Norska () är ett nordiskt språk som har stora dialektvariationer i talspråket och stora skillnader mellan olika standarder i skriftspråket. Norska talas av ungefär 4,3 miljoner människor (2012), främst i Norge där det är officiellt språk (i vissa områden tillsammans med samiska). Norska talas också av 50 000 norskamerikaner i USA, framförallt i Mellanvästern.
Norska utgör tillsammans med svenska och danska de fastlandsnordiska språken, ett kontinuum av ömsesidigt begripliga dialekter i Skandinavien. Norska företer en blandning av västnordiska och östnordiska drag. Historiskt sett kan norska huvudsakligen härledas tillbaka till de västnordiska dialekterna av fornnordiska som även isländska och färöiska har utgått ifrån, men avståndet till de önordiska språken isländska och färöiska är i dag långt större än avståndet till de östnordiska språken danska och svenska. Det är vanskligt att avgränsa norska mot svenska och danska utifrån rent språkliga kriterier, och i själva verket kan modern norska sägas vara den skandinaviska dialekt (eller de skandinaviska dialekter) och det standardspråk (eller de standardspråk) som har sin geografiska och politiska koppling till Norge.
Norsk rättskrivning ersattes delvis under senmedeltiden av danskt skriftspråk. Från mitten av 1800-talet uppstod landsmål, senare nynorska, som ett alternativt skriftspråk baserat på flera norska dialekter. Detta var upphovet till den norska språkstriden, en långvarig debatt mellan anhängarna av de olika målformerna och rättskrivningarna. I dag har alltså norskan två officiella skriftvarianter (målformer), bokmål och nynorska () där 87–89 procent av befolkningen använder bokmål som sitt viktigaste skriftspråk medan resten använder sig av nynorska.
Klassificering Norska tillhör den nordgermanska grenen av den indoeuropeiska språkfamiljen. Inom den nordiska språkgrenen kan norska klassificeras enligt den väst‐ och östnordiska klassificeringsmodellen, eller den nyare indelningsgrunden som skiljer ö‑skandinaviska språk från fastlandsskandinaviska.
Historisk klassificering: västnordiska och östnordiska Nordiska språkliga varieteter indelas historiskt sett i en västnordisk gren och en östnordisk gren.Einar Haugen, The Scandinavian Languages: An Introduction to Their History. Cambridge, Massachusetts, 1976. Sidan 198. Skillnaderna mellan väst och öst uppstod på vikingatiden och äldre medeltid.Elias Wessén, De nordiska språken, nionde upplagan. Stockholm 1969. Sidan 32.
Norge är de västnordiska utvecklingstendensernas ursprungsland, eftersom Island och Färöarna bebyggdes efter att skillnaderna mellan väst och öst börjat uppstå. Av detta historiska skäl klassificeras ofta norska som västnordiskt. Men en tydlig gräns mellan väst‐ och östnordiskt finns inte, och har aldrig funnits;Didrik Arup Seip, Norsk språkhistorie, andra upplagan. Oslo 1955. Sidan 31. vart och ett av de särskiljande språkdragen har olika utbredning.
Sedd som en helhet omfattar nutida norska dels de talade varieteterna (inklusive de primära dialekterna), dels skriftspråken nynorska och bokmål (samt riksmål). Nutida norska uppvisar en blandning av väst‐ och östnordiska drag, av två skäl: ett flertal dialekter (och den på dialekter grundade nynorskan) är starkt västnordiska, men delar av östra Norge har sedan vikingatiden och medeltiden uppvisat östnordiska språkdrag, och den östnordiska danskan påverkade norska när Norge tillhörde Danmark, så att skrivet bokmål/riksmål och prestigevarianter av talspråk är mycket danskinfluerade.
Exempel på östnordiska drag i norska Ett gammalt kort germanskt e‐ljud blir i nordiska språk ofta j-ljud plus en vokal; detta kallas brytning.Oskar Bandle (huvudredaktör). The Nordic Languages: An International Handbook of the History of the North Germanic Languages, volym I. Berlin och New York 2002. Sidan 709. Ett exempel är att det engelska ordet help har kvar e‐ljudet, men i det svenska hjälpa har e‐ljudet blivit ‑jä‑.
Östnordiska språk har fler fall av brytning än västnordiska.Elias Wessén, De nordiska språken, nionde upplagan. Stockholm 1969. Sidan 33. Utvecklingen av ordet jag/jeg/eg visar norskans mellanställning mellan väst‐ och östnordiskt. Formerna utan j‐ anses västnordiska, och formerna med j‐ anses östnordiska.Einar Haugen, The Scandinavian Languages: An Introduction to Their History. Cambridge, Massachusetts, 1976. Sidan 200. Formerna utan j‐ är ursprungliga (jämför fornspråket latin som också hade kvar e‑ljudet i ego (”jag”). Västerut i Norden är vokalen vanligen obruten (nyisländska ég uttalas [jɛːɣ], beroende på en senmedeltida utveckling skild från fornnordisk brytning). I Norge har nynorska skriftspråket den västliga obrutna formen eg, men bokmål/riksmål har jeg. Orsakerna till att den östliga formen finns i norska är dels att den brutna formen med j‐ funnits i östnorska dialekterBjörn Vigeland, Dialekter i Norge: Målmerker med språkhistoriske forklaringer. Oslo 1981. Sidan 48. sedan forntiden,Didrik Arup Seip, Norsk språkhistorie, andra upplagan. Oslo 1955. Sidan 194. dels att danska jeg påverkat tal och skrift.
Ett annat tydligt exempel på norskans mellanställning är att diftonger som au bevaras i västnordiska språkliga varieteter, men blir monoftonger som ö (norsk stavning ø) i östnordiska språkliga varieteter. I sydvästra Norge finns fylket Aust‐Agder, som inte får stavas ”Øst‐Agder” ens när man skriver bokmål/riksmål. Men i östra Norge finns fylket Østfold, som stavas med monoftongen ø. Monoftongen ø finns i norska av enahanda skäl som nämnts ovan: den finns dels i östnorska dialekter,Einar Haugen, The Scandinavian Languages: An Introduction to Their History. Cambridge, Massachusetts, 1976. Sidan 201. dels i Norges förutvarande skriftspråk danska, som utvecklats till norskans bokmål.
Det finns många fler väst‐östliga skiljelinjer, och eftersom det norska språkområdet delas av flera av dessa, har det en mellanställning mellan väst‐ och östnordiskt.
Modern klassificering: ö‑skandinaviska och fastlandsskandinaviska
Enligt synkron klassificering är norska ett fastlandsskandinaviskt (fastlandsnordiskt) språk.Oskar Bandle (huvudredaktör). The Nordic Languages: An International Handbook of the History of the North Germanic Languages, volym I. Berlin och New York 2002. Sidan 19. Den moderna indelningen tar fasta på att de flesta talade norska, och svenska språkliga varieteter har en tämligen hög ömsesidig begriplighet på ett sådant sätt att de svenska och norska språkområdena bildar ett dialektkontinuum.Oskar Bandle (huvudredaktör). The Nordic Languages: An International Handbook of the History of the North Germanic Languages, volym I. Berlin och New York 2002. Sidorna 19–20. Detta gäller också norska och danska språkliga varieteter men i lite mindre grad. I gengäld är skrivet norskt bokmål eller riksmål och skriven standarddanska mycket lika varandra. Även skriven nynorska är mer begriplig för de som kan standardsvenska och standarddanska än vad isländska och färöiska är. Av dessa skäl klassificeras de flesta språkliga varieteterna i Sverige, Danmark och Norge tillsammans i fastlandsskandinaviska språk, till skillnad från de ö‑skandinaviska språken isländska och färöiska.
Jämförelse mellan klassificeringar Klassificeringen av norska som västnordisk grundas på fonologiska skiljelinjer som uppstod tidigt i fornnordisk tid. Denna klassificering är problematisk därför att den lägger större vikt vid dialektskillnader inom det fastlandsskandinaviska dialektkontinuumet än vid nutida skillnader mellan tydligt åtskilda språk, bara för att de förstnämnda skillnaderna är äldre. Dessutom går några av skiljelinjerna mellan väst‐ och östnordiskt tvärs igenom det norska språkområdet, och vidare har skriftspråket bokmål många östnordiska drag på grund av sitt nära släktskap med danska, och kan i sin mest konservativa variant sägas vara närmast rent östnordiskt. Det standardiserade talspråket knutet till bokmål, standardöstnorska, klassificeras ej heller som en norsk dialekt. En åtskillnad mellan västnordiskt och östnordiskt upplevs därför som problematisk och mindre relevant för modern norska.
Utbredning miniatyr|höger|Karta som visar kommuner med officiell skriftvariant år 2007. Norska talas av omkring 4,5 miljoner i Norge, och av omkring en miljon utanför landet. Av dessa har omkring 4,3 miljoner språket som förstaspråk. Av de norsktalande utanför Norge är omkring 50 000 bosatta i Nordamerika (2006), och 45 000 i Sverige (2005). Totalt 160 000 norska medborgare bor i utlandet, och omkring 5 miljoner norskättade emigranter har naturaliserats i USA och Kanada, varav ca 99 % av ättlingarna har förlorat språket. När invandrare talar norska med inslag av utländska ord eller ”förortssociolekt” (speciellt i Oslo) kallas det nedsättande för "kebabnorsk". När norskan blandas med svenskan kallas detta "svorska", exempelvis i TV för blandad publik eller i påhittat språk i filmer.
Norska har talats på Kolahalvön sedan 1800‐talet. Efter bolsjevikernas maktövertagande avbröts kontakten mellan Rysslands och Sovjetunionens norska minoritet och Norge. Ättlingarna av Kolanorrmännen har nu rätt att bli medborgare i Norge, och många har flyttat till Norge, så det är osäkert huruvida norska talas i Ryssland av ättlingar till de ursprungliga Kolanorrmännen.
Språkhistoria Urnordiska Norska har likt de andra skandinaviska språken utvecklats från det gemensamma språket Urnordiska som talades under perioden 200 e.Kr. till 800 e.Kr. Skriftliga källor till urnordiska kan man finna på runinskriptioner. Urnordiska måste ha varit ömsesidigt begripligt med de västgermanska språken, från vilka engelska, tyska och nederländska har utvecklat sig.Elof Hellquist: Svensk etymologisk ordbok, Gleerups, Lund 1922, sida 1283
Synkopetiden Omkring år 500 gick urnordiska in i en period som i nordisk språkvetenskap benämns Synkopetiden, där synkope är en språkvetenskaplig term som innebär att en obetonad vokal i ett ord försvinner. Till exempel förkortades de urnordiska namnen AnulaibaR och HarjawaldaR till Óláfr og Haraldr (I dag Olaf och Harald). Dessa förändringar var så pass påtagliga att språket innan och efter Synkopetiden ej hade varit ömsesidigt förståeligt, men nordiska och västgermanska skiljdes inte helt åt av denna utveckling på grund av språkkontakt och en parallell utveckling.
Fornnorska Runnorska (norrönt)
miniatyr|Kartan visar den ungefärliga utbredningen av fornnordiska och besläktade språk i begynnelsen av 900-talet. I de röda områdena talades dialekten fornvästnordiska och i de orange fornöstnordiska. Det rosa avser forngutniskans utbredning och det gröna de övriga germanska språken som vid denna tid låg mycket närmare de skandinaviska språken än i dag. Gult avser fornengelska och blått avser krimgotiska. Språken var vid denna tid fortfarande till viss grad ömsesidigt förståeliga. Från omkring år 700 e.Kr. benämns språket fornnordiska eller norrönt och särskiljs från dansk och svensk fornnordiska som fornvästnordiska (jämte fornöstnordiska). I norsk språkvetenskap används termen norrönt främst om språket som talades på Island och i Norge, även om dialektskillnaderna i det nordiska språkområdet var minimala, och språket i samtiden uppfattades som ett språk, kallat norrǿna eller dǫnsk tunga. Under 700-talet uppstod dock vissa dialektskillnader och det är vanligt att tala om en västnordisk dialekt i Norge och på Island och Färöarna, och en östnordisk dialekt i Sverige och Danmark. Till exempel monoftongerades de gamla diftongerna i öst, så att standardsvenska och danska i dag har sten, rös och lös, medan många norska dialekter har stein, røys och laus. Såväl isländska som färöiska har behållit diftongerna.
Det fornnordiska språket hade på grund av vikingarnas resor och erövringar vid denna tid stor påverkan på fornengelska, och det bidrog till att upprätthålla den gemensamma förståelsen mellan språken. Skillnaden kan ha varit ungefär som mellan standardnorska och standardsvenska i dag.