Nationalism

Nationalism (från franskans nationalisme, av "nation", ursprungligen från latinets nascor, "jag föds"Sveriges rötter: en nations födelse, Ingmar Stenroth, Bokförlaget Atlantis, Wallin & Dalholm Boktryckeri, Lund 2005 s.21) är en världsåskådning som tar sin utgångspunkt i gemenskapen inom nationernas gränser. Nationalismen hyllar nationen, kulturen, historien och slår vakt om nationalstaten och dess intressen.

Den som bekänner sig till nationalismen benämns nationalist.

Nationalism är inte ett entydigt begrepp. Nationalism kan ta sig olika former mellan vad som kan beskrivas som två ytterligheter:Anthony D. Smith, Nationalism (2001)

En strävan efter att värna det som är unikt för ett land, de egna traditionerna, den egna kulturen och den egna religionen. Samtidigt erkänner man andra folks rätt att göra detsamma och ser inte den egna kulturen som mer värd än andra kulturer. En uteslutande nationalism som anser att det egna folkets kultur är det enda rätta. Staten ska utgöra en nation som huvudsakligen består av en mer eller mindre föreställd ursprungsbefolkning och/eller en mer eller mindre föreställd ursprungskultur.

Nationalismen uppkom i Europa under 1700-talet och ledde under 1800-talet till skapandet av nationalstaterna, som vi känner dem idag. Nationalismen har efter andra världskrigets slut verkat tillsammans med marxism i flera koloniala befrielserörelser.Bra Böckers Lexicon, 1978 s. 302

I sin hyllning av historien och fosterlandet kan nationalismen också kopplas till romantiken. Trots denna koppling är nationalismen rationell för sina tillskyndare. Detta eftersom man menar att nationalismens avsikt är att främja ett altruistiskt, oegennyttigt handlande inom nationen. På så sätt anser nationalisterna att nationalismen kan likrikta krafterna och minska friktionerna i samhället och därmed menar man att nationalismen ger en starkt positiv inverkan på samhällsutvecklingen.

Nationalismens kritiker hävdar å sin sida att det är just detta som gör nationalismen irrationell, genom att ett starkt hävdande av den egna nationen främjar chauvinism och försvårar fredlig utveckling mellan länder.Bra Böckers Lexicon, 1978: s. 302

Skillnaden mellan patriotism och nationalism består i att den förstnämnda alltid är lojal med den hävdvunna statsbildningen och territoriet samt åtminstone i teorin kan kombineras med vilka politiska åsikter och religiösa föreställningar som helst, medan nationalismen är en vidare politisk ideologi med ett skiftande men tydligt samhällsprogram. Nationalismen utgår också vanligen från nationalstaten som ideal, vilket inte patriotism nödvändigtvis gör.

Kategorisering av nationalism Inom nationalismforskningen har det varit relativt vanligt att särskilja olika typer av nationalismer genom att använda dikotomier. En av de vanligaste uppdelningarna är den mellan etnisk och medborgerlig nationalism. Uppdelningen har fått stort genomslag och förknippas starkt med historikern Hans Kohns forskning från 1940-talet och framåt. Dikotomin har även formulerats som en uppdelning mellan liberal/illiberal, västerländsk/icke-västerländsk, rationell/irrationell och frivillig/organisk.

Dikotomin mellan etnisk och medborgerlig nationalism har fått kritik från olika håll, inte minst har den kritiserats för att vara normativ. Kritiker menar att uppdelningen bär med sig en idé om att västerländsk/medborgerlig nationalism skulle vara överlägsen en "österländsk"/etnisk nationalism. Trots kritiken har den etniska/medborgerliga distinktionen och teorierna kopplat till den utvecklats över tid och bedöms ha kunnat bemöta mycket av den kritik som framkommit.

En alternativ distinktion är den mellan nationalism och patriotism som började utvecklas under 1920-talet.

Nationalism och medborgarskap Det går att urskilja två huvudsakliga principer som styr tilldelningen av medborgarskap och som är nära förknippat med olika former av nationalism. En princip är jus sanguinis (blodets rätt), där en person får medborgarskap utifrån släktskap, t.ex. att ett barn erhåller samma nationalitet som sina föräldrar. Principen om jus sanguinis är nära knuten till etnisk nationalism på så vis att man tänker sig att medborgarskapet är knutet till släktskap, snarare än var man är född eller väljer att leva. Den förstnämnda principen ställs mot principen jus soli, jordens rätt eller den territoriella rätten, där nationen består av alla dess invånare oavsett etnisk bakgrund eller tillhörighet. Denna princip härstammar från upplysningsfilosofin där tillhörigheten till en nation och de rättigheter som följde med bestämdes av medborgarskapet med territoriet som grund.

Varje nation vid olika tidpunkter innehåller inslag från båda dessa principer och pendlar mellan dess principernas idealtyper, vilket man också kan observera i olika länders utformning av medborgarskapslagstiftning.

Dessa huvudsakliga principer kan manifestera sig på olika sätt. Nationalism kan visa sig som en del av den officiella statsideologin eller som en folklig (icke-statlig) rörelse, och kan uttryckas på det medborgerliga, etniska, kulturella, religiösa eller ideologiska området. Dessa kategorier är dock inte ömsesidigt uteslutande och många nationalistiska rörelser kombinerar flera eller alla av dessa element i varierande grad.

Gemensamt för all nationalism är att en befolkningsgrupp gör anspråk på ett eget land eller strävar efter ett eget land. Separatistisk nationalism kan ta sig antidemokratiska uttryck när ett tidigare gemensamt projekt förkastas till förmån för gruppens egna framtid i avskildhet från andra grupper. Sådana processer kan resultera i kollapsen av stater. Ett exempel på en sådan kollaps var Jugoslaviens upplösning på 90-talet.

Nationalistiskt spektrum Matteo Cohen är en samhällsvetare som har ifrågasatt den traditionella dikotomin mellan medborgerlig nationalism å ena sidan och en etnisk nationalism å andra sidan. Enligt honom ska nationalism förstås som en spektrum som går från en relativt öppen medborgerlig nationalism och mot en nationalism som ställer gradvis hårdare krav för medlemskap i nationen. Medan medborgerlig nationalism och etnisk nationalism representerar två idealtyper av nationalism, så betonar Cohen att de inte är ömsesidigt uteslutande. Cohen delar upp det nationalistiska spektrumet i fem olika steg. Det första steget är en medborgerlig nationalism som bygger nationen på en gemensam politisk kultur med medborgarskapet som medlemskapskrav. Därefter följer en nationalism som betonar en språklig gemenskap, sedan en historisk gemenskap med gemensamma traditioner. Steget efter det är en religiös nationalism med krav på att medlemmar ska följa en viss tro eller religion. Det sista steget, med krav som är svårast att uppnå, är en etnisk nationalism som kräver en biologisk anknytning till nationen för att anses som en medlem.

Enligt Cohen befinner sig den medborgerliga nationalismen i mitten av höger-vänsterskalan, de språkliga och historiska nationalismerna placerar han längre åt höger i vad som benämns som den konservativa högern. Religiös nationalism, och framför allt etnisk nationalism menar Cohen hör till extremhögern.

Olika typer av nationalism

Etnisk nationalism Den etniska nationalismen ser nationen i första hand som en gemenskap byggd på en gemensam härkomst. En idé om ett gemensamt arv och en gemensam historia bildar grunden som nationen står på enligt det här synsättet. Nationstillhörigheten är något som är givet på förhand och kan inte väljas bort. Även de som flyttar till en annan nation anses tillhöra den nation som de är födda in i. Medborgarskapet bestäms enligt principen om jus sanguinis, blodets rätt. En vanlig uppfattning inom nationalismforskningen är att tysk nationalism är ett typexempel på etnisk nationalism.

Romantisk nationalism 250px|miniatyr|Friheten på barrikaderna av Eugène Delacroix Romantisk nationalism (även organisk nationalism eller identitetsnationalism) är den form av etnisk nationalism i vilken staten får sin politiska legitimitet som en naturlig (organisk) konsekvens av och som ett uttryck för nationen eller rasen. Den reflekterade romantikens ideal och stod i motsats till upplysningstidens rationalism. Romantisk nationalism framhävde en historisk etnisk kultur som uppfyllde det romantiska idealet. Folklore utvecklades som ett begrepp inom den romantiska nationalismen. Bröderna Grimm inspirerades av Herders texter att skriva en idealiserad samling berättelser som de betecknade som etniskt tyska. Historikern Jules Michelet är ett exempel på den franska romantiskt nationalistiska historien. Nationalromantiken var en typ av konstens nationalism.

Medborgerlig nationalism Den medborgerliga varianten av nationalism vidhåller att nationen bör bestå av alla människor som godtar nationens politiska grund, oavsett ras, hudfärg, religiös tro, kön, språk eller etnicitet. Den grundläggande tanken är synen på nationen som en gemenskap mellan jämlika medborgare med särskilda rättigheter och att dessa förenas i en patriotism som riktar sig till de politiska värden och praktiker som nationen vilar på. Medborgerlig nationalism har också beskrivits som en "medborgarförening", där varje medborgare har både rättigheter och skyldigheter. Den medborgarskapsprincip som ligger till grund för den här typen av nationalism är jus soli, jordens rätt. Medlemskapet i nationen kan ses som relativt öppen, åtminstone på så vis att ingen särskild samhällsgrupp exkluderas på förhand. Fransk nationalism utgör i klassisk nationalismforskning ett typexempel på medborgerlig nationalism.

Den medborgerliga nationalismen kan kopplas till franska revolutionen och Jean Jacques Rousseaus tankar. Enligt Rousseau bygger nationen på folket (demos). Det är också nationen och folket som äger sin suveränitet. Medborgerlig nationalism brukar beskrivas som en inkluderande variant av nationalism med fokus på politiskt självbestämmande. Enligt detta synsätt förstås medlemmar av en nation först och främst som medborgare.

Medborgerlig nationalism kallas ibland även för liberal nationalism.

Kulturell nationalism

Kulturell nationalism definierar nationen genom den gemensamma kulturen. Medlemskap i nationen är varken helt frivilligt (man kan inte genast tillägna sig en kultur eller ej heller avsäga sig den) eller ärftligt (barn till medlemmar kan potentiellt betraktas som utlänningar om de växer upp i en annan kultur).

Kinesisk nationalism är ett exempel på kulturell nationalism, delvis på grund av de många nationella minoriteterna i Kina, samt den stora globala kinesiska diasporan (> 60 miljoner individer 2005). Kinesiska nationalister inbegriper i begreppet "Kina", även den de facto självstyrande ön Taiwan (Republiken Kina). Se vidare Kina (region) och Taiwans politiska status.

Utmärkande för den kinesiska kulturella nationalismen är att den är mycket inklusiv. Historiskt sett har även andra områden i Kinas geografiska närhet inbegripits i termen, bland annat Mongoliet, den koreanska halvön, Vietnam, Myanmar (Burma). I begreppet "kines" inbegrips alla som har kinesiska blodsband, det vill säga även människor boende i andra länder med kinesiskt påbrå, exempelvis singaporianer och utlandskineser i Afrika, Amerika, Asien, Australien och Europa.

Vidare kan även folk i länder vars folkgrupper finns representerade i Kina i form av minoriteter, anses vara kineser. På så vis betraktas mongolerna ofta som en kinesisk minoritet, även då de har en självständig stat, republiken Mongoliet. Under det mongoliska väldet på 1200-talet erövrade och koloniserade mongolerna en stor del av Asien och Europa, bland annat Kina. I den officiella kinesiska historieskrivningen beskrivs detta dock som att en kinesiska minoritet grep makten i Kina, och sedan utvidgade det kinesiska väldet. Perioden för det mongoliska väldet uppfattas därför i Kina som en kinesisk storhetstid, då Kina sträckte sig från Asien till Europa, snarare än som en tid av kinesisk politisk underkastelse under mongolerna.

Vit nationalism