Diabetes mellitus typ 2 eller ofta bara typ 2-diabetes, tidigare åldersdiabetes, är en endokrin sjukdom som karakteriseras av högt blodsocker i samband med insulinresistens och relativ insulinbrist. Detta står i kontrast mot typ 1-diabetes, som innebär absolut insulinbrist till följd av destruktion av cellöar i bukspottskörteln.
De klassiska symptomen för typ 2-diabetes är ökad törst, ökad urinproduktion och ökad hunger. Typ 2-diabetes utgör cirka 90 procent av fallen av diabetes, medan de resterande 10 procenten primärt beror på typ 1-diabetes och graviditetsdiabetes. Orsaken till typ 2-diabetes är övervikt och fetma, fysisk inaktivitet och ärftlighet.
Grundbehandlingen vid typ 2-diabetes innefattar ökad fysisk aktivitet och träning och förändringar i kosten. Om blodsockernivån inte sänks tillräckligt via dessa åtgärder kan läkemedel komma att krävas, till exempel metformin eller insulin. För de som tar insulin krävs vanligtvis regelbunden kontroll av blodsockernivån.
Förekomsten av typ 2-diabetes har ökat i takt med förekomsten av fetma sedan den senare delen av 1900-talet. Andelen med typ 2-diabetes i världen fördubblades från 7 % år 1990 till 14 % år 2022. Långsiktiga komplikationer av typ 2-diabetes innefattar hjärt- och kärlsjukdomar som stroke, hjärtinfarkt, synpåverkan, njursvikt, och otillräcklig cirkulation i benen. Den akuta komplikationen ketoacidos, vilken kännetecknar typ 1-diabetes, är ovanlig. Hyperglykemiskt hyperosmolärt syndrom kan i sällsynta fall förekomma vid typ 2-diabetes.
Tecken och symptom
De klassiska symptomen vid diabetes är ökad urinproduktion, ökad eller abnorm törst, ökad hunger och viktförlust. Andra symptom som ofta föreligger vid diagnostillfället är dimsyn, klåda, perifer neuropati, återkommande vaginella infektioner och trötthet. Många människor har inga symptom under de första åren och får sin diagnos vid rutinkontroller. Hyperglykemiskt hyperosmolärt syndrom (ett tillstånd med extremt högt blodsocker förknippat med en sänkt medvetandegrad och lågt blodtryck) är sällsynt, men i de fall det förekommer är det vanligen vid typ 2-diabetes och då oftast i samband med att diagnosen upptäcks för första gången hos den personen.
Komplikationer Typ 2-diabetes innebär högre risk för hjärt- och kärlsjukdomar, inklusive hjärtinfarkt och stroke, amputation av fötter eller ben, och sjukhusinläggningar. I utvecklingsländer och i allt högre grad även i övriga världen är typ 2-diabetes den största orsaken till icke-traumatisk blindhet och njursvikt. Sjukdomen har även förknippats med en ökad risk för kognitiv störning och demens genom tillstånd som Alzheimers sjukdom och vaskulär demens. Andra komplikationer innefattar acanthosis nigricans, sexuell dysfunktion och återkommande infektioner.
Orsak Utvecklingen av typ 2-diabetes beror på en kombination av livsstilsfaktorer och genetiska faktorer. En del av dem är under personlig kontroll, till exempel diet och fetma, medan andra, till exempel ökande ålder, kvinnligt kön och genetik inte är det. Sömnbrist har kopplats till typ 2-diabetes. Man tror att denna effekt beror på att den påverkar metabolismen. En moders näringsstatus under fosterutvecklingen kan också spela en roll och en föreslagen mekanism är förändrad DNA-metylering.
Livsstil Ett antal livsstilsfaktorer är kända för att vara centrala i utvecklingen av typ 2-diabetes, däribland fetma (definierad genom ett BMI över trettio), bristande fysisk aktivitet, dålig kost, stress och urbanisering. Ökat kroppsfett kan kopplas med 30 procent av fallen hos individer av kinesisk och japansk härkomst, medan 60–80 procent av fallen hos de med europeisk och afrikansk härkomst, samt 100 procent av fall hos de med pimaindiansk härkomst och individer från stillahavsområdet. De som inte har regelrätt fetma men ändå får typ 2-diabetes har ofta en hög midja-höftkvot.
Födo-faktorer påverkar också risken att utveckla typ 2-diabetes. En överkonsumtion av socker-sötade drycker förknippas med ökad risk. Typen av fetter som finns i dieten är också centrala. Mättade fetter och transfetter ökar risken, medan fleromättat såväl som enkelomättat fett har visat minska risken att utveckla typ 2-diabetes. Ytterligare visar sig att ett stort intag av vitt ris ökar risken att utveckla sjukdomen. Bristande motion tros orsaka 7 procent av fallen av typ 2-diabetes.
Genetik I de flesta fall av diabetes är många gener inblandade och var och en bidrar endast något till en ökad risk att drabbas av typ 2-diabetes. Om en enäggstvilling har typ 2-diabetes, är risken att den andre också utvecklar typ 2-diabetes under sin livstid mer än 90 procent, medan risken för syskon som inte är enäggstvillingar ligger på mellan 25 och 50 procent. År 2011 fann man att fler än 36 gener bidrar till risken för att en individ utvecklar typ 2-diabetes. Alla dessa gener står tillsammans endast för 10 procent av den totala påverkan av ärftlighet på sjukdomen. TCF7L2 allelen ökar till exempel risken att utveckla diabetes med 1,5 gånger och utgör den största risken av de vanliga genetiska varianterna. Flertalet av de gener som är kopplade till diabetes är involverade i betacell-funktioner.
I sällsynta fall uppstår diabetes på grund av en abnormitet i en enda gen (kallat monogenetiska former av diabetes eller "andra specifika typer av diabetes"). Dessa inkluderar maturity onset diabetes of the young (MODY), Donohues syndrom och Rabson-Mendenhalls syndrom. MODY utgör 1–5 procent av alla diabetesfall hos unga människor.
Medicinska tillstånd Ett antal läkemedel och andra hälsoproblem kan predisponera för diabetes. Läkemedlen ifråga inkluderar glukokortikoider, tiazider, betablockerare, atypiska antipsykotika, och statiner. De som tidigare har haft graviditetsdiabetes löper större risk att utveckla typ 2-diabetes. Andra hälsoproblem som också är förknippade innefattar akromegali, Cushings syndrom, giftstruma, feokromocytom och vissa typer av cancer till exempel glukagonomer. Testosteronbrist förknippas också med typ 2-diabetes. Kvinnor som har polycystiskt ovarialsyndrom (PCOS) har en ökad risk att utveckla typ 2-diabetes.
Patofysiologi Typ 2-diabetes beror på en otillräcklig insulinproduktion från betaceller i samband med insulinresistens. Insulinresistens innebär att cellerna i kroppen inte att svarar adekvat på normala insulinnivåer och det gäller främst muskelceller, leverceller och fettceller. I levern hämmar insulin normalt frisättningen av glukos. Vid insulinresistens sker en för hög frisättning av glukos från levern in i blodet, eftersom levercellerna inte reagerar som de ska på insulinet. Proportionen insulinresistens kontra dysfunktion av betaceller vid typ 2-diabetes skiljer sig åt från person till person – en del har primärt insulinresistens och endast en smärre defekt i insulinutsöndringen, medan andra har en lätt insulinresistens och primärt en brist i insulinutsöndringen.
Andra potentiellt viktiga mekanismer som är förknippade med typ 2-diabetes och insulinresistens inkluderar ökad nedbrytning av lipider inuti fettceller, resistens mot och brist på inkretin, höga glukagonnivåer i blodet, ökad salt- och vattenretention i njurarna och en felaktig metabolismreglering i centrala nervsystemet. Inte alla människor med insulinresistens utvecklar diabetes, eftersom det även krävs att de pankreatiska betacellerna har en nedsatt insulinsekretion.
Diagnos Världshälsoorganisationens definition av diabetes (både typ 1 och typ 2) av förhöjt blodsocker (glukos i blodet) vid en enda avläsning tillsammans med symptom på diabetes, eller förhöjt värde på blodsockret vid två olika tillfällen. För fastesocker gäller värdet ≥ 7,0 mmol/l eller vid ett glukostoleranstest två timmar efter intag av sockerlösningen ett plasmaglukos ≥ 11,1 mmol/l.
Ett slumpmässigt blodsockerprov på över 11,1 mmol/l i samband med typiska symptom eller glykosylerat hemoglobin (HbA1c) på över 48 mmol/mol är en annan metod för att diagnostisera diabetes.
Förhållandet mellan resultaten från glukostoleranstester, fasteglukos eller HbA1c och komplikationer, t.ex. retinala problem är avgörande för en diabetesdiagnos. Ett fasteblodsocker eller slumpmässigt blodsocker är att föredra framför glukostoleranstest, eftersom de är lättare att hantera. Fördelarna med HbA1c är att fasta inte krävs och att resultaten är stabilare, men nackdelen är att testet är dyrare än blodsockermätningen. Det beräknas att 20 procent av alla diabetiker i USA är omedvetna om sin sjukdom.
Typ 2-diabetes karakteriseras av hög blodsocker i samband med insulinresistens och relativ insulinbrist. Detta till skillnad från typ 1-diabetes, där det råder en absolut insulinbrist till följd av destruktion av cellöar i bukspottkörteln; och graviditetsdiabetes, vilket är en ny debut av högt blodsocker i samband med graviditet. I allmänhet går det att skilja mellan typ 1- och typ 2-diabetes beroende på vilka omständigheter som föreligger. Om diagnosen är tveksam kan det vara till hjälp att använda sig av blodprover som mäter vissa antikroppar för att bekräfta typ 1-diabetes och C-peptid-nivåer kan vara användbart för att bekräfta typ 2-diabetes.
Screening Ingen större organisation rekommenderar allmän screening av diabetes, eftersom det saknas belägg för att ett sådant program skulle förbättra utfallen. Världshälsoorganisationen rekommenderar endast tester i de grupper som har hög risk för att utveckla diabetes. De grupper som löper hög risk i USA inkluderar de som är äldre än 45 år, de som har en familjemedlem med diabetes, vissa etniska grupper, inklusive latinamerikaner, afroamerikaner och amerikansk ursprungsbefolkning, människor som tidigare haft graviditetsdiabetes, polycystiskt ovariesyndrom, övervikt och sjukdomar förknippade med metabolt syndrom.
Förebyggande Debuten av typ 2-diabetes kan fördröjas eller förebyggas med korrekt näring och regelbunden motion. Intensiva åtgärder i livsstilen kan mer än halvera risken. Oavsett personens ursprungliga vikt eller efterföljande viktförlust, kommer träningen att göra nytta. Beläggen för att endast förändringar av kosten skulle göra någon nytta är begränsade och endast några belägg pekar på en kost rik på gröna bladgrönsaker och några talar för ett begränsat intag av sockerhaltiga drycker. För personer med nedsatt glukostolerans kan diet och träning antingen var för sig eller i kombination med metformin eller akarbos minska risken för att utveckla diabetes. En förändrad livsstil är mer effektivt än metformin.
Behandling Behandling av typ 2-diabetes fokuserar på en förändrad livsstil, en sänkning av övriga riskfaktorer för hjärt- och kärlsjukdomar, och ett bibehållande av blodsockernivån inom ett normalt intervall. Om andra riskfaktorer för hjärt- och kärlsjukdomar, exempelvis hypertoni, högt kolesterol och mikroalbuminuri, behandlas ökar en persons förväntade livslängd. Intensivbehandling av blodtryck (lägre än 130/80 mmHg) jämfört med standardbehandling av blodtryck (lägre än 140–160/85–100 mmHg) resulterar i en något minskad risk för stroke, men ger ingen effekt på dödsrisken i allmänhet.
Intensivbehandling för sänkning av blodsockret (HbA1c < 42 mmol/mol) jämfört med en standardbehandling för sänkning av blodsockret (HbA1c på 53–63 mmol/mol) ser inte ut att ändra dödligheten. Det rekommenderas att alla som har typ 2-diabetes regelbundet genomgår ögonbottenundersökning.
Livsstil