miniatyr|höger|180px|Europeiska flaggan Europeiska unionens historia omfattar tidsepoken från andra världskrigets slut 1945 och bildandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen 1952 till Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009 och fram till idag.
Europeiska unionen är en geopolitisk entitet som täcker stora delar av den europeiska kontinenten. Unionen vilar på en rad fördrag och har genomgått utvidgningar som har resulterat i att antalet medlemsstater har vuxit från sex till 28.
Europeiska unionen har sitt ursprung i andra världskrigets slut. 1951 undertecknades fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen i Paris. 1957 undertecknades fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen. Europeiska unionen upprättades genom fördraget om Europeiska unionen den 1 november 1993.
Före 1945: Idén om Europa
Stora delar av Europa har under olika epoker enats under imperium genom våld, såsom Romarriket, Frankerriket, Tysk-romerska riket, Första kejsardömet och Nazityskland. Bildandet av stora europeiska riken kunde ske på fredligt sätt genom dynastiska unioner, medan det var mindre vanligt med unioner på statsnivå, såsom Polsk-litauiska samväldet och Österrike-Ungern. Främst på grund av krigens förödande effekter började idéer om ett enat Europa att växa hos många människor, bland annat kväkaren William Penn, författaren Victor Hugo och politikern Giuseppe Mazzini. Ett enat Europa skulle hindra nya konflikter, var tanken.
Sådana idéer tilltog efter första världskriget, som hade inneburit en enorm förlust av liv vilket ledde till bildandet av organisationer som Paneuropeiska unionen. Det var dock inte förrän efter andra världskriget som de egentliga politiska framstegen gjordes. Förödelsen efter de två världskrigen var enorm, och arbetet med att återuppbygga Europa var omfattande.
1945–1957: Fred av kol och stål miniatyr|höger|180px|Det var här som Robert Schuman initierade idén om EKSG år 1950. miniatyr|höger|180px|Romfördragen undertecknades i Kapitolinska museerna 1957. Andra världskriget från 1939 till 1945 gav en mänsklig och ekonomisk kostnad som slog hårdast mot Europa. Det demonstrerade krigets fasa men också extremismens, genom Förintelsen. Ännu en gång fanns det en stark vilja för att försäkra så att det aldrig mer skulle kunna ske, i synnerhet efter kärnvapenteknologins uppkomst och skiljelinjen mellan de två supermakternas ideologier.
För att garantera så att Tyskland aldrig mer skulle kunna hota freden, avvecklades landets tunga industri och dess största kolproducerande regioner avskiljdes (Saarland) eller hamnade under internationell kontroll (Ruhrområdet).
På grund av att uttalanden såsom Winston Churchills krav på ett Europas förenta stater 1946 blev allt mer högljudda, bildades 1949 Europarådet som den första politiska paneuropeiska organisationen. Året därpå, den 9 maj 1950, föreslog den franska utrikesministern Robert Schuman en gemenskap för att integrera Europas kol- och stålindustri eftersom både kol och stål är nödvändiga element för att göra krigsvapen.
På basis av Schumans tal signerade Frankrike, Italien, Benelux-länderna (Belgien, Nederländerna och Luxemburg) tillsammans med Västtyskland 1951 fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen, som bildade Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) det påföljande året. EKSG övertog den granskande kontrollen över Ruhrområdet, samtidigt som vissa restriktioner för tysk industriproduktion togs bort. Gemenskapen gav upphov till de första institutionerna; såsom Höga myndigheten (numera Europeiska kommissionen) och Gemenskapsförsamlingen (numera Europaparlamentet). De första ordförandena för dessa institutioner var Jean Monnet respektive Paul-Henri Spaak.
Efter misslyckade försök att skapa ett gemensamt försvar, Europeiska försvarsgemenskapen, och en politisk gemenskap, Europeiska politiska gemenskapen, möttes ledarna i Messina. Där upprättades Spaakkommittén, som gav upphov till Spaakrapporten. Rapporten godkändes under en konferens i Venedig den 29 till 30 maj 1956. Då togs beslutet att organisera en regeringskonferens. Regeringskonferensen fokuserade på ekonomiskt samarbete, vilket ledde till att fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen signerades 1957 i Rom (och därmed kallas gemensamt för Romfördragen).
1958–1972: De tre gemenskaperna miniatyr|höger|180px|Salen där Romfördragen signerades år 1957 i just Rom. De två nya gemenskaperna bildades separat från EKSG, trots allt delade de samma institutioner. De verkställande organen för de två nya gemenskaperna kallades för kommissioner, i motsats till ”Höga myndigheten”. EEG styrdes av Walter Hallstein och kommissionen Hallstein I och Euroatom av Louis Armand. Euratoms syfte var att integrera kärnenergisektorerna mellan länderna, medan EEG skulle utveckla en tullunion mellan medlemsstaterna. Eftersom försöken att bilda ett gemensamt försvar respektive en politisk gemenskap tidigare hade misslyckats begränsades EEG till att enbart omfatta ekonomiskt samarbete.
Under 1960-talet uppkom spänningar till följd av att Frankrike ville begränsa den överstatliga makten och samtidigt avslog Storbritanniens medlemskapsansökan. 1965 nåddes en överenskommelse som innebar att de tre gemenskaperna skulle slås samman och dela institutioner fullt ut. Fusionsfördraget signerades i Bryssel och trädde i kraft den 1 juli 1967, samtidigt som Europeiska gemenskaperna (EG) bildades. Jean Rey var ordförande för den första gemensamma kommissionen.
1973–1993: Från utvidgning till Delors miniatyr|höger|180px|Europeiska gemenskapen 1973 Efter många förhandlingar och en förändring i det franska ordförandeskapet, kunde slutligen Danmark, Irland och Storbritannien ansluta sig till gemenskaperna den 1 januari 1973. Detta var den första av utvidgningarna som senare har blivit en av unionens viktigaste policyområden. Under 1979 höll Europaparlamentet sitt första direktval med allmän rösträtt. 410 ledamöter valdes, som sedan valde parlamentets första kvinnliga talman. Ytterligare en utvidgning skedde 1981, då Grekland blev fullvärdig medlem, sex år efter ansökan. 1985 röstade Grönland för att lämna gemenskapen efter att ha fått visst självstyre från Danmark. Spanien och Portugal anslöt den 1 januari 1986 i den tredje utvidgningen.
Nyligen utsedda ordföranden för kommissionen, Jacques Delors, ledde förhandlingarna om antagandet av europeiska flaggan 1986. I februari 1986 signerade gemenskapens ledare europeiska enhetsakten, vilket var den största fördragsreformeringen sedan fusionsfördraget. Texten omfattade institutionella reformer, inklusive en utökning av gemenskapens maktbefogenheter och i synnerhet gällande utrikespolitiken. Fördraget var en viktig komponent i fulländandet av den gemensamma marknaden och trädde i kraft den 1 juli 1987.
1987 ansökte Turkiet formellt om medlemskap i gemenskapen och påbörjade den längsta ansökningsprocessen för något land hittills. 1989, efter omstörtningen i Östeuropa, föll Berlinmuren liksom järnridån. Tyskland återförenades och dörren öppnades för medlemskap till de östeuropeiska länderna. Den 7 februari 1992 signerades fördraget om Europeiska unionen, vilket upprättade Europeiska unionen den 1 november 1993.
1993–1999: Bildandet av Europeiska unionen miniatyr|höger|180px|Europol upprättades år 1992. Den 1 november 1993 trädde fördraget om Europeiska unionen i kraft, vilket upprättade de tre pelarna. Europol upprättades den 26 juli 1992.
I Europaparlamentsvalet 1994 vann socialdemokraterna, och under parlamentets första sammanträde valdes Klaus Hänsch till talman. Jacques Santer valdes till kommissionens ordförande. Kommissionen godkändes den 18 januari 1995. José María Gil Robles valdes till ny talman den 19 juli 1997.
Storbritannien ville hindra att Jean-Luc Dehaene blev ny ordförande för kommissionen, eftersom han ansågs vara för federalistisk. Istället föreslogs Jacques Santer, som på grund av detta sågs som ett andrahandsval, vilket försvagade hans ställning. Europaparlamentet godkände honom med knapp majoritet. Santer utsåg övriga kommissionärer, vilket var något som hade introducerats genom fördraget om Europeiska unionen året innan. Den 18 januari 1995 lyckades Santer få sitt förslag till ny kommission godkänt av parlamentet med en bred majoritet: 416 för och 103 emot.
Fri rörlighet miniatyr|höger|180px| Den 1 januari 1994 upprättades Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), vilket tillät EFTA-länderna Norge och Island att ingå i den gemensamma marknaden, som hade bildats året innan, utan att ansluta sig till unionen. I utbyte tvingades länderna att bidra ekonomiskt till EU och implementera relevant EU-lagstiftning.
Schweiz hade avslagit medlemskap efter en folkomröstning och Liechtenstein anslöt sig till EES den 1 maj året därpå. Den 23 februari 1995 fastslog EG-domstolen att medborgare har rätt att förflytta sedlar utan tidigare attest, med hänvisning till den fria rörligheten för kapital. Senare samma år, den 15 december, fastslog domstolen att restriktionen om antalet utländska spelare i fotbollslag var illegal, med hänvisning till den fria rörligheten för människor.
Schengenavtalet, som hade signerats 1985, trädde i kraft den 26 mars 1995 mellan Belgien, Frankrike, Tyskland, Luxemburg, Nederländerna, Portugal och Spanien. Österrike signerade avtalet den 28 april, följt av Danmark, Finland och Sverige, tillsammans med icke-EU-länderna Norge och Island, den 19 december 1996. På så sätt avskaffades passkontrollerna mellan dessa länder och det blev fritt att resa mellan dem. En tullunion mellan EU och Turkiet trädde i kraft den 1 januari 1996.
Före detta Jugoslavien miniatyr|höger|180px|Berlinmurens och järnridåns fall gjorde utvidgningen österut möjlig. Under 1990-talet utvecklades EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) häftigt på grund av konflikterna på Balkan. EU misslyckades med att agera i början av konflikten, och fredsbevarande trupper från Nederländerna under FN-mandat lyckades inte med att hindra Srebrenicamassakern i Bosnien och Hercegovina i juli 1995, det mest omfattande massmordet i Europa sedan andra världskriget.
Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato) tvingades slutligen att intervenera i landet och tvinga kombattanterna till förhandlingsbordet. Den 14 december 1995 signerades Daytonavtalet i Paris, vilket avslutade konflikten mellan de stridande parterna i Bosnien och Hercegovina.
Den 24 mars 1999 ledde situationen i Kosovo till en gemensam GUSP-deklaration om Kosovo och föranledde Natos intervention i Kosovo och Serbien. EU:s misslyckande med att förhindra konflikterna på Balkan, eller åtminstone få de snabbt avklarade, ökade trycket för en mer effektiv utrikespolitik.
Euron och den fjärde utvidgningen miniatyr|höger| Den 1 januari 1994 inleddes Ekonomiska och monetära unionens (EMU) andra fas, då Europeiska monetära institutet (EMI) upprättades. Den 16 december 1995 beslutades att euron skulle införas som gemensam valuta 1 januari 1999. Den 3 maj 1998 beslutade rådet att elva av medlemsstaterna skulle anta euron 1999 som sin valuta. Den 1 juni samma år upprättades Europeiska centralbanken (ECB).
Slutgiltiga möten hölls i december, då bland annat växelkurserna bestämdes mellan de berörda nationella valutorna. Valutan infördes som planerat, men det skulle ta ytterligare några år innan den infördes även som fysisk valuta och ersatte fullständigt de nationella valutorna.
Den 30 mars 1994 avslutades förhandlingarna med Finland, Norge, Sverige och Österrike. Finland och Sverige hade ansökt om medlemskap efter järnridåns fall. Deras anslutningsfördrag signerades den 25 juni 1994.