miniatyr|350x350px|Del av Nicholas Roerichs kulisser till uruppsättningen av Våroffer 1913. Våroffer med undertiteln Bilder av det hedniska Ryssland i två delar (franska: Le Sacre du printemps: Tableaux de la Russie païenne en deux parties) är ett balett- och konsertant orkesterverk av den ryske tonsättaren Igor Stravinskij. Den skrevs för 1913 års säsong i Paris av Sergej Djagilevs Ballets Russes. Den ursprungliga koreografin gjordes av Wacław Niżyński med scenografi och kostymer av Nicholas Roerich. När den uruppfördes på Théâtre des Champs-Élysées den 29 maj 1913 väckte musikens och koreografins avantgardistiska karaktär sensation. Många har kallat den första premiärens reaktion för ett "upplopp" eller "nästan upplopp", även om denna formulering inte kom till förrän recensioner av senare föreställningar 1924, över ett decennium senare.Levitz, pp. 146–178 Även om den var utformad som ett verk för scenen, med specifika passager som ackompanjerar karaktärer och handling, uppnådde musiken lika mycket om inte större erkännande som ett konsertstycke och anses allmänt vara ett av de mest inflytelserika musikaliska verken under 1900-talet.
Stravinskij var en ung, nästan okänd kompositör när Djagilev rekryterade honom för att skapa verk för Ballets Russes. Le Sacre du printemps var det tredje stora projektet av detta slag, efter de hyllade Eldfågeln (1910) och Petrusjka (1911). Konceptet bakom Våroffer, utvecklat av Roerich från Stravinskijs skissidé, antyds av dess undertitel, "Bilder av det hedniska Ryssland i två delar". Scenariot skildrar olika primitiva ritualer för att fira vårens ankomst, varefter en ung flicka väljs ut som offer och dansar sig till döds. Efter ett blandat mottagande av kritikerna och en kort turné i London framfördes baletten inte igen förrän på 1920-talet, då en version koreograferad av Léonide Massine ersatte Nijinskijs original, som endast spelades i åtta föreställningar innan den togs bort från Ryska balettens repertoar med hänvisning till ett svagt publikintresse.Everdell, s. 323, 331–333 Musiken hade då vunnit erkännande som konsertstycke och anses numera vara ett av 1900-talets mest inflytelserika musikaliska verk. Wacław Niżyńskis nyskapande balett, hans tredje i ordningen, föll däremot i glömska, eftersom det inte framfördes. Ett enhetligt notationssystem för dans fanns heller inte ännu, och Niżyński hade själv inte gjort några dansnotationer. Massines version var föregångaren till många innovativa produktioner regisserade av världens ledande koreografer, och verket blev accepterat över hela världen. På 1980-talet rekonstruerades Nijinskys ursprungliga koreografi, som länge troddes vara förlorad, av Joffrey Ballet i Los Angeles.
Stravinskijs partitur innehåller många för sin tid nya drag, bland annat experiment med tonalitet, meter, rytm, betoning och dissonans. Analytiker har noterat att partituret har en betydande grund i rysk folkmusik, ett förhållande som Stravinskij tenderade att förneka. Musiken anses vara ett av de första modernistiska verken och influerade många av 1900-talets ledande kompositörer och är ett av de mest inspelade verken i den klassiska repertoaren.
Våroffer uruppfördes av Ryska baletten på Théâtre des Champs Élysées i Paris den 29 maj 1913. Verket är indelat i två akter, 1. Dyrkandet av jorden och 2. Offret. Som helhet består det av 14 danser (satser) och tar ungefär 35 minuter att framföra. Vårens ankomst skildras i det hedniska Ryssland. Efter en serie riter väljs en ung flicka ut som offer till naturen, varpå hon dansar sig själv till döds. Verket kretsar kring vårens mystik och explosion av skapande kraft. Såväl musik som dans uppfattades som så annorlunda och provocerande att tumult uppstod i salongen och polis måste tillkallas. Det är känt att Stravinskij omedelbart lastade koreografen Niżyński för den skandalösa föreställningen och kallade honom omusikalisk. Precis som i sitt första koreografiska verk, En fauns eftermiddag från året innan, lät Niżyński dansare trampa ner med hela foten, vilket den skolade dansen förbjöd. Dansare gick och stod med fötterna inåt. Alla klassiska utgångspositioner för armar och fötter var borta på ett konsekvent och genomtänkt sätt. Ryckiga och kantiga rörelser förekom inom ramen för berättelsen.
Rekonstruktion av Niżyńskis balett miniatyr|Jungfrur ur originaluppsättningen av Våroffer, poserande för en fotograf från den brittiska veckotidningen The Sketch i London 1913. Den andra från vänster är Marie Rambert, som även var repetitionsassistent åt koreografen och långt senare behjälplig vid rekonstruktionen av baletten. Om Stravinskijs musik fortsatte att framgångsrikt framföras under seklets gång, så föll den ursprungliga baletten i glömska. 1987 sattes den ändå upp igen i Los Angeles av det amerikanska balettkompaniet Joffrey Ballet. Niżyńskis koreografi hade rekonstruerats av den amerikanska danshistorikern Millicent Hodson tillsammans med den brittiske konsthistorikern Kenneth Archer. Under arton år hade de samlat material kring den ursprungliga baletten för att återskapa den. De utgick från skisser, foton, minnen, partituranteckningar och brev. En stor mängd kvalificerat gissningsarbete blev nödvändigt i arbetet, men åttio procent av Roerichs originalkostymering återfanns och återskapades till uppsättningen. Hodson och Archer lyckades även konsultera Niżyńskis egen repetitionsassistent Marie Rambert vad gäller den ursprungliga koreografin före hennes bortgång 1982.Hämtat från engelska Wikipedias artikel om :en:Joffrey Ballet. Rekonstruktionen har senare satts upp av bland annat Mariinskijbaletten i samband med hundraårsminnet av Våroffer den 29 maj 2013 på Théâtre des Champs Élysées i Paris. Koreografens dotter Tamara Nijinsky, född 1920, bevistade denna föreställning.En artikel om balettrekonstruktionen och 2013 års uppsättning. dancing-times.co.uk
Bakgrund Igor Stravinskij var son till Fjodor Stravinskij, förste bassångare vid Kejserliga operan i Sankt Petersburg, och Anna, född Kholodovskaja, en kompetent amatörsångare och pianist från en gammal rysk familj. Fjodors umgänge med många av den ryska musikens förgrundsgestalter, däribland Rimskij-Korsakov, Borodin och Musorgskij, gjorde att Igor växte upp i ett starkt musikaliskt hem.Walsh 2012, § 1: Background and early years, 1882–1905 År 1901 började Stravinskij studera juridik vid Sankt Petersburgs universitet samtidigt som han tog privatlektioner i harmonilära och kontrapunkt. Stravinskij arbetade under ledning av Rimskij-Korsakov, efter att ha imponerat på honom med några av sina tidiga kompositionsinsatser. Vid sin mentors död 1908 hade Stravinskij producerat flera verk, bland dem en pianosonat i f-moll (1903–04), en symfoni i E-dur (1907), som han katalogiserade som "Opus 1", och ett kort orkesterstycke, Feu d'artifice ("Fyrverkerier", komponerat 1908).Walsh 2012, § 2: Towards The Firebird, 1902–09Walsh 2012, § 11: Posthumous reputation and legacy: Works
År 1909 framfördes Feu d'artifice vid en konsert i Sankt Petersburg. I publiken satt bland annat impressarion Sergej Djagilev, som vid den tiden planerade att introducera rysk musik och konst för den västerländska publiken.White 1961, s. 52–53 Liksom Stravinskij hade Djagilev till en början studerat juridik, men hade via journalistiken sökt sig till teatervärlden. År 1907 inledde han sin teaterkarriär med att presentera fem konserter i Paris; Året därpå introducerade han Musorgskijs opera Boris Godunov. År 1909, fortfarande i Paris, startade han Ballets Russes, till en början med Borodins Polovtsiska danser ur Furst Igor och Rimskij-Korsakovs Scheherazade. För att presentera dessa verk anlitade Djagilev koreografen Michel Fokine, designern Léon Bakst och dansaren Vaslav Nijinskij. Djagilevs avsikt var dock att producera nya verk i en utpräglad 1900-talsstil, och han letade efter nya kompositionstalanger. Efter att ha hört Feu d'artifice vände han sig till Stravinskij, först med en förfrågan om hjälp med att orkestrera musik av Chopin för att skapa nya arrangemang för baletten Les Sylphides. Stravinskij arbetade med den inledande Nocturne i Ass-dur och den avslutande Grande valse brillante. Hans belöning var ett mycket större uppdrag, att skriva musiken till en ny balett, Eldfågeln (L'oiseau de feu) för säsongen 1910.
Stravinskij arbetade under vintern 1909–10, i nära samarbete med Fokine som koreograferade Eldfågeln. Under denna period blev Stravinskij bekant med Nijinskij som, även om han inte dansade i baletten, var en skarp iakttagare av dess utveckling. Stravinskij var inte översvallande när han noterade sina första intryck av dansaren och observerade att han verkade omogen och klumpig för sin ålder (han var 21). Å andra sidan fann Stravinskij Djagilev vara en inspiration, "själva essensen av en stor personlighet".Stravinsky 1962, s. 24–28 Eldfågeln hade premiär den 25 juni 1910 med Tamara Karsavina i huvudrollen och blev en stor publiksuccé.Walsh 2012, § 3: The early Diaghilev ballets, 1910–14 Detta säkerställde att samarbetet mellan Djagilev och Stravinskij skulle fortsätta, först med Petrusjka (1911) och sedan Våroffer.
Historia Upprinnelse
Lawrence Morton skriver i en studie av Våroffrets ursprung att Stravinskij 1907–08 tonsatte två dikter ur Sergej Gorodetskijs samling Yar. En annan dikt i antologin, som Stravinskij inte tonsatte men som troligen ska ha lästs, är "Yarila" som, påpekar Morton, innehåller många av de grundläggande element som Våroffer utvecklades ur, inklusive hedniska riter, visa äldste och försoningsoffret av en ung jungfru: "Likheten är för nära för att vara en tillfällighet". Hill, pp, 102–104 Stravinskij själv gav motsägelsefulla redogörelser för Våroffrets tillkomst. I en artikel från 1920 betonade han att de musikaliska idéerna hade kommit först, att den hedniska inramningen hade föreslagits av musiken snarare än tvärtom.Hill, s. 3 I sin självbiografi från 1936 beskrev han dock verkets ursprung på följande sätt: "En dag , när jag höll på att avsluta de sista sidorna i L'Oiseau de Feu i Sankt Petersburg, fick jag en flyktig vision ... Jag såg i min fantasi en högtidlig hednisk rit: visa äldre som satt i en ring och betraktade en ung flicka som dansade sig till döds. De offrade henne för att blidka vårens gud. Sådant var temat för Sacre du printemps."Stravinsky 1962, s. 31
I maj 1910 diskuterade Stravinskij sin idé med Nikolaj Roerich, Rysslands främste expert på folkkonst och uråldriga ritualer. Roerich hade ett rykte som konstnär och mystiker och hade stått för scenografin till Djagilevs uppsättning av de Polovtsiska danserna 1909. Paret kom snabbt överens om ett arbetsnamn, "Det stora offret" (ryska: Velikaia zhertva).Van den Toorn, s. 2 Djagilev gav sin välsignelse till verket, även om samarbetet lades på is i ett år medan Stravinskij var upptagen med sitt andra stora uppdrag för Djagilev, baletten Petrusjka.Hill, s. 4–8