Frihetstiden är en epok i Sveriges historia som varade mellan 1719 och 1772 och som föregicks av den karolinska tiden. Frihetstiden efterföljs av den gustavianska tiden. Under frihetstiden styrdes Sverige i hög grad av riksdagen, i synnerhet efter 1738 då hattpartiet framträdde, vilket snart ledde till att motståndarna organiserade sig i mösspartiet. Utrikespolitiskt var Sverige starkt försvagat, och två misslyckade krig – hattarnas ryska krig och pommerska kriget – visade att Sverige nu var långt ifrån den militära stormakt det varit under det förra århundradet.
Under perioden gjordes stora framsteg på vetenskapens och kulturens område, med Carl von Linné respektive Carl Michael Bellman som främsta exempel. Även på lagstiftningens område gjordes stora insatser, främst i form av 1734 års lag (som fortfarande utgör grund för svensk och finsk lagstiftning) och tryckfrihetsförordningen 1766. 1753 övergick Sverige till den Gregorianska kalendern.
Namnet "frihetstiden" användes redan i samtiden och syftar på att det kungliga enväldet upphävdes genom lag år 1719, varvid landet blev fritt från enväldesmonarki. Perioden avslutades med Gustav III:s statskupp, vilket ledde till att mer makt lades i kungens och riksrådets händer.
Historik Monarken mister makten till riksdagen och regeringen Mycket av frihetstidens politiska liv måste ses av en bakgrund av händelserna under stora nordiska kriget. De tunga offer som Karl XII utkrävt av allmänheten för att bevara stormaktsväldet, hade lett till allmänt missnöje med enväldet. Bland ämbetsmännen, som efter aristokratins fall blivit den mest inflytelserika beståndsdelen i samhället, var frustrationen utbredd, speciellt över var kungens och hans förste minister Georg Heinrich von Görtz egenmäktiga handlande vid sidan av rådet. Förlusterna i främst Freden i Nystad sved hårt: många hoppades på revansch, i tron att om bara ett tillfälle dök upp skulle Ryssland enkelt kunna besegras. samtidigt som de bringade statens ekonomi i obalans. Frihetstiden igenom baserades statsbudgeten på 1696 års budget, och kunde då bara fås att gå ihop genom tillfälliga bevillningar och utländska subsidier, vilket allt som oftast band landet vid andras utrikespolitik.Roberts (2003), sid 29-34
När Ulrika Eleonoras omtvistade tronföljdsrätt givit riksdagen fria händer bröts därför det kungliga enväldet ned i grunden. Ämbetsmannainflytandet stärktes kraftigt genom 1719 och 1720 års grundlagsstiftning.Nordisk Familjebok, sp. 1215 Från aristokratiskt håll önskades år 1719 en tryggad byråkratisk förvaltningsorganisation enligt mönstret från 1634 års regeringsform, under ett självständigt regerande riksråd. Eftersom en stor del av adeln var beroende av inkomster från kronan, antingen via indelningsverket eller som tjänstemän, omöjliggjordes en ordning där en huvuddel av makten gavs till högadeln.
Den monistiska statsuppfattning som enväldet varit ett uttryck för gjorde sig dock fortfarande gällande, men nu till förmån för riksdagen, som fick oinskränkt lagstiftningsrätt. Kungadömet behölls, men regenten hade nästan inte någon makt alls – kungarna Fredrik I (1720−1751) och Adolf Fredrik (1751−1771) hade visst inflytande i riksrådet liksom över tillsättningar av tjänstemän, men annars inte mycket att säga till om. I brist på makt försökte drottning Lovisa Ulrika göra en statskupp 1756 vilken misslyckades.
Det egentliga regeringsorganet skulle nu vara riksrådet, som kunde rösta ned kungen. Till en början stämde denna teori någorlunda med praktiken då Arvid Horn under nära två decennier kunde leda Sverige som kanslipresident och stundom även lantmarskalk, men 1738 hittade det nyligen organiserade och i riksdagen dominanta hattpartiet ett sätt att avskeda misshagliga rådsherrar. Denna form av parlamentarism skulle egentligen omöjliggjorts genom att ämbetsmän bara fick avsättas genom laga dom, men man fann en lösning i licentiering, en sorts juridisk handläggning, där ansvar för vad som formellt ansågs vara underlåtenhet eller tjänstefel utkrävdes. Anklagelsepunkterna kunde vara bland annat misstolkande av regeringsformen, eller att de råd som givits, ej motsvarade "rikets oumgängeliga välfärd".Roberts (2003), sid. 125−127 Det nya statsskickets huvudurkund blev kallad regeringsform och ämbetsverkens organisation grundlagsfästes till skydd mot alla ingrepp.
Eftersom riksråden dessutom var förbjudna att sitta i riksdagen, blev de därför endast ständernas "fullmäktige" – utförare av deras vilja, med endast en liten förmåga till eget ledarskapRoberts (2003), sid. 121. Så avlöstes det kungliga enväldet, suveräniteten, av ständerväldet.
miniatyr|Arvid Horn (1664–1742) var kanslipresident 1710–1719 och 1720–1738.
Arvid Horns period
I början av frihetstiden fanns inte något som liknade dagens politiska partier; istället hade Arvid Horn i form av kanslipresident och lantmarskalk makten över den svenska politiken. Han ledde rådet, och under hans period styrde rådet över den förda politiken. Han förde i huvudsak en försiktig utrikespolitik, och undvek att dra in Sverige i några krig.
Mössor och hattar
År 1738 organiserade sig Horns motståndare i vad som skulle bli hattpartiet, stödda av Frankrike. De som motsatte sig deras politik förenade sig i en ursprungligen ganska löst sammanhållen organisation. Denna skulle senare utveckla sig till mösspartiet, med starkt understöd från Storbritannien och framförallt Kejsardömet Ryssland. Under riksdagen 1738–1739 störtades Horn, och därefter blev riksdagen maktens mittpunkt.Nationalencyklopedin (1995), band 17 s. 532
Politiken efter Horns period Efter Horns fall 1738 inledde hattarna en omdaning av riksledningen som påminde om Horns egna åtgärder 1727. Sekreta utskottet hade redan avsatt hovkanslern Arckenholtz, liksom även Kochen och Nerés från Kanslikollegiet. På de ekonomiska områdena bevarades kontinuitet, men hattarna skapade ett manufakturdirektorium och förde en mer aktiv näringspolitik genom ständernas bank, i kontrast till Horns försiktigare linje. I riksdagsdebatterna 1739–1740 behandlades järn- och bruksfrågor samt licentiering av ämbeten, där den nya regimen ofta valde pragmatiska lösningar. Utrikespolitiken skiftade genom utsändningar till Paris och Köpenhamn som markerade en fransk-vänligare kurs.
Mordet på kapten Malcolm Sinclair våren 1739 blev en vändpunkt. Händelsen eldade upp opinionen, och sekreta utskottet skärpte beredskapen genom att flytta trupper till Finland. Horns tidigare avhållsamhet från krig övergavs. Samtidigt var livsmedelsförsörjningen osäker och kejsarpolitiken otydlig, vilket gjorde att diplomatiska sonderingar mot Turkiet och Frankrike blandades med skepsis inom rådet. Efter kejsarinnan Anna Ivanovnas död 1740 öppnades ryska tronföljdsfrågor. Svenska sändebud fick i uppdrag att söka ekonomiskt stöd och förbereda revansch. Vintern 1740–1741 växte hattarnas plan på ett krig som skulle återvinna Sveriges förlorade områden i öster, en tydlig brytning med Horns fredspolitik.
Inför riksdagen 1741 hoppades vissa fredsvänner i Finland på Horns återkomst, men han stannade på Ekebyholm. Med Charles Emil Lewenhaupt som lantmarskalk och hattarnas starka inflytande i sekreta utskottet gled beslutskraften bort från rådet. Frankrike utlovade subsidier om Sverige angrep Ryssland, men andra försök till finansiering misslyckades. Under våren 1741 växte trycket för krigsbeslut. Sekreta utskottet och kungen förberedde en krigsförklaring som syftade till att återvinna förlusterna efter Karl XII och säkra Karelen. I juli 1741 beslöt den stora sekreta deputationen om krig, med Lewenhaupt som högste befälhavare. Sveriges flotta var dock svag, och Danmark och Preussen vägrade stöd. I november 1741 avled Ulrika Eleonora, med vilken Horn länge stått i politisk spänning men på slutet i förtroendefullt samförstånd.
Fälttåget 1741–1742 slutade i katastrof. Ryssland gick till offensiv, Lewenhaupt retirerade, Helsingfors föll 1742 och större delen av Finland besattes. Hemma ställdes generaler som Henrik Magnus von Buddenbrock inför rätta. Samtidigt väcktes dynastiska frågor. Danmark föreslog prins Fredrik III av Hessen-Kassel som svensk tronföljare, men Sverige valde i stället den holsteinske arvfursten Adolf Fredrik den 23 juni 1743. Freden i Åbo den 7 augusti 1743 bekräftade ryska erövringar i Finland, medan svenska officerare dömdes hårt. Valet av Adolf Fredrik försämrade relationen till Danmark och ökade trycket mot Sverige, ett efterspel till kursbytet bort från Horns linje. Från denna punkt, om inte tidigare, stod det också klart att de två partierna sökte helt olika allierade utomlands: hattarna orienterade sig mot Frankrike, medan mössorna helst ville ha Englands hjälp men kunde acceptera stöd från Ryssland om detta inte stod att få.Roberts (2003), sid 59–61
Tronföljdskrisen 1743 Efter katastrofen i det ryska kriget borde hattarnas dagar vid makten vara över: riksdagen 1742–1743 dominerades av mössorna, som hade övertaget i alla stånd utom borgarnas. År 1743 utbröt dock en tronföljdkris till följd av Ulrika Eleonoras död 1741, då det stod klart att ingen legitim arvinge var att vänta. Bondeståndet valde ensidigt den danske kronprinsen Fredrik, och i Dalarna reste sig allmogen i dalupproret 1743, "stora daldansen". När nyheten om freden i Åbo nådde Stockholm, och det stod klart att ett av villkoren var att Adolf Fredrik skulle bli svensk tronföljare, anslöt sig även bönderna till detta val. Bondeupproret kunde då slås ned, och hattarna hade nu hunnit återhämta sig och fått ett argument som de under de närmsta åren skulle utnyttja till att hålla sig kvar vid makten: det att varje avvikande åsikt egentligen var en del av en plan som syftade till att ändra tronföljden.Roberts (2003), sid. 165–166
Utgången av den nya ordningen Den nya friheten – efter vilken tiden fått sitt namn – blev föremål för hänförd beundran, och under inflytande av denna begeistrade stämning utvecklades på olika områden en verksamhet som blev grundläggande för den följande tidens kulturarbete. Näringslivet och vetenskapen gynnades, nyttotänkandets århundrade gjorde sitt intåg.Nordisk Familjebok, sp. 1216
Även inom statslivet åstadkom frihetstiden resultat. Formerna för riksdagens verksamhet, särskilt utskottsväsendet, utvecklade genom grundlag (1723 års riksdagsordning) och praxis. Dessutom grundlagsfästes riksdagens befogenhet att ensam ge rättsligt uttryck åt folkviljan samt att sammanträda regelbundet – vart tredje år. En bestämd skillnad gjordes nu först mellan grundlagsstiftning och vanlig lagstiftning, och på det senare området fullbordades ett under föregående period förberett storverk: 1734 års lag.
Ekonomisk politik Som utmärkande för den nya tidens ekonomiska åskådning kan sägas att om fabrikerna förut varit ett medel att upprätthålla Sveriges yttre stormaktsställning och krigiska ära, så blev de fredliga yrkena nu självändamål. Fokus hamnade nu på nyttan istället för äran. Anders Nordencrantz, som länge var den mest ansedda bland tidens nationalekonomer, föreslog redan år 1726 för ständerna att framstående affärsmän skulle adlas, ty därigenom "skulle ärones väg vändas från den martialiske till den borgerlige håg". Å andra sidan borde, enligt Nordencrantz, barn till handlare och fabrikörer som övergav sitt yrke genom en lag förklaras arvlösa. På den punkten stötte dock Nordencrantz inom borgarståndet på ett starkt motstånd.
Centralt för denna tid är de svenska manufakturerna som på 1700-talet fick givmilda bidrag av staten till följd av produktplakatet. Manufakturer började nu grundas i många svenska städer, vilket är en fingervisning på hur mycket dessa bidrag betydde. Varorna som berördes av de svenska manufakturerna utgjordes till stor del av textil, järn, tobak, papper och socker.