Koreakriget är en pågående väpnad konflikt på Koreahalvön som startade den 25 juni 1950. I praktiken upphörde dock krigshandlingarna i samband med att vapenstillestånd ingicks den 27 juli 1953. En fredsdeklaration skrevs under i Pyongyang den 4 oktober 2007, med målet att ersätta vapenstilleståndet med ett permanent fredsavtal.
Före det formella krigsutbrottet ägde ett stort antal militära konfrontationer rum. Kriget började med att Nordkorea angrep söder om den 38:e breddgraden. Förenta nationernas säkerhetsråd antog den 27 juni en resolution som uppmanade medlemsstaterna att undsätta Sydkorea. Sovjetunionen bojkottade vid denna tid säkerhetsrådet och kunde därför inte lägga in sitt veto. FN-styrkor ledda av USA gick in på Sydkoreas sida, medan Nordkorea senare mottog hjälp från Kina. Kriget övergick snart i ett dödläge. Tre år senare enades parterna om ett ”tillfälligt” vapenstillestånd som råder än i dag ().
De mänskliga förlusterna i kriget var stora: Sydkorea förlorade cirka en miljon, Nordkorea cirka en miljon, Kina troligen cirka 600 000, USA drygt 36 000 och övriga FN-länder cirka 3 000 man.Förlustsiffror enligt Gaddis, Encarta och Engelskspråkiga_Wikipedia. Bruce Cumings skriver i Encartas artikel att kanske så många som fyramiljoner koreaner kan ha dött, varav två tredjedelar var civila, och att Kina kan ha förlorat upp till en miljon soldater.
Bakgrund Fram till andra världskrigets slut var Korea en del av Kejsardömet Japan. Under Potsdamkonferensen som pågick juli–augusti 1945 mellan segrarmakterna i andra världskriget beslutades det att den 38:e breddgraden, som går rakt genom Koreahalvön och delar denna i en nordlig och en sydlig del, skulle utgöra gränsen mellan Sovjetunionens respektive USA:s kommande ockupationszoner i Korea. Efter att USA och Sovjetunionen tagit kontroll över sina delar, påbörjades förhandlingar för hur Korea skulle återförenas och få självständighet. I december 1945 enades Sovjetunionen, Storbritannien och USA om att en provisorisk demokratisk regering snabbt skulle upprättas med deltagande av de koreanska partierna och folkrörelserna.Lundgren, Christer: Korea – kampen för återförening (1994) Förhandlingarna misslyckades och 1947 hänsköt USA ärendet till FN. En speciell FN-kommitté för Korea bildades, men den sovjetiska befälhavaren tillät inte FN tillträde till norra Korea.
Den 15 augusti 1948 bildades formellt Republiken Korea; allmänna val hölls och Syngman Rhee blev premiärminister. Demokratiska Folkrepubliken Korea bildades med Kim Il Sung som partiordförande. De sovjetiska trupperna lämnade Nordkorea i december 1948 och USA drog sig tillbaka i juni 1949. De båda koreanska parterna hävdade att just de var den rätta att leda ett återförenat Korea. Tonen hårdnade och militära förband – både sydkoreanska och nordkoreanska – gjorde räder över 38:e breddgraden.
Kriget bryter ut miniatyr|vänster|stående|Fronten böljade fram och tillbaka innan den stabiliserade sig vid 38:e breddgraden 1951. Den 25 juni 1950 gick de nordkoreanska trupperna över gränsen.
Efter Sovjetunionens fall har man i arkiven funnit att Kim Il Sung rest till Moskva och diskuterat Sydkoreafrågan. Stalin motsatte sig länge ett anfall då han fruktade att USA skulle ingripa. Kim spelade då ut ledarna för Kina och Sovjetunionen mot varandra: han fick både Mao Zedong och Stalin att tro att den andre var mer positiv till ett krig än han verkligen var.James I. Matray, ”Revisiting Korea: Exposing Myths of the Forgotten War” , trumanlibrary.org. Vid ett möte med Stalin i april 1950 lyckades Kim Il Sung övertyga om att det skulle bli en snabb seger och om att det inte fanns någon risk för amerikansk intervention eller för upptrappning till världskrig. Stalin godkände då planen under förutsättning att man även fick stöd från Kina. I maj 1950 reste Kim till Peking för att träffa Mao, som dock också oroade sig för amerikansk intervention. Men Kim förklarade osant att Stalin redan hade godkänt planerna, varefter Mao gav sitt medgivande. Både den amerikanske generalen Douglas MacArthur och utrikesministern Dean Acheson hade också offentligt sagt att USA:s försvarslinje går från Filippinerna, till Ryukyuöarna, Japan och vidare till Aleuterna, vilket alltså uteslöt Korea.Dean Acheson, Present at the Creation: My Years at the State Department (1969), s. 355–358.
En annan bidragande orsak till att Stalin ändrade sig och godkände anfallet var att Mao Zedong, efter att kommunisterna i praktiken hade segrat i kinesiska inbördeskriget, kunde proklamera Folkrepubliken Kina den 1 oktober 1949. Kina kunde nu också dras in så att de delade riskerna med att starta ett krig, och Stalin ville inte heller att hans position som den internationella kommunismens ledare skulle ifrågasättas av kineserna, vilket de kanske skulle göra om han höll tillbaka revolutionens sak i Asien. Att Sovjetunionen genomförde sitt första kärnvapenprov i augusti 1949 kan också ha ökat Stalins självförtroende.Bell, s. 129. Även Sydkoreas ledare Rhee hade varit ivrig att starta ett fullskaligt krig med syftet att återförena de två staterna men fick inget stöd från USA.Rhee sade, enligt en intervju i United Press 7/10 1949 att Sydkoreas armé kunde ta över Pyongyang inom tre dagars tid.
Anfallet ägde rum en söndag då de flesta sydkoreanska officerare var lediga. USA:s president Harry S. Truman valde att inte gå till kongressen och begära en krigsförklaring vilket skulle kunna ta för mycket tid. I stället vände sig Truman till Förenta nationerna (FN), något som han i efterhand fick kritik för. FN:s säkerhetsråd, där inte Folkrepubliken Kina och Sovjetunionen fanns representerade då, antog den 25 juni en resolution som krävde ett omedelbart stopp på fientligheter och de nordkoreanska styrkornas tillbakadragande bakom den 38:e breddgraden. Två dagar senare antog säkerhetsrådet en resolution som uppmanade medlemsstaterna att undsätta Sydkorea. Den 7 juli antogs en resolution om bildandet av en FN-styrka under amerikansk ledning för att slå tillbaka attacken. Som befälhavare utsågs MacArthur. En vecka senare överförde Syngman Rhee de sydkoreanska styrkorna till FN, och från denna dag stred samtliga styrkor på den södra sidan under den blå-vita FN-flaggan. Allt detta blev möjligt eftersom Sovjetunionen bojkottade säkerhetsrådets möten – i protest mot att Folkrepubliken Kina inte fick vara representerat – och inte kunde lägga in sitt veto. Nationalistkina (Republiken Kina på Taiwan), som leddes av Chiang Kai-shek, innehade Kinas plats.
Det nordkoreanska anfallet hade kommit som en överraskning för amerikanerna. De tvivlade inte på att Nordkorea handlat på order från Moskva och man hade svårt att föreställa sig konflikten som ett inbördeskrig vars mål var att återförena Korea. Trumanadministrationen såg kriget som ett test från Sovjetunionens sida på hur långt de kunde gå, och efter Korea trodde man att det kunde komma ett anfall mot Iran eller till och med Västtyskland. Av den anledningen ansågs det viktigt att stoppa aggressionen. Amerikanerna hade dock trott att Sydkorea möjligen skulle komma att inordnas i det socialistiska blocket på grund av gerillakrigföring eller politiskt tryck, något som man måste acceptera som en möjlighet när de amerikanska trupperna drogs tillbaka i juni 1949. Det fanns områden med större strategisk betydelse; därav talet om en försvarslinje som gick utanför Korea.Ferrell, s. 313–319.
Nord hade till en början stora framgångar och redan den 28 juni föll Seoul. De amerikanska styrkorna som var dåligt utrustade och omotiverade drevs på reträtt. Inga sovjetiska soldater deltog i kriget, med undantag av några stridspiloter (se nedan). Ett fåtal militära rådgivare fanns, men de var förbjudna att gå söder om 38:e breddgraden.
FN-styrkorna fortsatte att retirera och bildade en skyddande ring runt hamnstaden Pusan. Pusan var den enda stora hamn i söder som kunde ta emot trupptransporter. I början av september 1950 stod Nordkorea bara ett par mil från Pusan.
FN-styrkorna slår tillbaka miniatyr|En B-29:a släpper bomber under Koreakriget.
FN-styrkorna bestod av förband från Sydkorea (som dock ej var medlem av FN), USA, Australien, Storbritannien, Nya Zeeland, Nederländerna, Kanada, Sydafrika, Frankrike, Filippinerna, Colombia, Turkiet, Thailand, Grekland samt Etiopien. Därtill kom sjukvårdsförband från Danmark, Norge, Italien (ej FN-medlem) samt Indien. Det svenska fältsjukhuset i Pusan, formellt i regi av Svenska Röda korset men i praktiken genom svenska staten, tog emot de första patienterna på dagen tre månader efter krigsutbrottet. Sjukhuset beskrevs som effektivt och välskött och fick stort utrymme i amerikansk press, då även alliansfria Sverige ansågs ha tagit ställning mot den kommunistiska aggressionen. De olika länderna satte in sina styrkor under olika tidpunkter i kriget.
Den 15 september anföll FN-styrkorna Incheon, Seouls hamnstad, och ett brohuvud etablerades en bra bit bakom fronten. Detta oroade nordkoreanerna som avdelade sin trupp att slå tillbaka. I söder kunde nu FN avancera norrut och den 26 september återtogs Seoul. Efter dessa framgångar gav den amerikanska presidenten Truman efter mycket diskussioner den 27 september klartecken till MacArthur att fortsätta över den 38:e breddgraden in i Nordkorea, ett beslut som skulle visa sig ödesdigert. På utrikesdepartementet var Rysslandsexperterna George F. Kennan och Charles Bohlen emot beslutet men biträdande utrikesminister Dean Rusk var för det. Den 30 september gick sydkoreanska trupper över gränsen.
Sovjetunionen hade avbrutit sin bojkott av säkerhetsrådet och lagt veto mot ett flertal resolutioner i säkerhetsrådet. Den 20 september lade därför Acheson fram det så kallade Uniting for Peace-förslaget. Det innebar att om säkerhetsrådet på grund av oenighet inte kan ingripa när det finns ett hot mot freden, så ska istället generalförsamlingen kunna rekommendera medlemmarna att vidta gemensamma åtgärder.”The United Nations and the Korean War” . Förslaget antogs av generalförsamlingen den 3 november.un.org: Resolutions adopted by the General Assembly during its fifth session.
En resolution antogs av FN:s generalförsamling den 7 oktober om återförening av ett demokratiskt och självständigt Korea. Detta följdes av att också amerikanska styrkor gick över gränsen.
Den 14 oktober träffades MacArthur och Truman på en uppmärksammad konferens på Wakeöarna. Presidenten frågade MacArthur om det fanns någon risk för att Kina skulle ingripa i kriget. MacArthur sade att risken var mycket liten och uppskattade att kineserna hade mellan 50 000 och 60 000 man som kunde sättas in, men att de inte hade något flygvapen och således: ”if the Chinese tried to get down to Pyongyang there would be the greatest slaughter”.”CHAPTER XI: The Invasion of North Korea”, www.army.mil. Kriget skulle, enligt MacArthur, vara avslutat före jul. Även CIA hade tidigare rapporterat att Kina sannolikt inte skulle ingripa.
Offensiven fortsatte och den 19 oktober intogs Nordkoreas huvudstad Pyongyang. FN gick vidare norrut och i slutet av oktober 1950 stod man nästan vid kinesiska gränsen vid Yalufloden.
Kina ingriper