistoria unik bild av en politiskt och religiöst ledande ätt av namngivna män som möjligen var hövdingar i ett folkland före vikingatiden.
Upptäckt och allmän karakteristik
Stenen påträffades 1823 på Sölvesborgs slotts ägor nära Sölvesborgsviken. Stenen stod länge i en kåltäppa som tillhörde Sölvesborgs slott, på en stenlagd markbit som hette Stentoften, helt nära den gamla borgruinen. Den var omgärdad av fem större skarpkantade stenar som bildade en femkant runt den. Stenen kan ha ingått i ett större monument likt Björketorpsstenen tillsammans med andra resta stenar.
Därefter flyttades stenen till Sölvesborgs kyrka. Den är placerad i kyrkans vapenhus. Utanför kyrkan står runstenen Sölvesborgsstenen, DR 356, som även den är flyttad hit.
Stenen är av granit, 120 centimeter hög, 80 centimeter bred och 46 centimeter tjock.
Datering Stenen dateras till tiden mellan år 520 och 700 e.Kr.Lisbeth Imer, Runer og runeindskrifter. Kronologi, kontekst og funktion i Skandinaviens jernalder og vikingetid. Köpenhamn 2007. eller 600–700. Tiden kallas yngre germansk järnålder i dansk arkeologi och vendeltid i svensk arkeologi. Språket i inskriften brukar räknas som urnordiska, men det är sen urnordiska, stadd i förändring jämfört med den (åtminstone skenbart) enhetliga urnordiskan.
Inskriften miniatyr|stående=1.5|Femte och sjätte raderna fortsätter på sidan av stenen. Inskriften är huggen med den urnordiska futharkens runor och texten löper nerifrån och upp i sex rader, varav de tre sista böjer sig i en båge utmed stenens avrundade topp. Translitterering, normalisering och översättning anges här efter Samnordisk runtextdatabas via Riksantikvarieämbetets forskningsplattform Runor.
Översättning av raderna 1–3 till svenska:
Med nio bockarmed nio hingstargav Haþuwolfʀ gott år.
Översättning av rad 4 till svenska:
Hariwulfʀ… Antonia Hellstam, Ulvarna i gränslandet. Fyra blekingska runstenar i social kontext. Lunds universitet 2014. Sidan 12.
Översättning av raderna 5–6 till svenska:
Jag runornas mästare döljer här kraftfulla runor. Oavbrutet behäftad med arghet hemfallen till död genom trolldom är den som bryter detta minnesmärke.Hans Milton, Listers och Sölvesborgs historia: den förhistoriska och den danska tiden. Sölvesborg 1994. Sidan 58. Citerad i Antonia Hellstam, Ulvarna i gränslandet. Fyra blekingska runstenar i social kontext. Lunds universitet 2014. Sidan 12.
En äldre tolkning anges också av Samnordisk runtextdatabas (via Riksantikvarieämbetets Runor). Den äldre tolkningen tolkar inskriftens inledande ord annorlunda:
Translitterering: §A niuhᴀborumz ¶ niuhagestumz ¶ hᴀþuwolᴀfz gᴀf j ¶ hᴀriwolᴀfz (m)ᴀ--u snuh-e ¶ hidez runono fe(l)(ᴀ)h ekᴀ hed¶erᴀ §B ginoronoz §C herᴀmᴀlᴀsᴀz ¶ ᴀrᴀgeu we(l)ᴀduds| |sᴀ þᴀt §D bᴀriutiþ
Urnordiska: §A <niuha>borumz <niuha>gestumz Haþuwulfz gaf j[ar], Hariwulfz … … haidiz runono, felh eka hedra §B ginnurunoz. §C Hermalausaz argiu, Weladauþs, sa þat §D briutiþ.
Engelska: §A (To the) <niuha>dwellers (and) <niuha>guests Haþuwulfar gave full year, Hariwulfar … I, master of the runes(?) conceal here §B runes of power. §C Incessantly (plagued by) maleficence, (doomed to) insidious death (is) he who this §D breaks.
Mellanslagen i translittereringarna finns ej i inskriften, utan är en del av den runologiska tolkningens uppdelning i ord. Radbrytningarna efterliknar inskriftens rader och har satts in för att göra texterna överskådliga.
Nutidsspråket i några av översättningarna är engelska, eftersom Riksantikvarieämbetet auktoriserar vetenskapligt relevanta publicerade översättningar oberoende av språk.
I translittereringar och normaliseringar syns skrivtecknen z och ʀ. De är historiskt samma fonem, skrivet omväxlande med runorna ᛉ och ᛦ före den yngre futharken. Ett ursprungligt urgermanskt /z/‑fonem blev i senare urnordiska någon annan sibilant, ofta kallad ”palatalt r”,Elias Wessén, Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955. Sidan 25. Dess ljudvärde inte är exakt känt, men har legat nära /r/‑fonemet, eftersom fonemen sammanföll på vikingatiden. I analys av urnordiska inskrifter växlar bruket mellan att återge ᛉ med z eller ʀ. Flertalet publikationer om Stentoftenstenen använder ʀ.
Tecknet alinea ¶ betecknar radbyte, och §A–§D betecknar inskriftsytor. Bindestreck ‐ betecknar oläsbar runa. Parenteser ( ) runt en bokstav i translittereringen betecknar en skadad runa som kan tydas med viss säkerhet. Tecknen || betecknar dubbelläst runa. Tecknen < > betecknar, i normalisering och översättning, runföljd som inte kan tolkas i en för övrigt tolkad inskrift; inom vinkelparentesen står runföljden translittererad.
Tolkning Första delens tolkning I tolkningshänseende består inskriften av tre delar. Runologer hade länge svårt att tyda första delen av inskriften. År 1989 framlade Lillemor Santesson en nytolkning, som i det närmaste har skapat konsensus bland runologer.
niu hᴀborumz ¶ niu hagestumz ¶ hᴀþuwolᴀfz gᴀf j Niu habrumz, niu hangistumz Haþuwulfz gaf j[ar]. Med nio bockar, med nio hingstar, gav Haþuwolfʀ gott år.
De viktigaste punkterna i Lillemor Santessons tolkning är följande. niu tolkas, liksom i några tidigare tolkningar, som räkneordet nio. hᴀborumz tolkas som (sen) urnordisk dativ pluralis *haƀrumʀ av *haƀrʀ, *urgermanska *haƀraʀ, ”bock”. Vokalen ‑o‑ ses som en epenteitisk vokal, även kallad svarabhaktivokal (inskottsvokal), och ordet kan skrivas hᴀborumz för att visa detta. Detta är den enda punkt där nytolkningen av inledningsraderna inte följer nutida kunskap om vilka fonemsegment som ingick i de föreslagna urnordiska ord som nytolkningen grundas på. Mot nytolkningen har invänts, att på andra ställen i inskriften används runan ᴀ (ᛡ) för inskottsvokal, inte ‑o‑ (ᛟ). Runan ᴀ används epentetiskt i runföljderna ‑lᴀf‑ (hᴀþuwolᴀfz, hᴀriwolᴀfz), ‑rᴀg‑ (ᴀrᴀgeu) och ‑bᴀr‑ (bᴀriutiþ). Det sista fallet (‑bᴀr‑) har ansetts viktigt, eftersom de omgivande konsonanterna kring inskottsvokalen vore samma som i hᴀborumz; två olika tecken för inskottsvokal i identiska omgivningar vore osannolikt. Detta är dock endast skenbart enligt Michael Schulte; i bᴀriutiþ uttalades fonemet /b/ som en klusil, i hᴀborumz uttalades fonemet /b/ som en frikativa. Den frikativa allofonen av /b/‑fonemet kan antagas ha gett en inskottsvokal med en å‑ljudsaktig kvalitet, vilken skrevs ‑o‑ (ᛟ) av runhuggaren, enligt Schulte. Lillemor Santesson framförde den likartade förklaringen att den efterföljande vokalen ‑u‑ i hᴀborumz kan ha påverkat inskottsvokalens kvalitet i riktning mot ‑o‑. hagestumz tolkas som dativ pluralis av ett ord motsvarande urgermanska *hangistaʀ, ”hingst”. Likheten mellan de fem första runorna i första och andra raden (niuhᴀ och niuha) har föranlett forskare att tro, att det är samma ord. Runföljden niu, nu tolkat som ordet nio, upprepas förvisso, men i hᴀ och ha finns en skillnad i a‑ljudet. Runan som translittereras ᴀ har utvecklats ur den gamla j‑runan, som hette *jāra (”god årsväxt”, ”år”), därför att uddljudande j‑ föll.Sven B. F. Jansson, Runinskrifter i Sverige. Stockholm 1984. Sidorna 20–22. . Första ljudet i runors namn var det ljud som runan betecknade, och när fonemet /j/ försvann i nordiska språk började *āra/āra (utvecklat ur *jāra) att beteckna ett a‑ljud genom systemtvång. Stentoftenstenens skapare använde den nya ᴀ‑runan för onasalerat a‑ljud, och den gamla a‑runan *ansuz, för nasalerat a‑ljud; vokalen i namnet *ansuz (åsagud, asagud) blev nasalerad på grund av den efterföljande nasala konsonanten. I hagestumz är a‑ljudet nasalerat, och n‑ljudet före det homorgana ‐g‑ skrevs inte ut, vilket är vanligt i runinskrifter. Både hᴀborumz ”bockar” och hagestumz ”hingstar” står i instrumental dativ; blotherren Haþuwolfʀ blotar med nio bockar och nio hingstar. Runföljden gestumz har varit ett problem för runologer. De har tolkat det som dativ pluralis av ”gäst”, som fanns som gastiz på ett av Gallehushornen. Stavningen gestumz skulle ha tytt på ett oväntat tidigt i‐omljud; Lillemor Santessons nytolkning undanröjer den svårigheten.
Begreppsrunan ᛃ *jāra Slutet av inledningen, runföljden hᴀþuwolᴀfz gᴀf j, nusvenska ”gav HaþuwolfR gott år” fordrar ingen nytolkning. Sedan tidigare råder konsensus om att satsen slutar med ett ideogram, en så kallad begreppsruna som representerar sitt namn snarare än ett ljudvärde: den satsslutande runan ᛃ, translittererad j, står för det äldre urnordiska namnet för runan, rekonstruerat som *jāra, vilket sedermera utvecklats till år (kognat med och där j‑ljudet finns kvar) och avledningen äring. Runan ᛃ *jāra avsåg snarast det senare, alltså ”(god) årsväxt samt årsskörd”, eller ”gott år”.
Nytolkningens betydelse Nytolkningen har språkliga förtjänster: den förutsätter en naturlig användning av runorna för de två a‑ljuden, den löser det språkljudskronologiska omljudsproblemet och är sakligt begriplig. Detta har lett till vid acceptans bland experter. Talet nio och offrandet av djur anknyter till vittnesbörd om germanska härskare som blotledare och till uppgifterna om bloten vid Uppsala tempel.
Andra tolkningsförslag för första delens inledande ord En minoritet av runologer har vidhållit andra tolkningsförslag av inledningsraderna niuhᴀborumz ¶ niuhagestumz. Ottar Grønvik höll med om att inskriften handlar om ett offer, men menade att det första ordet i dativ vore hā-burum ”högborna, högättade unga män”, och att det andra ordet i dativ syftade på samma nio personer, alltså ett människooffer. Han uttydde också ordet hlé (”skydd”, ”fred”, nysvenska lä) i den av andra runologer outtydda fjärde raden, som enligt Ottar Grønvik skulle betyda att Hariwolfʀ skulle ge skydd.Olof Sundqvist, Freyr’s offspring: Rulers and religion in ancient Svea society. Uppsala 2002. .
Hermann Reichert försvarar den äldre uppfattningen, att de två orden i dativ icke syftar på ett offer av människor eller djur; han menade att orden syftar på kolonisatörer på Listerlandet: ”nya bönder” och ”nya gäster”, som ges god äring, alltså att orden skulle stå i dativens huvudfunktion (mottagare) snarare än i instrumentell dativ.Hermann Reichert, ”Vier Miszellen zum Urgermanischen und ’Altrunischen’”. Zeitschrift für deutsches Altertum und deutsche Literatur, årgång 132, häfte 3, 2003. Sidorna 335–356 Denna minoritetsuppfattning redovisas av Riksantikvarieämbetet ovan.
Andra och tredje delarna Den andra delen, hᴀriwolᴀfz (m)ᴀ--u snuh-e, innehåller med säkerhet namnet Hariwolfʀ, men resten av meningen där Hariwolfʀ är subjekt har inte kunnat tydas. Några runor är skadade och otydliga.Henrik Williams, §2 “Runological” i Eva Nyman och Henrik Williams, uppslagsordet ”Lister” i Rosemarie Müller, Heinrich Beck och Dieter Geuenich (redaktörer) Duisburg Heiko Steuer,Reallexikon der Germanischen Altertumskunde, andra upplagan, band 18. Berlin och New York 2001. Sidorna 509–512.