Politisk filosofi

Politisk filosofi är det filosofiska studiet av grundläggande frågor kring stat, styrelseskick, politik, frihet, jämlikhet, rättvisa, egendom, rättigheter, samt lagar och upprätthållandet av dem, vad de är samt varför och om de behövs.

Ämnet har alltid varit en viktig del av filosofin. Stora bidrag har givets av kända filosofer genom historien som till exempel Platon, Aristoteles, Machiavelli, Immanuel Kant, John Locke, Thomas Hobbes, Karl Marx och Hegel. Ämnet kan sägas ha sin begynnelse hos Platon med hans verk Staten men Aristoteles var den förste att avgränsa politisk filosofi som ett enskilt ämne som skulle studeras i hans egen skola, Lykeion. Ämnet har i den analytiska traditionen utvecklats under 1900-talet från ett försummat ämne under den logiska positivismens höjdpunkt till att vara ett av de viktigaste delområdena av filosofin.

Politisk filosofi skiljer sig från andra akademiska discipliner främst genom sitt normativa angreppssätt. I ämnet statsvetenskap studeras praktisk politik antingen på ett rent beskrivande eller på ett normativt sätt. Den normativa statsvetenskapliga teorin, hos exempelvis Theda Skocpol eller Robert Putnam, är mer inriktad på konkreta frågeställningar och dessas lösningar än den politiska filosofin, som i stället sysslar med abstrakta begrepp och frågor. Till den politiska filosofin hör även frågor som anknyter till nutidsskeenden, som Giorgio Agambens kritik av hur begreppet undantagstillstånd har skiftat.

Historisk översikt

Det enskilt mest betydande politisk-filosofiska verket under antiken var Platons Staten. Där beskriver han i dialogform sin egen samhälleliga utopi med de tre samhällsklasserna filosofikungarna (som styr), väktarna och arbetarna. Denna diktatoriska utopi var baserad på och härledd ur hans filosofiska syn på människans natur. Eftersom en moralisk människa är en vars fakulteter är i balans och harmoni är detsamma sant för samhället i stort, menade han.

De bland de mer intressanta bidragen medeltiden givit till den politiska filosofin är Augustinus teori om goda och onda stater som han presenterade i boken Om gudsstaten och Thomas av Aquinos tankar om Den naturliga staten. Under renässansen fick emellertid den sekulariserade politiska filosofin en pånyttfödelse efter medeltidens religiöst präglade samhällsidéer.

Under upplysningstiden talade filosofer om hur den fria individen skulle leva i ett gott och rättvist samhälle. Tänkare såsom John Locke, Thomas Hobbes och Rousseau diskuterade naturtillståndet och försökte rättfärdiga sina samhällsformer genom idén om ett samhällskontrakt som lyfte oss ur det. Edmund Burke argumenterade för det felaktiga i de idéer som kulminerade i och med franska revolutionen och hävdade det sundare i den amerikanska revolutionen utifrån en konservativ utgångspunkt.

Under 1800-talet växte socialismen fram, dels som en arbetarrörelse men även som ett akademiskt projekt av filosofer som Karl Marx och Friedrich Engels. Det som skulle komma att kallas för klassisk liberalism utvecklades också, främst av John Stuart Mill som dock byggde vidare på en längre tradition än den modernt socialistiska.

John Rawls verk En teori om rättvisa från 1971 anses ha återuppväckt den slumrande politiska filosofin i den analytiska traditionen och brukar vanligen ses som ett bemötande av utilitarismen. I boken försökte Rawls tillgodose våra intuitioner och uppfattningar om begreppet "rättvisa". Efter några år kom också reaktioner och kritik på Rawls teori från exempelvis Robert Nozick som i sin Anarki, stat och utopi presenterade en mer radikal syn på samhället som inspirerats av bl.a. Lockes naturrättsteori. Under 1980-talet växte även den analytiska marxismen fram med företrädare som Gerald Cohen.

Klassiska traditioner Liberalism

Kännetecknande för klassisk liberalism är betonandet av individens frihet, främst genom tilldelning av individuella rättigheter och lika möjligheter. Lika möjligheter tolkas exempelvis ofta som alla individers likhet inför lagen. Ofta hänger, i samband med den rent politiska liberala synen, också idéer som marknadsekonomins och den därtill sammanhängande privata äganderättens överlägsenhet över andra ekonomiska systemStanford.edu/entries/liberalism Under underrubriken Property and the market finns exempelvis följande att läsa: "For classical liberals liberty and private property are intimately related". Liberalismen har sina starkaste rötter från upplysningen.

mini|200px|John Locke (1632-1704) 1600-talsfilosofen och kontraktualisten John Locke betraktas ofta som grundaren av den liberala ideologin. Liberalismen under Lockes tid var till stor del en motsättning till den förhärskande synen på de styrandes gudsgivna rätt att styra, merkantilism och religiös ortodoxi. Liberalerna hade sitt fotfäste i den framväxande humanismen och betonade individens naturliga frihet och självbestämmanderätt.

Den mest betydelsefulla liberala tänkaren efter Locke var 1800-talsfilosofen John Stuart Mill som 1859 skrev sitt huvudverk Om frihet. Mill sökte att rättfärdiga liberalismen genom utilitaristiska resonemang och anses vara socialliberalismens fader.

En modern politisk filosof som har byggt vidare på det socialliberala arvet är John Rawls (1921-2002). Denne formulerade sin berömda differensprincip i sitt huvudverk Om rättvisa från 1971. Principen innebär i korthet att ojämlikheter i samhället är rättfärdigade endast om de gynnar de sämst ställda. Rawls ansåg även att alla individer i samhället bör tilldelas en mängd absoluta rättigheter. Dessa två principer, differensprincipen och rättigheterna, utgör sammanfattat Rawls syn på hur samhället bör se ut. Ett av flera argument som Rawls anförde till sin teoris försvar är argumentet om okunnighetens slöja. Rawls ber en att tänka sig en ursprungssituation där alla människor befinner sig bakom en slöja som döljer ens samhälleliga status och personliga egenskaper. Det mest rationella för människor i en sådan situation vid val av samhällstyp är enligt Rawls hans egen, eftersom ingen människa vill riskera att hamna på en av de "dåliga platserna" som en mer ojämlik uppdelning skulle medföra.

Konservatism

Konservatismen (från latinets conservare, bevara) betonar samhällets komplexitet och intar en försiktig hållning till radikala förändringar. Konservatismens målsättning är att upprätthålla ordningen i samhället och att värna om kulturen. En av traditionens förgrundsgestalter är irländaren Edmund Burke.

Marxism

Marxismen har under 1800- och 1900-talet varit den dominerande politiska skolan på vänsterkanten. Den utgår från Karl Marx teorier men tolkningen av dessa skiljer sig åt; därför kan "marxism" endast fungera som en paraplybeteckning för en rad olika socialistiska traditioner med det gemensamma att de utgår från Marx. En skiljefråga har bland andra varit synen på rättvisa. Enligt vissa marxister är själva fenomenet rättvisa endast ett botemedel för misförhållanden som uppstår i samhället, och enligt dessa är begreppet rättvisa överflödigt i ett socialistiskt samhälle. Andra marxister betonar det orättvisa med dagens samhälle och hävdar att det socialistiska samhället skulle vara mer rättvist, exempelvis på grund av avskaffandet av den exploatering och alienation som finns i dagens samhällen. Denna riktning accepterar alltså begreppet rättvisa. Det de båda riktningarna har gemensamt är strävan efter att avskaffa privategendomen och socialisera produktionsmedlen, och därmed också avskaffa de klasser som människor idag är uppdelade i.

Den politisk-filosofiska diskussionen kring marxismen inom den analytiska traditionen har till stor del förts av företrädare för den analytiska marxismen. Annars har marxismen i stort sett varit ett kontinentalfilosofiskt fenomen.

Totalitarism

mini|Byst föreställande Platon. Totalitarism är ett samlande begrepp för politiska idéer och system som förespråkar en centraliserad och absolut makt utan hänsyn till mänskliga rättigheter.

Några totalitära strömningar är absolut monarki, fascism, nazism, stalinism, maoism och även teokratiska statsideologier inom vissa religioner (till exempel grupper grupperingar som förespråkar sharialagar).

Platon kan genom sitt verk Staten ses som en av de första förespråkarna för ett totalitärt styrt samhälle. Staten (Polit'eia) är ett av Platons huvudarbeten, en dialog omfattande tio böcker, i vilken författaren med utgångspunkt från en undersökning av rättskaffenhetens begrepp och på grundvalen av sin filosofiska livsåskådning framställer sin ryktbara lära om idealstaten. Platon tillhörde en av de aristokratiska atenska släkter som politiskt skjutits åt sidan i och med det demokratiska genombrottet i mitten av 400-talet. Avskyn för demokratin och dragningen till olika slag av elitism och auktoritärt styre, om än utövat av rättrådiga män (Väktarrådet, bestående av filosofer), var ett ledmotiv i Platons politiska tänkande.

I staten visar Platon genom Sokrates på den mänskliga tendensen till korruption genom makt och visar hur olika styrelsesätt, bland annat demokrati, leder till stora problem. Istället menar Platon att staten ska styras av filosofkungar som genomgått särskild träning för uppgiften. En betydande del av dialogen handlar om hur filosofkungarna ska tränas för att rätt vara rustade för att med statens bästa för ögonen styra staten. Genom träning i dialektik skulle filosofkungarna vara tränade att se in idévärlden. Idévärlden är enligt Platon den sanna verkligheten och sinnevärlden, alltså den värld människan kan uppfatta med våra sinnen, är bara är en skugga eller en blek kopia av idévärlden. Idévärlden kan exemplifieras i att alla vet hur en cirkel ser ut, men att en handritad cirkel aldrig kan bli helt perfekt, detta kan bara inträffa i idévärlden, och den handritade cirkeln blir bara en kopia av idévärldens perfekta cirkel, idévärlden förklaras kanske bäst genom den kända grottliknelsen.

Genom att ge filosofkungarna den speciella träningen, genom att de har ett slags kunskapsföreträde gentemot de andra i samhället genom dialektiken och genom den organisation de har för att inte falla för frestelsen att tänka på sig själva försöker Platon rättfärdiga en totalitär stat där filosofkungar regerar. Många har blivit bländade av Platon genom de århundraden som följt. Med liknande resonemang har man hittat olika sätt att rättfärdiga en totalitär stat, ibland har utbildning och intelligens sett som ett företräde, ibland ras eller härkomst, i andra fall har den rätta revolutionära andan räknats ledarna till godo. Ofta har man på något sätt förklarat varför inte den stora massan har kompetens att vara med och bestämma över sina egna liv, tanken har varit att massan inte vet sitt eget bästa. I andra fall har det varit ren realpolitik där man helt enkelt vill regera utan att ge någon tydligt intellektuell förklaring, nazism och fascism har ofta på det sättet en mer antiintellektuell hållning.

Bland filosofer som opponerade sig mot Platons syn på Staten bör nämnas Zenon från Kition, 300–200-talet f.Kr., stoicismens grundare, i sitt verk Republiken som har nämnts i samband med den frihetliga socialismens idéhistoria. I modern tid har den kanske starkaste kritiken mot Platons idéer om en totalitär stat givits av Karl Popper i boken Det öppna samhället och dess fiender som är en kritik och uppgörelse med Platon, Hegel och Marx.

Moderna perspektiv Libertarianism