Curtis Emerson LeMay, född 15 november 1906 i Columbus, Ohio, död 1 oktober 1990 på March Air Force Base, Riverside, Kalifornien, var en amerikansk general i USA:s flygvapen som var USA:s flygvapenstabschef 1961–1965.

Biografi LeMay deltog som aktiv flygare i US Army Air Forces i andra världskriget. Mot slutet av kriget blev han befälhavare för bombflyget i Fjärran östern. Han organiserade de massiva attackerna av 60 japanska städer, inklusive brandbombningarna av Tokyo i mars 1945, vilka tros ha krävt 100 000 människors liv under loppet av en natt, samt fällandet av atombomberna över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945. Dessa bombningar krävde sannolikt cirka en miljon civila japaners liv.

Efter kriget blev LeMay chef för de amerikanska flygstyrkorna i Europa. Han blev därvid chef för de allierades luftbro till Berlin 1948–1949 under den sovjetiska blockaden.

1949 blev LeMay chef för det strategiska flygkommandot - SAC (Strategic Air Command). 1961 blev han stabschef för det amerikanska flygvapnet. I denna position blev han inte särskilt lyckosam, eftersom han var en kompromisslös antikommunist och på så sätt ständigt kom i konflikt med försvarsminister Robert McNamara, flygvapenminister Eugene Zuckert, och försvarschefen general Maxwell Taylor. LeMay förespråkade ett mycket mer kraftfullt amerikanskt agerande i Kubakrisen och i Vietnamkriget än vad som blev fallet.

Under Kubakrisen i oktober 1962 kom han i konflikt med president John F. Kennedy och Robert McNamara eftersom han hävdade att man skulle bomba ramperna för de kärnvapenbärande robotar som Sovjetunionen placerat på Kuba. Kennedy beslutade att en blockad skulle införas mot Kuba, något som LeMay motsatte sig och såg som vekt. Efter krisen föreslog LeMay att Kuba borde invaderas trots att Sovjetunionen dragit tillbaka sina robotramper.

Uttrycket "vi borde bomba Vietnam tillbaks till stenåldern" har tillskrivs honom. Han var öppen för att ta till kärnvapen i Vietnam. Hans passion för att förorda strategiska luftanfall framför taktiska anfall och markunderstödsoperationer gjorde att strategiska bombningar gynnades oproportionerligt under hans tid som flygvapenchef.

LeMay gick i pension som yrkesmilitär 1965. Han ställde han upp som vicepresidentkandidat till George Wallace 1968. LeMays uttalande under valkampanjen skadade troligen kandidaturen mer än den hjälpte den eftersom LeMay uttryckte åsikten att landet fruktade användande av kärnvapen, något som han själv uppenbarligen inte gjorde.

Utmärkelser

Befordringar

Datum Grad 14 juni 1928 Second lieutenant, Field Artillery Reserve 22 september 1928 Second lieutenant, Ohio National Guard 28 september 1928 Flight cadet, Army Air Corps 12 oktober 1929 Second lieutenant, Air Corps Reserve 1 februari 1930 Second lieutenant, Army Air Corps 12 mars 1935 First lieutenant, Army Air Corps 26 januari 1940 Kapten, Army Air Corps 21 mars 1941 Major, Army Air Corps 23 januari 1942 Överste löjtnant, Army of the United States 17 juni 1942 Överste, Army of the United States 28 september 1943 Brigad general, Army of the United States 3 mars 1944 General Major, Army of the United States 22 juni 1946 Brigad general (permanent), Regular Army 18 september 1947 General major, United States Air Force 26 januari 1948 General löjtnant, United States Air Force 29 oktober 1951 General (fyra-stjärnig), United States Air Force

LeMay pensionerades den 1 februari 1965 med full generalstatus inom USAF. Han var endast 44 år när han befordrades till fyrstjärnig general, vilket gjorde honom till den yngsta i sin tid i denna grad.

Referenser Noter

Externa länkar

Kategori:Födda 1906 Kategori:Avlidna 1990 Kategori:USA:s flygvapenstabschefer Kategori:Amerikanska presidentkandidater Kategori:Personer i USA under andra världskriget Kategori:Män Kategori:Personer från Columbus, Ohio Kategori:WP:Projekt Japan Kategori:Alumner från Ohio State University Kategori:Kommendörer av Hederslegionen Kategori:Mottagare av Södra korsets orden Kategori:Mottagare av Uppgående solens orden Kategori:Mottagare av Chilenska förtjänstorden Kategori:Mottagare av Italienska republikens förtjänstorden