Ö (gemen: ö), tidigare Oͤ (gemen: oͤ), är en bokstav i det svenska och finska alfabetet med flera (svenskt uttal: ), och i flera språk en tilläggsbokstav till, eller modifiering av bokstaven o i, det latinska alfabetet.
Utveckling OE → Œ → Ø Bokstaven Ö härrör ursprungligen ett germanskt omljud (jämför ”fot” och ”fötter”, som ursprungligen var och *fōtiz) vilket i flera germanska språk, särskilt tyskan, ursprungligen representerades av digrafen oe, vilket än lever kvar arkaiskt i vissa namn, såsom Goethe, Goebbels, Boelcke. Digrafen oe skrevs tidigt som en ligatur: Œ, vilket än används i franska, men i norden användes även en stungen bokstav i form av Ø (stunget o), den senare ännu brukad på danska, färöiska och norska.
I äldre runskrift låg ljudvärdet /ø/ sekundärt under runan för U eller O beroende på sammanhang; i äldre runor: ᚢ/ᛟ; anglofrisiska runor: ᛟ; i yngre runor: ᚢ (ur) / ᚬ (ōs) / ᛦ (üʀ/auʀ). I medeltida runor fick ljudvärdet sedermera en egen runa: ᚯ/ᚬ (långkvist ōs – öde), där ᚮ/ᚭ (kortkvist os – ōs/ōd) var /o/.
OE → Oͤ → Ö mini|Tyska: schoen → schoͤn → schön (”skön”); exempelillustrering över utvecklingen av umlaut-diakriten ¨. Under 1500-talet blev det vanligt i tyskan att ersätta digrafen oe med ett diakritiskt O där e:et placerades ovan som ett diakritiskt tecken: Oͤ. Principen användes för flera olika digrafer som representerade omljud: aa (ꜳ) → aͣ, ae (æ) → aͤ, ao (ꜵ) → å, uo → ů med mera. Diakriterna var svåra att trycka ordentligt och kunde förväxlas med varann varav e:et blev alltmer stiliserat för urskiljning, snarast likt ett n, tills det blev två lodräta streck och slutligen två prickar: ¨ (desamma som tremat). Diakriten har sedermera ofta kallats umlaut, tyska för omljud.
I frakturstil användes Oͤ (O krönt av ett e) som beteckning för Ö ända in på 1900-talet och i tysk skrivstil skrivs e-diakriten med en n-liknande glyf som något förenklad liknar två streck.
Användning Ö används i estniska, finska, isländska, svenska, azerbajdzjanska, turkiska, tyska och ungerska (men har i tyskan inte status som en självständig bokstav). Bokstaven kan också dyka upp i exempelvis (äldre) engelska texter, då trema markerar dieresis, det vill säga prickar sätts ut över en bokstav för att markera att den ska uttalas separat från bokstaven innan (exempelvis ).
Den motsvarande bokstaven i norska och danska är ø. Bokstaven ø skrivs före å i alfabetet i båda språken. I latin och franska används stundom œ.
I handskrift kan ö ibland se ut som ō eller õ.
Sverige I fornsvenskan användes ø (stunget o: ö) och ligaturer som æ (ae: ä) likt i danskan och norskan men under slutet av medeltiden följdes tysk förebild och oͤ, aͤ och å antogs som bokstäver. Gustav Vasas bibel (1541) såg till att försöka standardisera och modernisera den svenska grammatiken och använde där den tyska umlaut-diakriten ¨ med två prickar för ä och ö varav denna form snabbt populariserades och tog över.
Anledningen att ø övergavs kan kanske förklaras av vad språkforskaren Johan Erik Rydqvist skriver 1850 i första bandet av Svenska språkets lagar: ”ø ... ofta svårt att skilja från vanligt e och o”.
Uttal I svenska representerar ö en mellansluten främre rundad vokal (IPA: [ø], som ett vanligt långt ö) eller en mellanöppen dito ([œ], som ett kort ö, eller ö framför r). Vid nedteckning av dialektala uttal används ibland ô.
Datateknik I datorer lagras Ö med kodpunkten U+00D6 och ö med kodpunkten U+00F6. Vilka värden, eller rättare oktettsekvenser, som används för att representera dessa kodpunkter varierar beroende på vilken kodning som används, om Ö alls kan representeras.
I äldre (fram till sent 1980-tal) svenska dataprogram användes ofta ISO/IEC 646, svensk variant, och där användes 92 (decimalt) för Ö och 124 (decimalt) för ö. De nationella varianterna av ISO/IEC 646, är dock mycket föråldrade och används knappast alls längre. De har ersatts av nyare kodningar, till exempel Latin-1, Latin-9, och numera allt oftare UTF-8 och UTF-16.
Se även Õ Ø Trema Heavy metal-prickar
Källor
Kategori:Latinska alfabetet
id:Umlaut#Öö he:אומלאוט#אותיות האומלאוט בגרמנית